Publicerat
Kategori: Novell

Natten i Vikens fjällstuga

Vandring utan aningar

Jag tar ett skutt från tågvagnens avstigningstrappa, och landar i gruset som omger syllar och järnvägsräls. Den svagt kyliga luften, mättad av ett tunt snöfall från morgonen, slår emot mig. Jag tar ett steg till och vänder mig om mot tåget. Vagnar slår ifrån varandra när loket accelererar. Första smällen hörs närmast loket, fortplantar sig i vagn efter vagn och upphör plötsligt. Ett avgående sus hörs efter tåget. Snögalleriet i väster, som ska skydda järnvägen från att översnöas på vintrarna, slukar aktern på sista vagnen. Allt blir tyst.
Den lilla stationen, som knappt någon stiger av vid, har ett gammalt stationshus som finns för att inhysa järnvägsman med familj, byggd vid seklets början. Nu bor ingen här längre. Eftersom löven på träden nyss fallit till marken, lyser skogen söderut – som klättrar brant upp mot fjället –silverglänsande och tonar i brunt. Solen värmer spritt över kullarna. Mot norr breder ett böljande åslandskap ut sig. Det ändas mot horisonten av blånande berg som är nysnöpudrade. Stilla, stumt.
Jag är inte ensam på platsen. Det står en man längre bort på perrongen. Var kom han ifrån? Han är klädd i gröna militärbyxor, marinblå anorak och vandrarkängor. Han tittar åt mitt håll. Han måste ha kommit med samma tåg som mig, bara en annan vagn. Men det är ett sammanträffande – på den här stationen – där tåget normalt inte stannar. Vi hejar och närmar oss varandra. Närhetsavståndet på en sådan här plats, där det är långt mellan människor, är några meter. Vi tar av oss våra ryggsäckar och öppnar respektives ryggsäckslock. Efter det varma tåget måste halsduk och mössa på för det känns ganska kallt.
- David heter jag - Hej!
- Daniel här - Hej.
Han var inte från trakten, det hördes på dialekten.
- Ska du långt bort, frågade jag? – Jag ska besöka grottorna på andra sidan sjön. Har du varit där?
- Nej, säger jag, men jag ska åt det hållet. Vi tar båda fram våra respektive kartor. Vi börjar resonera om vägvalet. – Jag ska stanna i Viken. Därifrån kan du gå vidare upp till grottorna, säger jag. Han synar mig och upptäcker att jag varken har jakt- eller fiskeutrustning. – Mina vänner väntar mig i Vikens turiststuga sedan igår, de jagar ripa. Mina tankar går till dem. Kom de fram igår? Jag hoppas verkligen det. Det kommer att kännas ödsligt för mig att komma dit om de inte är där.
Jag och mannen, David, börjar vandringen. Vi har ca 10 km framför oss. Efter halva distansen bör vi passera älven på en bro. Längs en upptrampad stig borde vi vara framme efter 3 timmar, men ingen av oss har tidigare gått stigen, så vi vet inte på förhand hur lätt den kommer vara att följa. Det tunna snötäcket kan vålla problem.
Redan efter någon km har vi tappat bort stigen. Vi hittar den igen, men snart är den åter borta. Vi pratar inte mycket. En stum dragkamp om vägvalet sker tidvis. Den ene av oss provar en väg samtidigt som den andre provar en annan väg, men vi skiljs inte åt mer än 100 meter. Vi har mer att vinna på att att hålla ihop än skiljas åt.
David går på ett speciellt sätt, som jag inte sett hos någon. Han gungar upp och ned, det ser lite hurtigt ut. Gångstilen tillsammans med det glatta underlaget får dock följder. Rätt som det är slår han runt på gående fot. Det inträffar gång på gång. Han kliver snabbt upp efter varje saltomortal. Egendomligt. Var får han energin till allt detta ramlande från? Han är speciell på något sätt jag inte riktigt förstår. Ensam på väg till de stora grottorna.
Timmarna går. Vi letar, hittar och tappar bort vår stig. Det är tyst över landskapet. Buskarna river i ryggsäckarna. När vi minst förväntar oss, rispar riporna revor i tystnaden med sitt bräkande och flaxar iväg. Var är bron över älven? Vi stannar upp och lyssnar då och då.
- Jag hör älven, säger jag! Vi anländer till en klippig strand och tittar ned på forsarna. Stranden fram till bron är knölig och arbetsam, men till slut promenerar vi ut, högt över en kanjon. På andra sidan tätnar skogen till höga, rakvuxna snår. Stigen tar vid tydligare än tidigare.
Nu går vandrandet bättre. Stigen ringlar sig enligt urgammal hävd och vandrares erfarenheter av terrängen. På sina ställen ser det ut som om stigen är ologiskt utstakad. Som om det egentligen borde vara rationellare att gå en annan väg. Om vandraren faller för frestelsen att bryta en ny väg, straffas han oftast. Han står snart i ogenomträngliga snår eller blötmark och får gå tillbaka.

