Nattklubben 4

På nattklubben som både jag och Anna och Sofia besökte så hettade det till. Det börjar med att Anna ljuger för en man. Denna man, som troligtvis tillbringat mycket tid med att lyfta tyngder på ett gym, och sedan tillbringat för mycket av tiden att beundra resultatet i närmaste spegel, trodde han att jag hade förgripet mig på henne. Detta förklarades tydligare efter att Anna förklarat för mannen att han, det väl säja jag, förgripet sig på henne och att "förgripet sig på henne", betydde att jag tafsat på henne, fick mannen i fråga att ta på sig den moralisk rustning som en riddare tar på sig då han skall försvara en jungfru som är hotad. Inte kunde väl en så vacker kvinna ljuga???
"Han va det."
"Va? svarade mannen.
"Han va det som förgrep sig på mig.", och pekade på mig.
Mannen tittade på mig, efter fem sekunder hade han bestämt sig. Mannen tog sålunda ett steg framåt och klippte till mig med ett slag över näsan. Jag togs fullständigt av överraskning, som oskyldiga män tenderar att göra. Dessutom har jag aldrig varit en slagskämpe och detta bevisades nu, jag föll som en kägla, omedveten om vad som hände sen. Kanske hade jag gjort mig förtjänt av detta, kanske inte. När känslor va inblandat så försvann verklighetens logik. Detta förklarar varför både Sofia och Anna började att skälla ut mannen som slagit mig. Mannen med gymmusklerna vred än huvudet mot Anna sen Sofia och försökte förstå vad som hänt och hände. Efter han misslyckats så avlägsnade sig mannen med repliker som troligtvis stängde dörren till vilken valfri feministisk rörelse som helst. Nu stod dom båda kvinnorna böjda över mig, där den ena hade förklarat sin kärlek för mig och den andre sitt hat. Här kunde jag försökt mig på en förklaring att kärleken i kvinnan ibland frambringar kärlek, ibland hat mot den man hon älskade. Men kortfattat så sade båda nåt liknande att dom va ledsna över det som skett och att det som mannen utsatt mig för både va fel och oriktigt och att han borde tillbringa en tid bakom galler och bom. Jag tittade på dessa två kvinnor som satt böjda över mig. Jag hade ju planerat detta länge och väl. Men jag hade glömt det lilla faktum att kvinnor styrs mer av känslor än logik. Jag försökte samla mina tankar runt detta faktum. Mina tankar snurrade runt i huvudet allt fortare tills mörkret omfamnade mig.
-------------
Jag vaknade strax därefter då det krävs mer än ett kraftigt slag över näsan för att en man skall påverkas långsiktigt. När jag kommer till sans en stund efter jag blivit knockad så sitter två kvinnor bredvid mig. Båda ser ut som dom är fyllda av ånger. Jag försöker förstå varför men en vägg av smärta i huvudet gör att tankarna går långsamt och ibland stannar upp.
" Om jag visste..." försöker Anna.
" Du visste precis vad du gjorde.", svarar Sofia.
" Ja, jo... men jag ville aldrig... Jag kände mig sårad..", Annas svar bryts upp av att hon börjar gråta. När en kvinna fäller tårar så betyder det automatiskt att hon talar sanning... eller inte. Och oftast krävdes det en kvinna för att märka den smala skillnaden mellan tårar som fälldes p.g.a. skam eller skuld. Detta hade genom tiderna lett fram till flertalet felaktiga polisrapporter. Övervikten av manlig poliser hade med tidens diskriminerande tolkning gjort att flera kvinnliga brottslingar kommit undan, kvinnor som tillhörde det svaga könet och därför inte kunde vara en av dom misstänkta.
Dessa förvirrade tankar for omkring i min förvirrade hjärna. Nånstans fanns en röd tråd, en logik som sammanfattade det som hänt. Denna tanke for omkring i min hjärna som en kula i ett flipperspel. Och som vanligt som så många gånger så övertolkade jag det som hänt. Båda kvinnorna hade båda följt sin känslor, och dessa känslor hade sin grund i kärlek. Detta kunde dock inte en man, som tänkte logiskt, förstå. Men vart skulle då ödet föra oss tre? Eller vad som helst som styrde oss...

Johan Wettergren

Gammal och ung Smart och dum Snäll och dum
Johan Wettergren är medlem sedan 2023 Johan Wettergren har 6 publicerade verk