Publicerat 09.02.2024
Kategori: Romantik noveller

Nattklubben 3

Nattklubben 3

Denna vinterdag är det fem minus grader ute. Blåsten är måttlig men får ändå alla att dra sina vinterkläder allt närmare kroppen i ett desperat försök att hålla kylan borta. Speciellt i Göteborg där kylan förstärks av närheten till Göta älv samt havet. Vintern är gråbister som så många vintrar förut. Och då likt som nu, så söker sig Göteborgaren inomhus. Där värme och musik värmer kropp och själ. Men för tre som bor i Göteborg är valet enkelt. Dom har nämligen bestämt sig för dom skall uppsöka en varm nattklubb. Samma nattklubb som dom besökt tidigare. Detta beslut har dom fattat en vecka tidigare och är inte det minsta beroende av vädret utanför. En av dom är jag.

När klockan är 18.40 så stiger jag in på nattklubben. Jag är ivrig. Men samtidigt lugn. Återigen har jag lämnat vad som kommer att hända till vad ödet låter det bli. Trotts att jag vet att det är en av dom sämsta strategierna man kan anamma. Men jag låter mig ändå att låta mig följas av det som sker. Till en viss gräns vill säjas. Ödet är en av dom sämsta kompasserna som man kan följa.

Cirka tio i sju så stiger Sofia in i nattklubben. Hon tittar sig snabbt omkring innan hon får syn på mig. Hennes ansikte spricker snabbt ut i ett leende.
-" Hej, vad kul att se dig.", hennes ansikte spricker upp i ett stort leende." Jag hoppades att du skulle vara här i kväll."
-" Hej Sofia, vad kul att se dig här ikväll", svarar jag med ett lika stort leende som Sofias.
Vi sitter en stund och pratar om allt och ingenting. Då kliver Anna in på nattklubben. Hon är hårt sminkad och hennes ansiktuttryck avslöjar att hon troligvis hellre hade varit hemma med vilken valfri romantisk komedi som Netflix visade denna kväll. Anna sätter sig i ett bås, samtidigt som hon undviker att titta på mig och Sofia. Vi finns inte. Ändå så dras hennes blickar allt ofta mot vårat håll. Plötsligt så bestämmer sig kvällens DJ att spela en låt som det faktiskt går att dansa till. Fyra stycken på dansgolvet blir plötsligt tjugosex glada människor. Jag och Sofia är två av dessa. Både jag och Sofia låter våra kroppar och själar uppslukas av musikens rytm. Nattklubben är varm och fylld med en förväntan som bara en kväll i en nattklubb i Göteborg kan frammana. Människorna på dansgolvet dansar bort den kyla som vintern framkallar. Glädjen stegras ju mer dansen tar fart. Att vi alla försöker att komma bort från den depression som vintern planterar i oss, tänker vi inte på. Vi söker alla skydd från livets skugga. Dessa tankar når dock inte mig och Sofia denna kväll. Vi bryr om oss inte om livets skuggor denna kväll.
Men ändå så kommer sig tidigare kvällars mönster upprepa sig. Annas beundrare är inte färre än tidigare under hösten snarare fler. Hon avfärdar alla samtidigt som hon kollar in vad jag och Sofia har för oss. Anna börjar bli arg. Först på mig, som ju va lätt hänt. Hennes ilska mot mig fanns ju strax under ytan, men senare riktar hon sin ilska mot Sofia. Vem tror hon att hon va? Som inte fatta vem han är?

"Han är ju... är ju... Han är en, en ja .... en som ... jaha och där så kysstes dom...", tänker Anna.

Innan jag tänkt tanken så kysstes jag och Sofia. Först va mitt sinne fyllt av förvånad, denna förvånad som sen brutalt förvandlades till verklighet. Jag hade inte kysst någon på jättelång tid och därför blev min reaktion förvåning. Jag drabbades av något som han inte varit med sen jag som tonåring hade kysst min första kärlek. Då hade tiden försvunnit och jag kom inte till medvetande om min omgivning förrän tio minuter senare. Under tio minuter så förlorade jag verklighetsuppfattningen. Rummet försvann och känslan man kan få av en förälskelse tog över helt. Precis som den gjort för 30 år sedan. Omgivningen försvann helt och kvar va bara Sofia och jag. Jag visste inte att det kunde ske för trettio år sedan och ännu mindre att det skulle kunna ske igen. Men jag va ju klokare idag, hade mer erfarenhet som åldern ger en. Men ändå, under ett disko för högstadieelever, så fann jag och min tonårsförälskelse varandra. Vi dansade först en snabb dans med varandra. Nästa låt va en långsam tryckare som vi sa på den tiden. En långsam låt som fick oss att förenas i en dans där våra kroppar trycktes mot varandra. Vi började att kyssas. Plötsligt så försvann världen och bara jag och den flicka som jag kysste och va djupt förälskad i existerade. Musiken spelade men mina öron va döva, det enda som existerade va flickan jag kysste. Tid och rum försvann. Jag har aldrig varit med om detta innan och trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta igen. Ett kort ögonblick i livet då känslorna tar över och verklighetens lagar upplöses. En kyss av Sofia, som uppfyllde varje fiber av min kropp, fick mig att åter uppleva detta, för andra gången i mitt liv.

Samtidigt utanför detta känslorus så befann sig Anna i sin ensamhet. Fortfarande sökande utan att vara medveten om att hon sökte och än mindre vad hon sökte. Vad hon inte visste vad att kärleken inte ser ytligheter som ålder eller kropp. Kärleken söker sig alltid ned i djupet av våra själar och inte är styrt av logiska tankar.
"Han kan fara åt helvete", tänkte hon utan att ta hänsyn till vad hennes hjärta sa. Anna hatade mig, detta accepterade hon. Att detta hat egentligen va kärleken förklädd vägrade hon att se. Hon gjorde sig blind och va dömd att blind fortsätta sitt liv. Sofia hade öppnat sitt hjärta för kärleken, utan att fråga varför eller om det passade sig.

Anna reste på sig. I hennes hand hade hon ett glas med vin som va nästan utdrucket. En man kom fram och sa någon replik som han ägnat den senaste timmen att tänka ut. "Nej" va svaret han fick. Slokörat gick han tillbaka till den plats som lämnat. Anna gick först åt mitt håll men ändrade plötsligt sig och gick fram till en tom barstol. Väl där beställde hon ett ytterligare glas med vin. Alkoholen fick hennes omdömme att sjunka allt mer. Känslorna som hon gjorde allt för att trycka ned, steg allt oftare och med allt större styrka. Hennes hat mot mig steg allt mer.
Anna tittade över nattklubben med ögon som slant allt mer på grund av alkoholhalten i hennes blod. Till slut hittade hon vad hon sökte. En man som tillbringat många dagar på gymmet. Han såg bra ut och hade en kropp som bristfälligt doldes av en väldig tight t-shirt. Hon gick fram till mannen från gymmet och satte sig i samma bås som honom.
"Hej", säjer hon med en viss släpning i rösten som alkoholen i hennes blod framkallar.
"Hej", svarar han. Anna sitter och pratar med mannen med t-shirten, som hon brukar prata med män som hon bestämt sig för att tillbringa natten med. Men denna kväll är annorlunda.
-" Mannen som sitter där i baren där har antastat mig. Han tog på mig på ett sätt som jag inte gillar."
Mannen i t-shirten tittar på henne. Hans blick avslöjar att han inte förstått vad hon menade.
-" Han tafsade på mig", säger hon. Detta förstod han.

Samtidigt hade jag och Sofia satt mig i ett tomt bås. Vi satt alldeles för nära varandra för att bara vara vänner. Min mur, som jag ägnat dom senaste 30 åren att bygga upp, rasade ihop som den va byggd av papper. Känslor som jag tryckt ned och förminskat, vällde upp och svepte som en stormvåg över mig. Detta kunde ju inte ske. Jag va alldeles för gammal och erfaren för detta. Jag skulle aldrig, kunde ju aldrig bli... förälskad igen. Förälskad. Detta blev man i tonåren och ju äldre man blev, ju mindre blev risken att man skulle bli förälskad igen. Och därmed bli sårad igen. Men livet slutar aldrig att överraska dig. Jag satt i ett bås på en nattklubb och hade blivit förälskad. Jag tittade på Sofia och insåg snart att det inte fanns någon botten i det jag kände. Jag älskade denna kvinna gränslöst.