Platsen som folket övergivit

Stigen leder nu in på en 100 meter bred gräsäng. Vi förstår att det är gammal kulturmark. Här har förmodlingen någon haft fjällkor. Efter en titt på kartan slår vi fast att det måste vara Viken. Någonstans ska turiststugan finnas. Mina vänner är säkert i närheten. Om de nu är här. Det vet jag inte säkert förrän jag träffat dem. Snart, på en höjd med glänta ned mot den stora sjön tronar den lilla, lite illa medfarna stugan. Vi tar av oss ryggsäckarna och öppnar en knarrande dörr. Luften inne i stugan är inte speciellt varm, men den talar genom våra luktsinnen om att människor nyligen varit här. På bordet står ett halvtomt hårdbrödpaket, smör i en aluminiumdask, några bestick och plasttallrikar. Vi går ut igen. Jag visslar några gånger och lyssnar sedan uppmärksamt.
- Ohoj, svara en avlägsen röst från kullarna ovanför stugan. Efter ca 5 minuter dyker en man upp ur skogsbrynet. Det är Lars, en av mina vänner. Jag blir mycket glad: – Hej, var har du de andra, ropar jag! Lars svarar inte, men ler brett och vandrar fram till oss. Han tittar utforskande på David. David hälsar bestämt och granskar Lars. – De andra är inte långt borta, de har testat jakten bakom kullarna ovanför stugan. De är säkert här när som helst. Lars sätter sig på stugtrappan och tar fram snusdosan. Medan han knådar en snusprilla med fingrarna säger han: - Det är ett egendomligt ställe, det här, Viken. Du skulle ha varit med oss när vi var åt norska sidan, ja – riksgränsen går alldeles en bit bort. Vi hittade en infallen stuga, eller kanske rättare sagt hydda, för den var så eländig. Vi var inne stugan. Vi var tvungna att krypa första metern, sedan kunde vi stå upp. Det fanns ett bord med stolar. På bordet var tallrik och bestick. Och, och det var det otäcka, det kändes som någon suttit vid bordet helt nyligen. Säkert var det inte så, men det kändes så.
Ett skall hörs från skogsbrynet. Hunden, en vorster - typisk jakthund för ripa - har lyft sitt huvud i en stel pose med syfte att fixera oss. Jag och Lars ropar; - Kom då, Roy! Hunden sätter av mot oss med all sin kraft. Glad som han är, springer han runt oss, varv efter varv. Nu kommer husse och de två andra ut ur skogen. Det är Rolf, Rune och Jan-Olof. Var och en bär på sina dubbelpipiga hagelbössor i remmar över sina axlar. Före Jan-Olof springer Dino, misstänksamt gläfsande som shäferhundar alltid gör när främlingar siktas. – Jaså, du kom i alla fall, säger Rolf, precis som som om han inte förväntat sig det. – Rolf slog nästan vad med oss om att du inte skulle komma, säger Jan-Olof. – Varför då, undrar jag? - Han trodde inte du skulle gå hela vägen hit ensam, att du bara pratat där hemma, säger Rune.
- Vi går in, inbjuder Rolf. In i stugan strömmar hela gänget. Grabbar, hundar, gevär, blodiga ripor samt David. En febril verksamhet tar vid. Kastruller, eld i kaminen, gnällande hundar som platsas på sina respektive filtar. David studerar verksamheten. När hundarna utfordras med torkade flingor som blöts upp med vatten, kommer frågan: - Får jag köpa lite hundfoder av er? – Varför det, svara någon undrande? – Fyll på min matkåsa här, du får 20 kr för det! Jan-Olof öppnar sin hundfoderpåse, tittar i den, går fram till David och häller Davids kåsa full. David måttar vatten från skopan i vattenhinken och blandar till gröt. Alla slutar med det de håller på med och häpnar över det de ser. David äter med god aptit. Han äter kex till det hela. Snart äter vi alla något i stugan.
David lämnar oss. Han skall till grottorna. Vi undrar alla om vem och hur den mannen var. Lustigt. Han var söderifrån. Det är en förklaring, tänker vi norrlänningar. Nu är vi ensamma i den gamla lapp- och nybyggarbyn Viken. Skymningen sänker sig över kullarna runt den stora sjöns nordspets. Människorna som bodde här, tänker vi, hur var de? Och när de unga männen som nu är samlade i denna stuga lämnat sina hem borta i det avlägsna samhället, tränger sig tankarna på. Mörkret runt en liten fjällstuga lutar sig över människorna. Den vilda naturens tysthet påverkar just i sin frånvaro av aktivitet. Människan vill ha bekräftelse på allt hon gör. Inne i samhället reagerar alltid någon på det någon gör. Här ute, upphör sådana saker att hända. Försök, ingen därute svarar!
Det är tyst i stugan eftersom alla somnat.
Kanske går en älg på ängen utanför. Kanske passerar ett lodjur på på en av kullarna ovanför.


Den nattliga besökaren

Ansiktet är blått. Det ligger framför mig, men utanför min överslaf. Ute i luften. Jag känner sakta att något stramar åt i mig. Svårt att andas. Vad vill han? Det är en han. Han har hornliknande utskott i pannan. Jag är lamslagen. Kan inte röra mig. Kvävs. Försöker lyfta mina armar i försvar, men de rör sig inte. Skräcken naglar sig in i min kropp. Hjälp mig, någon!
Plötsligt står jag på bordet i stugan. Jag skriker. Under bordet väller det fram råttor i floder. Springandes, överallt.
Råttorna försvinner. Långsamt fortplantar sig en känsel i mina fötter av det nötta träbordet jag står på. Varför står jag här? Och var är de andra i stugan? Det verkar som om de ligger i sina slafar. De måste undra vad jag gör här. Vad gör jag här? Fort härifrån, Daniel! Upp i bädden på översta slafen. – Ursäkta, jag måste ha drömt. Jag vet inte var det är med mig. Jag brukar inte ha mardrömmar, säger jag skamset. Skyndar mig upp i min slaf. Där ligger min sovsäck. Hur kom jag ur den? Det är minsann inte så lätt. Man måste åla sig ur sovsäcken för att lyckas. Jag kryper ned tillbaka i sovsäcken. Tänker på det som just hänt. Skäms inför kompisarna. – Vad ska de tro om mig, undrar jag.
Det blir åter tyst i fjällstugan. I de olika slafarna rör det på sig, det hörs. Folk vänder och vrider på sig. Snart känns den relativa tystnaden spänd.
- Nej, jag kan inte sova nu, säger Jan-Olof. Han låter upprörd. - Det där skriket, det var det hemskaste jag hört. Det går inte att beskriva, säger han.
En efter en ger killarna i stugan luft åt sin oro. Ingen kan sova. Och, det blir inget lugn i stugan, trots att tiden går. Det är som att en underton av spänning smyger sig in i rummet. Rummet i den gamla, slitna fjällstugan. Fjällstugan som hukar sig under det vilda mörkret i Viken. Vi kan alla känna hur något slags tryck ökar på oss där inne. Rolf säger; - Jag är säker på att det är någon i den där stugan vi besökte tidigare idag. Rune erinrar sig en otäck händelse utanför stugan idag; - Såg ni hur ugglorna attackerade hundarna! Hundarna blev rädda, det brukar vara tvärtom. – Det här är en läskig plats. Vi borde inte vara här.
Lars säger att han måste gå ut för uträtta sina behov. – Törs jag gå utanför stugan, frågar han oss andra. – Kan inte någon annan följa med? Rolf vill följa med. Han tar med sig geväret. De två går ut på bron och uträttar sina behov, stående nära varandra och utan att stänga dörren bakom sig in till stugan. Vi andra väntar spänt på att de ska komma in igen.
Den stämning som nu griper våra sinnen är svår att förklara. Den är gastkramande på nåt sätt, lite av panik under ytan. Vad skulle hända om vi hört ljud utifrån stugan just i denna stund? Svårt att veta. Skulle vi hals över huvud rusat ut ur stugan och hem? Ut i mörkret? I en svart skog där ingen stig gick se? Det enda jag vet idag, åratal senare, är att stämningen i stugan var mycket olustig. Vi var ett gäng unga killar, tuffa av oss i jargong och tal. Normalt skulle någon sagt något skämtsamt i denna stund, men ingen gjorde det. Alla var vettskrämda.
- Titta på hundarna, säger Jan-Olof! Vi såg på våra kamrater. De tittade rakt ut genom de svarta fönstren, stelt stirrande, darrande i sina pälsbeklädda kroppar. Varför stirrade de så, vad var det de kände? Alla i rummet tryckte nu ned sina oroande tankar. Vi måste samla oss och besluta oss för vad vi skulle göra innan paniken tog över. När blir det ljust? Klockan är ca 02.00. Det är några timmar kvar till gryningen. Vi bör se gryningen genom fönstret rakt österut. Alla packar sina ryggsäckar. Vi ställer dem nära ytterdörren. Och väntar. Timmarna går under lågmälda, tryckande småprat. Tiden går oändligt sakta.
När den första ljustrimman skjuter upp i öster, är alla omedelbart på fötter. Det känns som att ingen vill komma på efterkälken. Mörkret utanför stugan är inte svart längre, det är skumt. Vi ser stigen tillräckligt för att hitta. Trots det missar vi den ibland, vilket slutar med att första man står med näsan i björksnåren. Vi går fort, kontrollerar ständigt av bakåt att sista man är med.
Dånet från älven väcker oss samtidigt med den första solstrimman. Äntligen ler vi. Nån skrattar till, Vi sätter oss på andra sidan bron. Äter lite färdgodis. Först nu kommer första skämtet; - Vad var det där, säger Rolf? – Vad in i helvete är det med oss, säger Rune? Lars ler brett, förtjust över den överlevda natten. Han är fascinerad, som han alltid är när något utöver det vanliga har hänt. Jan-Olof klappar sin Dino, påtagligt nöjd över att inte längre vara infekterad av nattens dystra stämning.
Vi når Järnvägsstationen, väntar på vårt tåg. En påtaglig skamkänsla slår rot i gänget. Ingen vill längre kommentera den genomlidna natten. Ingen kommer att vilja berätta för någon annan. Det är från och med nu var och ens privata upplevelse. Vi försöker alla att glömma det inträffade. Hur ska vi annars kunna bo i ensliga fjällstugor i fortsättningen?

