Nattfåglar ( O´de till Bird )

Nattfåglar (O´de till Bird)

Sakta vaggades han till söms av Hawkins mörka härliga tenorsax, den ena sensuella balladen efter den andra. Men efter en stund ändrade musiken karaktär. Det var som om hela rummet plötsligt exploderat av toner. Inte de mjuka runda, beslöjade, som de som kommit från tenorsaxen. Nej,dessa var annorlunda, spetsiga. De föddes någonstans mitt i rummet, klättrade en bit uppför ena väggen för att plötsligt handlöst dyka rakt ner mot golvet. Därnere, strax ovanför golvplankorna studsade de,lätt och snabbt, fram och tillbaka. Det var som om de var fångna därnere och förtvivlat sökte en väg ut,därifrån.

Plötsligt blev det en öppning, ett hål i det osynliga taket, blixtsnabbt tog de sin chans och i ett rasande tempo svingade de sig uppåt och ut genom hålet. De var ute, de var fria. Med snabba tvära kast arbetade de sig högre och högre upp i rummet och när de nått nästan ända upp, stannade de, som för att vila. Sedan började de sakta plana ut och sjunka ner mot golvet igen. Men, precis innan se skulle ha träffat golvplankorna, vände de uppåt igen.

Upp och ner flög de genom rummet. Efter sig lämnade de färger, men det var inga vanliga färger. Det var osynliga färger, färger som inte registrerades av ögat men ändå fanns där. Varma,heta, röda och gula färger. En del var blå och iskallt spetsiga. Det sprakade av färger och toner, toner och färger. Kaskade av toner och färger, som flög fram genom det dunkla rummet.De kvittrade, jublade, grät och de jämrade sig. Men plötsligt tystnade de.Mitt inne i en halsbrytande manöver tystnade de.De var borta, men ändå inte helt försvunna. Ännu ett kort ögonblick kunde man förnimma dem. Det var som om tonerna höll sig kvar i färgerna som de skapat. Men sakta bleknade även färgerna bort och det blev alldeles tyst i rummet...

Skriven av: Boris Söderberg