Publicerat
Kategori: Novell

Nedkränkt till döden!

Sofie lade i rosenbusken och kände taggarna riva mot hennes bara armar. "Pojkarna" hade slitit av hennes kläder, börjat tafsa på henne och sedan slängt ner henne i busken. Hennes tårar hade runnit hela tiden. Hon kunde inte gråta mer nu, hon hade gråtit slut på allt. Hon reste sig upp och kollade omkring sig efter sina kläder. Tröjan och byxorna låg en bit bort. Hon skulle bli tvungen att hämta dom. Hon tittade sig omkring för att se om någon var där. Det var fritt fram och hon tog sina kläder och fick på dom snabbt. På väg hem i mörkret vandrade hon genom den disiga dimman. Den låg rätt djupt nu på kvällen. Hon gick genom parke, uppljust av endast två fungerande lampor. Smärtan i brösten tog ut sin rätt och hon var tvungen att sätta sig ner. "Pojkarna" hade klämmt dom så hårt att dom var blåa. Sofie tittade upp i himlen, hennes fina blåa ögon tindrade när hon tänkte tanken på att få vara där uppe och bara knna vara sig själv. Tårarna började rinna igen men hon reste sig upp och började gå hemmåt. Hon vankade sakta frammåt och kom tillslut fram till sin dörr. Klockan var nu närmare 01.00 så hon smög in och tog sig in på toaletten. Hon snyfftade hela tiden. Sofie ställde sig i duschen och duschade i en timme eller två. Sedan gick hon in på sitt rum och satte sig vid sitt skrivbord. Hon tog fram ett papper och en penna. Började skriva ett brev: "Hej Mamma, du vet att jag älskar dig, men jag har lite problem i skolan... och nu orkar jag verkligen inte mer... Mattias, James och Linus du vet? Det är dom... Dom har misshandlat migsedan jag började 8:an. Dom har tagit alla mina grejer som jag sagt att jag tappat, dom har våldtagit mig två gånger och... hotat att döda mig om jag sa något till någon. Nu vill jag säga det. Men mest av allt vill jag säga hejdå... Men tro inte att detta är ditt fel!! Jag älskar dig mamma, så mycket att jag inte kan förklara hur mycket. Det värker i mitt hjärta så mycket som jag vet att du kommer få lida nu... Men jag pallar verkligen inte mamma, det måste du förstå. ÄLSKAR DIG! Glöm mig inte! Vi träffas sen ändå..." Hon lade brevet med en ros på bordet blundade en stund. Sedan fixade hon i ordning vad hon skulle. Hon ställde sig på en stol, kastade undan stolen och bara hängde där tills luften drogs ur kroppen. Alla smärtor släppte och Sofie mådde faktiskt bra igen...

Nästa morgon kunde man höra ett skrik från lägenhet nummer 4. Sofie och Maria Svenssons lägenhet.

Skriven av: Mandush

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson