Nätter utan tabletter - Text. Ej novell

Nätter utan tabletter av Caroline Nilsson
Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Vartenda andetag noteras. Känns. Hörs.
Brukar jag höra mitt eget hjärta? Hör alla människor sina hjärtan slå när de ska somna? Blunda. Jag måste blunda om jag ska somna. Det är nog en förutsättning för att detta uppdrag ska lyckats. Ok blunda nu. Bara något så simpelt som att stänga ögonlocken känns svårt. Sådär ja. Nu blundar jag. Nu då?
Tankarna snurrar. På riktigt snurrar som när jag åker favoritkarusellen virvelvinden. Det snurrar och jag mår lätt illa. Lugn nu. Det är ingen fara Carro. Det är bara en reaktion av bristen på Sömntabletter. Det är ingen fara. Lugn. Jag vänder mig om. Byter kudde. Å så ja! Gud så skönt Jag är trött. Så obeskrivligt trött.
Det kliar på foten. Försöker ignorera det men oj vad det kliar, liksom under foten. Det går ju inte att klia under foten. Det kittlas. Varför kittlas det just under foten? Kittlas det när man kittlar sig själv? Jag kliar försiktigt. Nuddar smalbenet med handen. STUBB? Igen? Jag rakade ju mig igår. Fan. Kanske ska testa att vaxa? Men Aj. Och bikinilinjen. Pinsamt. Jag vill inte visa min mutta för en främling.
Hatar hårväxt. Detta måste lösas.
Ok, blunda nu. Snurrar. Huvudet snurrar.
Nu hittar jag inte den rätta sovställningen. 2 timmar har gått sedan jag lade mig ner i sängen. 23:44 visas det på mobilen. 5 timmar kvar tills alarmet ringer. Stressa inte Carro, då blir det bara värre.
Det är varmt härinne. Olidlig. Jag måste öppna fönster bara. Så där ja. nedbäddad igen. Blundar.
VA FAN (!!!) jag kan ju inte ha fönstret öppet?! Tänk om någon klättrar in. Visserligen skulle det krävas några slags sugproppar under sulorna för att komma upp till tredje våningen. Men ändå. Det finns folk till allt. Jag vill inte bli våldtagen och mördad. Upp igen, Stänger fönstret. hittar ingen skön ställning (igen)
.... tankar som snurrar.
Ursh vad mycket hemskt det sker nu för tiden. Alla orkaner. Undrar om man förstår vidden av en orkan eller tornado om man inte upplevt det. Varför händer det?
Snurrar. Ångest.
Det var bättre förr. Tankarna är iväg.
Flyger fritt iväg till den gången vi själva blev offer för en vidrig handling. Andningen snabbas på. Paniken är nära. Täcket åker ner på golvet för att sedan omsluta mig igen. Jag blundar. Vad är det man ska tänka på när man ska somna? Det snurrar och de värsta tänkbara minnesbilderna gör entré.
Det kliar. Fast ändå inte. För hur mycket jag än kliar så försvinner det inte. Jag känner något vått och varmt på pekfingret. Med den svaga nattlampan tänd ser jag att det är mörkfärgat; blod. Jaha nu har jag kliat sönder mig lite. Det gör inget. Den vassa nagel som skoningslöst rev i huden gav mig sinnesro för en stund.
Men det ÄR något fel med benen, visst är det så? Dom vill liksom röra på sig. Som att hundratals myror är fast där inunder. Jag sparkar dom lite lätt mot sängen, jag vill inte väcka Selma. Allting hörs så tydligt. Mina hjärtslag, hennes små, lågmälda snarkningar, knastret från täcket när jag försöker hitta den perfekta sovställningen. Allting hörs. Allting märks. Det är mörkt. I mörkret finns det ingen befrielse. Mörkret är grymt och inget hopp om framtiden visar sig. Inget som distraherar.
De värsta tankarna kryper fram. Hur mycket jag än försöker motarbeta dem så är de starkare än mig. Alla misstag jag begått, alla orättvisor jag en gång utsattes för. Alla sjukhusbesök.
Alla drömmar som jag misslyckats med och framtidsplaner som glider längre och längre ifrån mig.
Allting tar girigt plats i min trötta hjärna. Finns det någon hemlig knapp som jag inte vet om? Finns det någon knapp som stänger av hjärnan 8 timmar på natten? Hur gör andra? HUR gode Gud kan människor stänga av och sova? Det måste finnas någon formel som jag ännu inte tagit del av.
En hemlighet som ingen vill berätta. Elakt!
Jag badar i svett. Fast jag är inte varm. Konstigt. Måste vara tecken på sjukdom? Och när skulle jag egentligen göra om mitt cellprov? Det var grava förändringar sist. Jag välkomnar paniken. Hej du. Ditt äckliga fula as. Andningen spårar ut och är nu oregelbundna. Läpparna börjar domna av och det sticker i fingrarna. Känner så väl igen det nu. Snurrar. Hanterar. Lugnar mig själv. Utmattat.
Smyger tyst in på toan. Lampans brutala ljus gör nästan ont i ögonen och jag kisar en en stund innan ögat vant sig.
Tittar på min spegelbild som visar allt som jag inte vill se. Svullna ögonlock följt av tydligt mörka ringar vid den tunna huden under ögonen.
Oj vad ful jag är. Naken. Jag sover bäst naken. Befrielsen och lättnaden när kläderna får lämna kroppen är fantastisk. Här är jag. Bara jag.
När blev jag så fet? Oj här börjar tankarna flyga iväg igen. Jag brukade kallas "hon man kan stoppa i fickan” så liten och nätt var jag.
Nu skulle jag möjligtvis få plats i tomtesäcken. Kanske.
Jag vrider mig något åt vänster. Rygg fett. Aha ok... andas. NÄR fick jag rygg fett?! Jag betraktar min spegelbild. Kanske är den inte så tokig ändå? Brösten har absolut fått extra hull. Och rumpan. Det kan väl aldrig skada? Oj så blek jag är. I min mentala lista skriver jag; brun utan sol-inhandla.
Men vad är det DÄR? Har jag alltid haft en skönhetsfläck där? Hur var det nu med hudcancer? Inga ringar runt, det ska inte klia, jämna kanter. Ser bra ut. Tror jag.
Ångest. Jag måste se imorgon om den har vuxit. Jag har ju bränt mig i solen nån gång.
Cancer.

Paniken slår till med full kraft. Fort springer jag helt näck till köket och hämtar en påse. Andas. In och ut. In och ut. Du klarar det här. Utmattningen efter 2 helt sömnlösa nätter tar ut sin rätt.
Andningen normaliseras och jag tvingar fram logiska tankar. Med betoning på tvingar. Det var andra panikattacken för natten. Soffan! Utan press, jag ska bara hänga lite i soffan. Jag vill inte ens sova. Omvänd psykologi. Det kan funka. Jag ska INTE sova. Bara titta på tv. Fan ta mig om jag somnar.... FÅR inte somna. Det gör jag inte heller.

På kortsidan av soffan ligger Han och gnisslar tänder. Det tog endast 4 minuter innan han befanns sig i drömmarnas land. Jag tog tid. Fascinerad över hur olika vi kan vara. Hur något så simpelt som att somna kan vara så ångestladdad. Så psykiskt påfrestande. Jag blir liksom arg på honom där han ligger. Vill slå honom i huvudet med något hårt. Kanske en stekpanna?
Nu är det 26 minuter kvar tills alarmet ringer. Lättnad blandas med panik. Natten är över men hur ska jag orka. Hur fan ska jag orka denna dag? Kaffebryggaren laddas och sminket tas fram.
Vi kör! Mina tankar vandrar tröttsamt iväg till kommande natt. Inte igen. Snälla gode Gud inte igen.

Caroline Nilsson

Har en komplicerad relation till livet. Mina texter är verkliga och jag skriver mest om psykisk ohälsa. Även Fåtal dikter. 36 år från Linköping
Caroline Nilsson är medlem sedan 2023 Caroline Nilsson har 2 publicerade verk