Som för att vi aldrig skulle glömma

Var och en återvänder till sina arbeten i samhället. Veckorna går. Ibland, när vi träffas igen, anspelar någon av grabbarna på helgen i Viken, men reaktionen från de andra är avvisande. Ingen vill riktigt bekräfta den nattens händelser och känslor.
I gruvan, de flesta av oss arbetade där, går historier om fjälläventyr. Gärna på fredagar, berättar alla runt kaffebordet att just han ska ut i helgen och ”höra vargarna yla”. Runt arbetsplatsens fikabord sitter maskinister som sköter driften av gruvan, elektriker och mekare som reparerar och svetsar i alla gruvmaskiner. Ibland berättar någon att han besökt Viken utan att det behöver föranleda aningar om övernaturliga eller olustiga känslor. Det finns mycket att beskriva vad gäller Viken; kullarna, den täta skogen, gränsen mot Norge, grottorna. Få se, tänker jag då, undrar hur den där David lyckades? Kom han fram till grottorna, var övernattade han den natten?
- Det spökar där! Jag rycker till och vänder mig om mot maskinisten rätt över bordet. Vad menar han? Jag vet att ingen har fått höra om vår natt i Viken. Det lovade vi varandra det på järnvägsstationen när vi satt och väntade på tåget den där gången. – Vad menar du, säger jag, urskuldrande. – Det är känt. Vi samer vet att det spökar i Vikens stuga, säger han, Per. Han småler säkert och skadeglatt. – Vet ni inte det, ni som varit där. Ni måste ha känt av det. – Känt av vad då, undrar jag. – Jo, börjar Per, sist jag hörde att någon drabbats var för några år sedan. Två lärarinnor sov över där. Den ena vaknade mitt i natten. Någon, mycket stark kraft, tog tag i hennes fötter. Det vred om henne så hon snurrade runt i sängen. De blev livrädda. De gav sig av så fort de bara hann.

Denna berättelse är sann,
men alla namn på personer och platser är fingerade

Skriven av: igaliko

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck