Publicerat
Kategori: Novell

Nefertiti Sista delen

NEFERTITI
Sista delen

Av Mariette


Hon känner att han gör det av omtanke till henne. Det känns skönt för än vill hon inte prata med folk. Det räcker att de får se henne. Redan nästa dag hämtar Sithius henne och tar med henne till sitt lilla hus. Så fort de kommer in i huset blir han som förbytt. –Jaså du tänkte låta hugga huvudet av mig. Sånt gör du inte ostraffat mot mig, säger han med olycksbådande röst. –Nu klär du av dig och säger inte ett ord. Nefertiti lyder sin överman. Förmodligen kommer hon aldrig mer att utmana denna man. Det är han för överlägsen för. Både i styrka och tankekraft. Hon är inte det minsta rädd. Men hon känner sig grundligt besegrad. Hon hoppas att han ska visa nåd mot en besegrad. Men han tar henne lika hårt och brutalt som han en gång tidigare gjort. Det är hans sätt att markera rangordningen mellan dem. Det kan hända att Echnaton och kanske Suppiluliuma skulle kunna acceptera en kvinna över sig. Men absolut inte Sithius. Han är herre över alla kvinnor. Även Nefertiti. Bara en enda gång till försöker hon ta tillbaka kommandot. De är ute på en ridtur när de träffar några underofficerare. De kliver av sina hästar och börjar prata med varandra. Nefertiti motsätter sig något som Sithius säger. Då kastar han bryskt upp henne på sin häst. Och svingar sig upp bakom. Han tvingar fram hästen i hård galopp. Utanför sitt hus kastar han sig av innan den helt hunnit stanna. Sen sliter han ner och bär in henne i huset. Och så förgriper han sig på Nefertiti igen. Han är inte lika våldsam men för Nefertiti känns det lika förnedrande som tidigare. Hon känner sig uppgiven och tillintetgjord. På samma sätt som gångerna innan. Hon är inte uppfylld med hat. Inte ens agg. Men hon känner sig förtvivlad och olycklig. Hon längtar efter en smekande hand som tröstar och lugnar henne. Och en mjuk vänlig röst som skänker ro i hennes sargade sinne. Men det är något som Sithius förvägrar henne. Istället kommer han att lämna henne helt ifred. Vilket även det kommer att bli kännbart för Nefertiti. Den andra personen som hon kommer att prata med efter sin frivilliga frånvaro är Gertimoor. Han förvånar henne med att vara trevligare än vad han varit på länge. De sidor som han visar upp har hon inte sett på flera år. Men hon är lite misstrogen. För under de senaste åren har det sagts för mycket dem emellan. Som inte varit varken snällt eller trevligt. Men hon förstår också att hon inte har så många vänner. Därför avvisar hon honom inte. Men hon tänker heller inte släppa honom alltför nära inpå livet. Som hon en gång gjorde. Så kan det aldrig mer bli mellan dem igen. –Ansträng dig inte för mycket bara, säger hon åt honom bara när han försöker närma sig henne. Men sakta mjuknar stämningen upp mellan dem. Hon undrar dock lite förstulet var hon egentligen kan komma in i bilden tillsammans med Gertimoor och Hannele. Det var inget som hon tänkte söka svar på. Det fick ge sig självt. Gertimoor blir hennes sporadiska sällskap. Och Nefertiti är glad åt att åtminstone någon bryr sig om henne. För fortfarande känns hennes relation till vissa personer kylslagen. Och dit kunde hon räkna Sithius. Trots att han hade tvingat henne att ta sig samman fortsatte han att ignorera henne. Nefertiti börjar trivas i Gertimoors sällskap. Och det trots att det rått en del osämja mellan dem. De var lika varandra i vissa avseenden. Tillräckligt lika för att det än en gång skulle växa fram något som liknade närhet. Men hon aktade sig för att öppna alla dörrar till sitt inre. Hon hade begått kännbara misstag och lärt sig att hålla hårt i nyckeln till sitt hjärta. Den skulle hon inte släppa ifrån sig förrän hon var säker på sin sak. Men eftersom hon inte visste om hon någonsin skulle bli det och att hon faktiskt tyckte om mäns sällskap blev Gertimoor en allt närmare vän. Och när han visade sig från sina bästa sidor tyckte hon verkligen om honom. För länge sedan hade hon älskat honom. Det var innan hon blev Echnatons gemål. På den tiden hade hon hoppats på att de skulle blivit de två. Men hennes känslor hade varit starkare än Gertimoors. Han hade inte känt sig lika säker som hon. Varken på det ena eller andra. Så det var väl till sist oundvikligt att han åter blev hennes älskare. Men det fanns fortfarande smolk i bägaren. Hannele hade börjat få upp ögonen för vad som försiggick mellan hennes man och Nefertiti. Ett par gånger krävde hon Gertimoor på en förklaring. Till Nefertitis förvåning struntade Gertimoor helt att ge någon. Och Hannele tröttnade till slut och lämnade dem ifred. Men detta till trots kunde inte Nefertiti slappna av. Hon kunde helt enkelt inte släppa tankarna på Sithius. De hade funnits där länge men först nu gjorde de sig riktigt påminda. Hon kunde inte finna sig till rätta med att han så tydligt struntade i henne. Det irriterade som en sticka precis under huden. Hon kunde bara inte tänka på något annat. Allt som tidigare hade hänt tillsammans med Sithius ointresse startade en psykisk reaktion hos Nefertiti. Flera personer gjorde stora ansträngningar för att Nefertiti skulle börja intressera sig för sitt rike igen. Men effekten blev istället den motsatta. Hon ville inte längre befatta sig med något som hade med riket att göra. Hennes tankegångar blev grumliga. Hon tänkte aldrig bli samma person som hon var innan. Hon skulle tvinga dem att vänja sig vid den nya. Hon gav aldrig sina underordnade några order. De fick istället hitta på något själva. Vad dom sedan gjorde tog hon aldrig reda på. Nefertiti hade hoppats på att Sithius skulle bli svartsjuk på Gertimoor. Men han visade inte minsta tecken på det. Det gjorde henne än mer frustrerad. Och det undgick ingen vad hon kände och vad hon försökte uppnå. En del av dem som hållit sig undan tog ännu mer avstånd. Till Nefertitis förtvivlan gjorde ett par av hennes döttrar det. Hon känner sorg men kan inte riktigt ge uttryck för det. Det drar ner henne ännu djupare. Gertimoor är kanske den som lättast kan se hur hennes tillstånd förvärras. I sin vilja att hjälpa Nefertiti förklarar han varför Sithius inte blivit svartsjuk. Han säger att det var Sithius ide att sammanföra dem. Kanske skulle hon då lättare finna tillbaka till sitt gamla jag. Men det är inte alltid som välmenta gärningar slår väl ut. Den här gången gick det fel. Vid det här läget börjar Nefertiti leta efter nya älskare. Hon är fast besluten att göra Sithius svartsjuk. Hon blir frånvarande och smått avvisande mot Gertimoor. Hon börjar visa större intresse för sina andra älskare. Och på den vägen försvinner Gertimoor som älskare för Nefertiti. Hon har lyckats stöta bort den enda som visat vänlighet mot henne den sista tiden. Gertimoor förtjänade att bli bättre behandlad. Han hade trots allt varit hennes enda stöd sen hon tvingades ut ur palatset. Fortfarande lever det kvar en känsla i Nefertiti om vad som är rätt och anständigt. Men den är fångad längst inne i henne och kan inte göra sig gällande. Så istället för att försöka hålla kvar Gertimoor, vilket hon borde ha gjort, låter hon honom istället gå. Och Nefertiti gör inget annat än bara ser på, och knappt det, när en vän går sin väg. Istället riktar hon sin uppmärksamhet åt sina andra älskare. I mer en ett avseende är hennes uppmärksamhet riktad åt fel håll. Den är riktad åt fel män. Och den är riktad mot fel intressen. Hon borde intressera sig för riket. Vissa enträgna personer försöker tvinga henne att ge order. Och när de vägrar ge upp uppmanar hon dem att beordra hennes krigare att rida ut och döda oskyldiga. Hon ger den ordern några gånger. Men om den blir åtlydd vet hon inte och känner heller inget behov av att få veta. Hon vill bara att de ska sluta sätta press på henne. Varje gång som de kommer att göra det tänker hon besvara på samma sätt. Att ge grymma order som förfasar alla omkring henne. Nefertiti har förvandlat sitt liv till ett destruktivt kaos. Hon gör sitt bästa för att ödelägga det. Och om då andra dras med bryr hon sig inte om. Hon byter älskare ganska ofta men hon finner det meningslöst. Hon har gjort det hela tiden. Men känslan av det meningslösa har hela tiden växt sig starkare. Och till slut känns den så stark att det börjar kännas motbjudande. Och det blir slutet på hennes period av älskare. Efter det håller hon sig för sig själv. Under hela denna tid har Sithius hållit sig ifrån Nefertiti. Och allt tyder på att han kommer att fortsätta med det. Nefertiti blir alltmer tystlåten och undanglidande. Hon försöker undslippa allt mer av sina plikter. De gånger när hon inte lyckas är hon kortfattad och snudd på otrevlig. För att de ska lämna henne ifred så fort som möjligt. Helst skulle hon vilja gömma sig inne i palatset. Men Sithius varnade henne för det. Om hon försökte smita undan sitt ansvar skulle han ta henne i upptuktelse igen. Och för att vara på den säkra sidan hade han uppmanat henne att vistas ute så att hon kunde hållas under uppsikt. Så därför red hon i sin ensamhet omkring på dessa ridturer som hon förr uppskattade så mycket. Nu hatade hon dem istället. Hon stötte ihop med Gertimoor några gånger. Han började bli smått hånfull mot henne. Nefertiti klandrade honom inte. Hon hade ju behandlat honom illa. Vid ett av dessa möten var Hannele med. Hon undrade nyfiket om Nefertiti fortfarande var drottning. Nefertiti kunde inte ge något svar på den frågan. Det enda hon visste var att hon inte kände sig som en drottning längre. Hon visste inte längre vad eller ens vem hon var. Hon var bara en tom själ som red runt som en osalig ande. Precis så kände hon sig. Inte heller Gertimoor visste att ge något svar. Dag efter dag fortsätter hon med sina ridturer utan mening och mål. Hon tappar alla tidsbegrepp och kan längre inte hålla reda på dagar och än mindre veckor. Till slut vet hon inte hur länge hon befunnit sig i detta tillstånd. Hon lägger knappt märke till Haremhabs besök i palatset. Han undrar hur det är fatt med henne. En av personerna som är närvarande är Sithius. Nefertiti säger inget själv så det blir han som svarar. Han förklarar att hon befinner sig i ett sjukdomstillstånd. Haremhab undrar då om det inte går att få henne frisk igen. Sithius säger att det är det de håller på med. Men att det tar tid. Kanske till och med lång tid. Se till att få henne frisk igen då, blir det sista Haremhab säger innan han tar adjö och rider sin väg. Nefertiti hade hela tiden stått tyst utan att säga något. Hon kände sig utplånad och var därför oförmögen att säga någonting alls. Det var som om de dödat hennes själ men låtit hennes kropp leva vidare. Sithius kommer fram till henne. Han ger henne en frågande blick. –Varför pratade du inte själv med Haremhab, säger han irriterat. -Nu tvingade du mig att prata stället. –Jag kan inte prata längre. För jag är ingen längre, svarar Nefertiti tonlöst och med tom blick. Sithius skrattar till helt kort. –Vad menar du med att du är ingen, undrar han förvånat. I hans röst kan man också avläsa en svag oro. –Tror du på att vi har själar, frågar Nefertiti istället för att svara på hans fråga. –Ja det tror jag. Varför frågar du, undrar Sithius med en allt oroligare röst. –Jag tror inte för jag vet, svarar Nefertiti med sin tonlösa stämma. –För där min själ fanns finns nu bara ett tomrum. Sithius stirrar på Nefertiti. Han förstår att hennes tillstånd är sämre än han trott. Men han finner sig snabbt. –Det blir nog bra, säger han innan han går bort till sin häst. Han lämnar henne ensam. Nefertiti kände längre ingen samhörighet med levande människor. Nefertiti hade börjat nära en dödslängtan i sitt inre. Hon vill åter förenas med sin förlorade själ. Och Nefertiti vill ta reda på om den väntar på henne på den andra sidan. I hennes huvud börjar planer att ta form. Hon försöker febrilt tänka ut hur hon bäst ska utsätta sig för faror. Hur hon på något sätt ska kunna åstadkomma en olycka som förorsakar hennes död. Det är tankegångar som hon inte har för avsikt att avslöja för någon. Hon finner ingen anledning till det. Ingen bryr sig längre om henne. Inte Echnaton eller hennes döttrar. Ingen av dem har ens försökt att ta kontakt med henne. Kanske anser de henne som helt okontaktbar. Men det har hon nu inte blivit helt på egen hand. Inte heller Gertimoor eller Sithius bryr sig om henne. I sitt inre anklagar hon flera personer för den olycka som drabbat henne. Hon anklagar Sithius som legat bakom allt. Och hon anklagar sin familj för att de inte ger henne någon hjälp eller något stöd. Hon anklagar alla som bara ser på men inget gör för att hjälpa henne ur sitt lidande. Och hennes son har de tagit ifrån henne. De som hon tidigare uppfattade som sina vänner har vänt sig mot henne och blivit hennes värsta fiender. Hon hade i sin vildaste fantasi inte kunnat förutspå det. Det förefaller henne helt ofattbart att det blivit så här. Som om hon fastnat i en hemsk mardröm. En mardröm där ondskan bär mänsklig gestalt. Och det är inte bara en utan flera. Och det är de som finns närmast runt henne. Hon ryser vid blotta tanken. Och på tanken att hon saknar möjlighet att försvara sig. Och hon förfasar sig över att de har hennes son. Sina döttrar bryr hon sig inte om. De har slutit förbund med det onda. Men hennes son är oskyldig. Han har ingen del i det som händer. Dessa tankegångar förmörkar hennes sinnen. Hon befinner sig till slut i ett evigt mörker. Hon har hamnat bortom all hjälp. Även om någon skulle erbjuda henne hjälp så är det osäkert om hon skulle ta emot den. Tiden går och kanske lindrar den hennes plågade sinnen. Det enda Nefertiti gör är att äta, sova och rida planlöst runt. Men hon är inte längre i ett ständigt mörker. Hennes sinnesstämning har börjat pendla. Den pendlar mellan nattsvart förtvivlan och en uthärdlig likgiltighet. Hon har sedan en längre tid tillbaka märkt att hon aldrig är helt ensam. Någon brukar alltid hålla sig inom synhåll. Men de håller sig på behörigt avstånd och pratar aldrig med henne. Ibland är det Sithius men lika ofta är det någon annan. I sitt förvirrade tillstånd betraktar hon iakttagaren som en ondskefull fiende. Men hon har sedan en tid vant sig och tänker inte mer på iakttagaren. Han stör henne inte speciellt mycket. Men Sithius och de andra är inga ondskefulla fiender. De håller istället uppsikt över Nefertiti för att de är rädda att hon ska skada sig själv. Och det är en berättigad tanke. För mer än en gång har sådana tankat genomkorsat hennes huvud. Men rätt tillfälle har aldrig dykt upp. Och så är hon nog lite för feg också för att ta det slutgiltiga steget. Kanske är inte döden den rätta befriaren. Kanske är någon annan bättre lämpad för att befria henne. Sithius håller henne också under uppsikt för att se om hon skull uppvisa tecken på att börja tillfriskna. Visst ville han straffa Nefertiti för hennes alltför tilltagna härskarfasoner. Och den önskan hade han delat med Echnaton. Nefertiti hade aldrig förstått hur nära samarbete de två hade haft med varandra. Och de hade kommit överens om att han var den bäst lämpade för uppgiften. Sanningen var att de bägge var för maktmedvetna för att helt låta en kvinna ta över. Det hade de bara inta kunnat accepterat. Men de hade inte velat få undan Nefertiti helt av hållet. Så mycket hade hon ändå inte legat till last. Och det hade inte varit deras avsikt att hon skulle fara så illa som hon hade gjort. Till slut led de med henne. Och den som led mest var antagligen Sithius själv. Kanske led han mer än Nefertiti. För när hennes tillstånd var som sämst var hon knappt medveten om omgivningen. Och ingen kunde nå fram till henne.
Nefertitis tillstånd börjar så småningom bli bättre. Det går väldigt långsamt men ingen försöker skynda på tillfrisknandet. Det skulle kunna ha motsatt verkan. Nefertiti måste själv hitta sin själsliga jämnvilt. Innan hon gjort det kan de inte hjälpa henne nämnvärt. Det hände att Sithius red helt nära henne. Dels för att visa sin medkänsla men också för att se henne i ögonen. Han ville se om det hade väckts något liv i dem. Vid dessa tillfällen satt de och tittade på varandra. Men inget blev sagt mellan dem. Nefertiti höll sig noga på sin vakt. Hon tänkte inte blotta sig så att han kunde ge henne fler nådastötar. Men hon kände lite mot sin vilja att hon mjuknade. För han hade ändå alltid ett vänligt utryck i ansiktet. Så när han vid ett tillfälle ler avväpnade mot henne ler hon försiktigt tillbaks. Stämningen börjar så oändligt sakta att tina upp mellan dessa två personer. Nästa gång som han rider upp alldeles inpå henne tilltalar han henne. Han frågar med låg och mjuk stämma hur hon mår. Hon kan inte riktigt ge svar. Nästan varje dag pratar han sedan med Nefertiti. Men han pratar aldrig länge. Han vill inte trötta ut henne. Han vet att hon inte har sina forna krafter kvar längre. Mycket av dem har gått förlorade de senaste månaderna. Nefertiti uppskattar dessa korta pratstunder som aldrig blir så långa så att de inte vet vad de ska säga. Sithius vänliga och avväpnande sätt gör att spänningen släpper allt mer. Och Nefertiti är inte på sin vakt lika mycket längre. Hon börjar släppa honom allt närmare inpå sig. Sen kommer några dagar utan att de träffas. Nefertiti känner sig besviken. Snart kommer hon på sig att börja sakna Sithius. Det är något som hon inte gjort på länge. Hon undrar var han håller hus. Hon misstänker att han är upptagen med något som rör hans befattning som befälhavare. Hon hoppas att hennes misstanke är riktig. Först efter två veckor ses de igen. Han undrar rakt på sak om hon saknat honom. Hon svarar uppriktigt ja. –Jag var tvungen att medverka vid ett par militära förhandlingar, förklarar han sin frånvaro. Nefertiti tvivlar inte ett ögonblick på honom. Vilket hon också säger åt honom. Som svar ler han mjukt mot henne. Till sin stora förvåning väcks ömma känslor till liv i henne. Det var hon helt oförberedd på. Hon anstränger sig för att inget ska märkas. Men hon är helt övertygad om att han ändå förstått. Det syntes i hans ögon allt för väl. I ett enda slag förändrades situationen helt. Nefertiti känner sig rådvill. Det var helt oväntat att sådana känslor skulle göra sig påminda. Och hon var osäker på om hon över huvudtaget ville veta av dem. Och vad rörde sig i huvudet på Sithius. Att han hade förstått stod klart för henne. Inget som ett öga kan avslöja undgår den mannen. Och hennes ögon hade avslöjat allt. Hon inbillade sig inget annat. Hon undrade hur han själv kände efter allt som hänt. Att inte veta vore kanske skonsammast. Men till slut får hon ändå veta. Hon sitter på sin stillastående häst och funderar. Hon känner sig tung i sitt sinne. Det är en sinnesstämning som ofta återkommer. Sithius rider upp vid hennes sida. Han ser direkt hur det är fatt med henne. Nefertiti kan inte sätta fingret på orsaken till sitt tungsinne. Men när Sithius frågar säger hon att det beror på Gertimoor och Hannele. Hon säger tyst att de är hånfulla mot henne. Vilket i och för sig inte var någon lögn. Någon dag tidigare hade de faktiskt varit hånfulla mot henne. Det är något som Sithius redan vet om. Efter en stunds tystnad frågar Sithius om hon ännu saknar sin själ. Hon förklarar att hon fortfarande känner sig tom. Som om något saknades. –Tror du inte att det går att få tillbaka den, frågar han försiktigt. Hon säger att hon inte vet. –Men om du får hjälp att återfinna den, försöker Sithius trösta. –Det vore skönt, svarar Nefertiti utan större entusiasm. Det blir åter tyst en stund. När Sithius bryter tystnaden säger han att hon behöver en man. Nefertiti tittar förvånat på honom. –Det finns väl ingen som vill ha mig, säger hon till sist. Hon är helt uppriktig. De flesta vill nog inte ha något med henne att göra gissar hon. –Jag vill ha dig, säger Sithius tyst. Hon tittar honom rakt i ögonen men han viker inte undan med blicken. –Konstigt, är det enda Nefertiti får fram först. -Jag har varit utan man i åtta månader nu. Och när jag till slut vant mig att klara mig utan någon man kommer du och säger att jag behöver en, säger hon sedan nästan irriterat. Han svarar inte istället börjar de rida mot palatset. Men en gnagande oro ger sig till känna i Nefertiti bröst. Hon minns deras senaste möten för flera månader sedan. Hon minns hans brutalitet och hårdhänthet. Och hur han hade förnedrat henne. Hon vill längre inte fullfölja det som han påbörjat. Men vågar heller inte protestera. De har hunnit fram till palatset. De kliver av sina hästar och börjar gå in. Nefertiti vill helst slippa allt men hon vågar inget säga. Hon är rädd för att reta upp Sithius. Hon får inte förarga honom då blir situationen bara värre. När de sedan går in i sovrummet säger han åt henne att klä av sig. När hon gjort det lägger hon sig på bädden. Sithius tittar ömt på henne och lägger sig bredvid henne. Tvärtemot vad hon väntat sig ligger han bara och smeker henne. Hennes oro och ängslan hade inte undgått hans allseende ögon. Med varsamma och ömma händer smeker han henne. Och han slutar inte förrän hennes oro gett vika. När hon avslappnad och lugn ligger i hans armar kommer han till henne. Men inte på samma sätt som tidigare. Den här gången kommer han till henne mjukt och försiktigt. Långsamt öppnar hon sig helt och låter mannen som hon älskar smeka sin själ. Den själ som hon trott att hon förlorat. Med mjuk och smeksam stämma pratar han lugnade med henne. Hon får höra de tröstande ord som hon länge längtat efter. Inte bara deras kroppar förenas utan också deras själar. Dessa underbara möten blir ett återkommande inslag i Nefertitis fortsatta liv. Han hjälper henne att hitta sig själv. Med hans hjälp håller hon på att bli en hel människa igen. Han hjälper henne ur hennes villfarelser. Han förklarar att hennes familj inte alls har slutit förbund med det onda. Istället väntar de otåligt på att hon ska bli helt frisk. Så att de åter kan bli den familj som de var innan. Och han säger att hennes själ aldrig har varit död. Att hon har känt sig så tom beror istället på att gudarna har tagit hennes själ till sig. Där har de haft den i förvar så att de kunde hela den. Och när den blivit tillräckligt stark har de återlämnat den till henne. Om hon bara anstränger sig skulle hon minnas att hon befunnit sig utanför kroppen. Nefertiti koncentrerar sig. Och sakta börjar minnen ta form i hennes hjärna. Hon minns att hon befinner sig i en ljus omgivning. Och att det rör sig människor runt henne. Men de ser inte riktigt ut som människorna hon är van att se. De är annorlunda klädda och många har ljusare hy och hår. De ger ett vänligt intryck. De säger att hon är sjuk men att de ska göra henne frisk igen. Hon träffar en person som liknar Sithius. Han är lika mörkhyad och har nästan identiska ansiktsdrag. Men han har gula ögon. Hon har aldrig sett så fantastiska ögon. Det är nästan bara honom som hon pratar med. Men hon tycker att det är bra så. För en underbarare person har hon aldrig träffat. Hos honom vill hon stanna. Till en början vill inte Nefertiti berätta för Sithius om den andre mannen. Men till slut tvingar hon sig själv till att göra det. Hon vill inte ha några hemligheter för Sithius. Hon förklarar att hon blivit bekant med en man i sina drömmar. Och att mannen liknar honom väldigt mycket. Men skyndar sig att tillägga att han bara finns i hennes drömmar. Sithius bara ler och klappar henne på kinden. Sen kysser han henne lätt. Han tog inte alls illa upp. Nefertitis drömmar återkommer varje natt. Och det är alltid samma människor i hennes dröm. Mannen som är så lik Sithius pratar hon mest med. Mellan dem uppstår en vänskaplig relation. Till slut känner hon så stort förtroende för sin drömvän att hon anförtror sig åt honom. Hon säger att hon älskar en man men att hon inte riktigt vågar lita på honom. När han frågar varför berättar hon on den omilda behandling som hon emellan åt blivit utsatt för. Vännen i hennes drömmar uppmanar henne då att säga åt mannen i fråga att behandla henne bättre. Det skulle hon aldrig våga säger hon ärligt. Men hennes vän gjuter mod i henne. Och lovar att skydda henne. Så när hon och Sithius träffas igen berättar hon för honom vad hennes vän i drömmarna sagt. Hon ligger i hans famn när orden blir sagda. Hon oroar sig inte så lite för hans reaktion. Men den reaktion som hon fruktar uteblir. Över hans mun vilar istället ett tvetydigt leende. –Är det fortfarande gudarna som du träffar i dina drömmar, frågar han stillsamt. –Det är samma personer som jag har träffat hela tiden, klargör hon. –Då måste det väl vara gudarna. Om det nu är så att det är precis samma personer som de du träffade först, resonerar han. –Då är det väl bäst att jag gör som din vän säger. Några gudar vågar man ju inte utmana, viskar han mjukt i hennes öra. –Hur ville han att jag skulle behandla dig då, säger han sedan med retsam fräckhet. Nefertiti tittar på honom med menande blick. –Han kanske tycker att jag ska behandla dig så här, viskar han med växande upphetsning. Och den fräcka innebörden i hans ord besannades. Det blev en ljuv tid i Nefertitis liv. Hon hade aldrig kunnat ana att en man kunde besitta så många egenskaper och känslolägen som Sithius gjorde. Och sedan anpassa dem efter henne. Hon förstår att hon mött mannen i sitt liv. Men vägen till den insikten hade varit lång och krokig. Och hon visste också att hennes nuvarande liv inte kunde fortsätta i oändlighet. Att slutet på det nalkades. Och det ganska snabbt. Men till dess skulle hon njuta så mycket det bara gick. När hon sedan ansågs tillräckligt frisk skulle livet, så mycket det nu gick, återgå till det vanliga. Men än skulle det dröja några månader till dess.
En dag när Nefertiti sitter på hästryggen med blicken förlorad långt borta vid horisonten rider Sithius upp vid hennes sida. Han väcker upp henne ur hennes tankar. Men innan de börjar prata med varandra sitter de tysta en lång stund. Slutligen talar Sithius om för henne att de inte längre kan fortsätta sitt förhållande. Det är orätt mot Echnaton och dessutom har hon nu återhämtat sig och blivit så pass stark att hon klarar sig själv. Nu kan hon åter möta världen. Hon tar emot beskedet med stort lugn. Han har rätt och hon är inte rädd. Inte ens ängslig eller orolig. Sithius känner djup tillfredställelse över att hon äntligen funnit sin inre jämnvikt. Men han tänker se till att hon skyndar långsamt.
Bland de första som närmar sig henne är Haremhab. De första gångerna de pratar med varandra skäms hon. Men han säger att inför honom behöver hon inte alls skämmas. Själslig ohälsa kan alla råka ut för. Och det är inte värre än när kroppen blir sjuk. Haremhabs förtroendeingivande sätt får henne så småningom på andra tankar. Han framstår allt mer som en riktig vän som bryr sig mer om hennes person än somligt illasinnat skvaller. Hans omsorger är så äkta att det börjar uppstå varmare känslor mellan dem. Nefertiti är mer förvånad över Haremhabs känslor än sina egna. Men han övertygar henne och Nefertiti vill inte hålla honom utanför. Hon vill inte bli den tillslutna kvinna hon varit förut. Och Haremhab hanterar Nefertitis ömtåliga känslor med varsamma händer. Hos honom kommer hon inte att råka illa ut. Han avslöjar sina planer för henne. Han tänker bli farao efter Echnaton som ju inte har någon egen son. Nefertiti motsätter sig inte detta. Hon vet att Haremhab kommer att bli en utmärkt farao. Men sen säger han att han vill ha henne vid sin sida. Hon svarar honom uppriktigt att hon har starkare känslor för honom än Echnaton. Att hon i själva verket säkert skulle tycka om att dela hans liv och bli hans drottning. Men hon säger också att hon har stor respekt för sin man. Och att han inte förtjänar att bli avlägsnad från tronen på ett bryskt sätt. Haremhab säger då att han inte alls haft några sådana tankar. Han hade tänkt att vänta tills Echnaton blev för gammal så att han inte längre orkade regera landet. Till den dagen kunde Nefertiti vara hans älskarinna. Hon kunde gå med på det på ett villkor. Hon ville att de i alla lägen skulle visa Echnaton vördnad. Och inte göra någonting som drog nesa över hans anseende. Nefertiti hade inga som helst svårigheter att inse de bekymmer som hon redan åsamkat Echnaton. Hon ville inte lägga mer sten på bördan. Haremhab hade full förståelse för hennes ståndpunkt. Han lovade henne att rätta sig efter den.
Nefertiti får ett återfall. En kvinna som söker henne förs fram till henne. Kvinnan vill att hon ska återuppväcka en anhörig till kvinnan som dött. Nefertiti tycker att kvinnan är oförskämd. Eller snarare den bakomliggande tanken till hennes förfrågan. Att komma och begära att hon ska utföra något som bara gud kan göra. Nefertiti förklarar att hon inte äger sådana egenskaper att hon skulle kunna återuppväcka folk. Men kvinnan lyssnar inte på vad Nefertiti säger. Hon fortsätter att böna och be. Då brister det för Nefertiti. Hon rider fram till kvinnan och börjar slå henne med sitt ridspö. Hon slår henne några gånger och rider sedan snabbt iväg. Sithius som varit en av dem som följt hela dramat rider efter henne. När han kommit ifatt säger han åt henne att följa med honom. Hon följer med utan ett ord. Hon tror att han ska läxa upp henne igen. Istället får hon uppleva en finstämd kärleksstund med honom. Han förhindrade därmed att hennes återfall blev för djupt. Med sin varsamma behandling för han så in henne på rätt väg igen.
Haremhab känner till den dåliga relation som råder mellan Nefertiti och två av hennes döttrar. Han försöker övertala Nefertiti till att försonas med döttrarna. Det är något som Nefertiti vill själv också. Hon har redan börjat försonas med Echnaton. Men hennes relation till honom blev aldrig så dålig som till hennes döttrar. Speciellt en av dessa, Ankhesenamun, hade pratat väldigt illa om sin mor. Och hon hade heller inte nöjt sig med att hålla sig strikt till sanningen. Hon gjorde allt för misskreditera sin mor så mycket som möjligt. En omständighet som säkert bidrog till denna dotters ivriga baktalande var att hon var den dotter som först blivit gift. Kanske fanns det förhoppningar om att hennes man skulle få överta makten efter Echnaton. För hade inte farao egna söner så kunde den första svärsonen få överta tronen. Och fick de bara bort Nefertiti först skulle det inte vara så svårt att få bort Echnaton. Dessa intriger gjorde att Nefertiti föredrog Haremhab som näste farao. Dessutom var hon övertygad om att han var bättre lämpad än svärsonen. Hur Nefertiti skulle bemöta sin dotter var hon osäker på. Hon visste att man borde vara sams med sina egna barn. Men ibland tyckte hon att blodsbanden inte kändes så starka att hon kunde tolerarera vad som helst. Hon bestämmer sig ändå för att förlåta och försöka försonas. Men bara om initiativet kommer från dottern själv. Hade hon inte varit hennes dotter skulle det ha varit omöjligt. Så allvarligt bedömde hon dotterns beteende. Och så illa hade hon tagit vid sig av förtalet. Så Haremhab lyckas till slut med sina övertalningsförsök. För alla hennes döttrar kommer så småningom och ber om förlåtelse. Alla utom Ankhesenamun. Och Nefertiti försonas sålunda med alla sina döttrar utom henne. Men Nefertiti kan vänta på att dottern ska räcka henne handen. Hon hoppas bara att hon inte kommer att få vänta förgäves.
En person däremot som Nefertiti aldrig blir vän med är Hannele. På en ridtur tillsammans med Haremhab stöter de på henne. Av en oklar anledning stannar Nefertiti sin häst och kliver av. Hon börjar samspråka med Hannele. Det blir inget trevligt samtal. Som så ofta förr gör Hannele sitt bästa för att vara otrevlig. Just denna gång hånar hon Nefertiti för att hon varit sjuk i sitt sinne. En sådan person vill ju ingen umgås med är hennes klara åsikt. Nefertiti förklarar att åtminstone Haremhab finner glädje i hennes sällskap. På det svarar Hannele att även han måste vara sinnessjuk. På något annat sätt kan det inte förklaras. Att denna kvinna så lättvindigt kan uttala sig nedlåtande om inte bara Nefertiti själv utan också Nefertitis käre vän Haremhab är mer än hon kan tåla. Och när Hannele hotar att börja sprida skvaller om Haremhab på samma sätt som Nefertitis dotter gjort om henne själv är måttet rågat. Hannele ska minsann se till att Haremhab inte blir farao. Hon vet andra som lämpar sig bättre. Det finns längre ingen hejd på den kvinnans inskränkta självsäkerhet. –Det är rikets räddning att det finns människor av hans sort och inte bara din, upplyser Nefertiti henne och går sedan fram till sin häst och hämtar den dolk som hon förvarar invid sadeln. Hon frågar Haremhab vilken sida hjärtat sitter på. Han lägger sin högra hand över bröstets vänstra sida. Hannele kan inte undgå att se dolken i Nefertitis vänstra hand. Men trots Nefertitis sjuka sinne och hennes bistra uppsyn är Hannele övertygad om att ingen, absolut ingen, skulle kunna göra henne illa. Så övertygad är hon över sin egen popularitet. Men Nefertiti har bestämt sig för att en gång för alla tysta denna kvinnas enfaldiga prat. Hannele är fortfarande säker på att ingen fara hotar när Nefertiti ställer sig framför henne. Vilket hon också talar om för Nefertiti. Nefertiti förundras över den inbilska kvinnan. Hon har tydligt visat sina avsikter i både ord och handling. Hade Hannele velat fly skulle hon ha låtit henne löpa. Istället står hon självsäkert kvar. Denna självsäkerhet kostar henne livet. Utan ett ord stöter Nefertiti dolken i Hanneles bröst. I den vänstra sidan. Innan Hannele faller till marken rycker Nefertiti ut kniven. Samtidigt som Hannele segnar ner till marken undrar Nefertiti vad hon ska göra av dolken. Och när Hannele så ligger stilla på marken har Nefertiti insett att hon inte vill behålla sin dolk. Hon slänger den på marken bredvid Hanneles orörliga kropp. Sedan går hon därifrån. Den första som hon och Haremhab träffar säger dom åt att Hannele inte verkar må bra. Att hon ligger en bit därifrån och kanske behöver hjälp. Men personen ifråga kunde med lätthet se att ingen hjälp skulle ha kunnat räddat Hannele överhuvudtaget.
Haremhab sa aldrig något om det inträffade. Och kanske var det lika bra så. För vad hade det tjänat till. Och hade inte Nefertiti skonat Hanneles liv en gång tidigare. Och Nefertiti hade aldrig krävt att hon skulle visa tacksamhet. Men man kan ju tycka att Hannele borde ha ansträngt sig att bli mindre oförskämd och hånfull mot Nefertiti. Då hade det inte slutat på detta tragiska sätt. En del blir visa av sina misstag. Andra i sin tur dör av sina misstag.
Haremhab försöker envetet få Nefertiti att försonas med sin dotter. Men hon är obeveklig. Om inte dottern tar första avgörande steget så blir det ingen försoning. Nefertiti tycker att det borde vara dotterns skyldighet att be om förlåtelse. Inte hennes eget. Det är trots allt dottern som förtalat Nefertiti. Inte tvärtom. Och det stundtals under ivriga former. Det kan bara inte Nefertiti ha överseende med. Lyckligtvis har hon inte lyckats med sitt uppsåt hos alla. Och till dem som hon inte lyckats med hör dotterns egen man. Tutankhamon har valt att inte lyssna på sin hustru. En omständighet som kanske kommer att rädda livet på honom.
Nefertitis omedgörlighet gör att Haremhab till sist ger upp sina försök att få mor och dotter att försonas. Istället för han in deras diskussion på andra viktiga områden. Som för Nefertiti ter sig ohyggliga, obegripliga och föga rättvisa. Haremhab förklarar för Nefertiti att gud vill ta hem henne. Hon tittar på honom där han sitter på sin häst i det senaste modet. Byxor med alldeles för mycket tyg i benen. Speciellt vid låren. Men när han sitter på sin häst märks det inte så mycket. Nefertiti försöker utröna om hennes vän behagar skämta med henne. I sådant fall finner hon hans skämt synnerligen smaklöst. Man skämtar inte om gud på det viset. Och det talar hon också om för honom. Då svarar han att han menar allvar. Han säger att han inte är den enda som vet men att han utsetts till att berätta det för Nefertiti. Hon stirrar på honom. Hon tittar honom rakt i ögonen i förhoppning att där skymta något som avslöjar att han bara retas med henne. Men hon kan bara avläsa ett stort allvar. Det skrämmer henne. Hon ber honom förklara i mycket tydliga ordalag vad han egentligen menar. Haremhab förklarar att när gud ska ta någon till sig måste vederbörande dö. Nefertiti vägrar att tro sina öron. Hon kan inte förstå att hennes vän står och säger att hon måste dö. För det är det som det är frågan om. Hon undrar om gud vill straffa henne för att hon dräpt Hannele. Detta förnekar dock Haremhab. Nefertiti undrar då vad hon straffas för. Hon har visserligen syndat men i sitt eget tycke finns det värre syndare än hon själv. Borde inte deras gud ta dem först. Borde hon inte få vänta på sin tur innan hon tas från jordelivet. På så vis borde ju hon rätteligen ha ett bra tag kvar av jordelivet. Haremhab förklarar tålmodigt att gud inte resonerar på det sättet. Och att det inte är frågan om något straff. Det är bara så att hennes tid är uträknad. Och det finns ingen tid kvar. Nefertiti kan inte förstå hur någons tid kan vara slut fast det fortfarande finns krafter kvar i ens kropp. Hon hade haft full förståelse för Haremhabs påstående om hon varit sjuk och svag. Eller ville gud straffa henne för att hon blivit sjuk i själen. Borde hon kanske ha dött då. Frågorna trängs i Nefertitis huvud. Och inte på någon kan Haremhab ge svar som gör henne klokare. Haremhab märker tydligt den nedstämdhet som lägrar sig över hennes sinnen. Han tröstar henne med att lova att skriva ner allt om henne när han blivit farao. Detta ska han sedan låta bevara för eftervärlden. Han ska se till att hon inte blir glömd i framtiden. Kanske blir hon något tröstad av det han säger. Men just i detta ögonblick är hon osäker på om det hjälper henne överhuvudtaget. Stundtals hetsar hon istället upp sig av förtvivlan och vanmakt. Hon undrar på vilket sätt de blodtörstiga gudarna vill att hon ska dö. Ska hon kanske först plågas i det längsta för att sedan få sin kropp styckad i bitar. Haremhab lugnar ner henne och säger att hon ska skiljas från sitt jordeliv på skonsammaste sätt. Inget blod kommer att flyta. Inte ens en droppe kommer att sippra ur hennes kropp. Och helt smärtfritt kommer det att bli. Och han säger också att det kommer inte att ske förrän hon förlikat sig med sitt öde. När Nefertiti hör det slappnar hon genast av. Eftersom hon aldrig kommer att förlika sig med detta grymma öde så kommer det inte att kunna ske. Nefertiti säger inget om sina tankegångar till Haremhab. Det vågar hon inte. Den allra närmaste tiden verkade nästan som hon hade haft rätt i sitt resonemang. Haremhab slutade prata om guds återkallande av henne. Bara ett fåtal gånger nämner han att gud brukar ta hem de sina när de slutfört sin uppgift. Dessa gånger har Nefertiti svarat att det inte kan gälla henne. Det är fortfarande hennes uppgift att ta hand om sin familj och sina barn. För inte kan det väl vara guds mening att skilja barn från deras mor. På detta finner inte Haremhab något svar. Nefertiti frågar försiktigt om det är guds avsikt att ta hem Echnaton också. Och på det sättet bereda väg för Haremhab till den kungliga tronen. Han tar inte det minsta illa vid sig av det Nefertiti nyss sagt. Helt lugnt säger han att det är inte guds avsikt. Och Echnaton kommer inte att dö än på lång tid. Det fyller Nefertiti med förtröstan. Blotta tanken på att hennes barn skulle ha blivit helt föräldralösa gjorde henne missmodig. Nefertiti var inte längre säker på vad som väntade henne. Periodvis sade Haremhab inget om hennes oundvikliga men alldeles för tidiga död. Och när hoppet hade börjat växa sig tillräckligt stort inne i henne tog han genast ifrån henne det. Vid dessa tillfällen uppfattade hon honom som en hård och känslokall person. Men när hon sjunkit tillräckligt långt ner i hopplösheten blev han åter en mjuk och varm person som hjälpte henne upp. Denna ovisshet drev henne att be till gud så ofta hon hann. Hon övertalade även Echnaton att be till gud. Det som var viktigast att be om var att deras döttrar skulle hamna i goda händer. Och många sådana händer fanns inte i Egypten. Då beslutar sig Nefertiti för att göra något som en egyptisk drottning aldrig gjort vare sig innan eller efter. En av hennes döttrar kommer att äkta sin egen far efter Nefertitis död. Nefertiti skulle ha motsatt sig detta med näbbar och klor om det inte varit guds vilja. Det är guds vilja att inget dåligt blod ska blanda sig med deras eget. Därför ska Echnaton gifta sig med en av sina egna döttrar. Men de barn som de kommer att få kommer alla att vara dödfödda. Men Nefertiti känner sorg över att en av hennes döttrar aldrig kommer att få egna barn. Men det är något som hon inte kan finna sig i. Hon har funnit bättre råd och tänker handla därefter. Hon tar kontakt med sin gode vän Suppiluliuma. Det är något som gläder Hettiterkungen. De har inte träffats på länge men han har hela tiden hållit sig underrättad om hur Nefertiti mått. Han vet om hennes sjukdom och har känt sorg mer än en gång. Därför är hennes visit extra glädjande denna gång. Nefertiti undrar vad han kommer att tro om henne efter denna visit. Men hon bestämmer sig för att vara helt uppriktig. Hon berättar om gud. Hon talar om för sin vän att gud uttryckt sin tydliga vilja för henne och hennes familj. Och att den viljan går ut på att Echnaton under återstoden av sitt liv ska leva med en av deras döttrar. Suppiluliuma undrar då vart hon ska ta vägen. Nefertiti förklarar då att det antagligen är guds vilja att hon ska lämna jordelivet. Suppiluliuma finner inget svar men säger ändå att guds vilja kan man inte gå emot. Nefertiti instämmer. Men den riktiga anledningen till hennes visit är hennes dotter. Dottern är ung men Echnaton börjar bli gammal. Nefertiti hade äktat en man betydligt äldre än hon själv. Detta hade nu inte utgjort några som helst hinder för dom två. Men det kunde tänkas att hennes dotter var en om inte helt ung så inte heller speciellt gammal kvinna när Echnaton gått bort. Nefertiti undrar rakt på sak om inte Suppiluliuma visste om någon lämplig man till hennes dotter. Suppiluliuma förstår nu vart Nefertiti vill komma. Och han säger att det är det minsta han kan göra för sin vän. Och han säger att det kommer att bli en ära för honom att gifta bort en av Nefertitis döttrar till någon av sina män. När den tiden så småningom kommer. Dottern var både rörd och tacksam över Nefertitis omsorger. De hettitiska männen var minst lika bra som de egyptiska. Hon skulle inte behöva bli besviken.
Mot sin vilja börjar Nefertiti sakta att förlika sig med sitt öde. Tanken på en för tidig död verkar inte längre lika avskräckande och fasansfull som tidigare. Att hon äntligen börjar få ro i sitt sinne gör att minnesluckor börjar fyllas och att sanningar börjar framträda. Minnesluckor som hon inte vetat om att de fanns. Hon tänker på sin son. Också honom har hon bett för. Kanske mer än för någon annan. Han hade ju inte en lika inflytelserik far som hennes döttrar. Ingenting kommer att vara serverat för honom. Han kommer troligtvis att få kämpa för en dräglig tillvaro. Men han är en god son med ett dugligt huvud. Men hon har aldrig blivit klok på vems utseende han fått. Han liknar varken henne eller Gertimoor. Hon minns en gång när hon tog med sig sonen på en ridtur. Sithius, eller Sethus som en del personer kallade honom, var med som sällskap. Först sitter Carlisto framför henne. När han får syn på Sithius undrar han om det är hans far. Många säger att de två är väldigt lika. Nefertiti säger att han inte är hans far även om hon önskade det. –Du ska nog inte låta så säker med dina svar, säger Sithius till en förvånad Nefertiti. Hon ber honom att inte göra pojken förvirrad. –Det klarar han av, svarar Sithius med en märklig övertygelse i rösten. Hon tittar fundersamt på Sithius. Deras likhet har inte undgått Nefertiti heller. Men hon har hela tiden sagt sig själv att denna likhet beror på en slump. På något annat sätt kunde hon inte förklara det. Efter en stund frågar Nefertiti om Carlisto vill sitta hos Sithius. När hon sedan ser de två på samma häst skulle hon kunnat svära på att det var far och son. Men hon slog snabbt bort den befängda tanken. Trots Sithius märkliga kommentarer. Under dessa ridturer kom mor och son närmare varandra än de varit innan. Och Nefertiti förstod att samma slags låga brann i dem bägge. Nefertiti blir alldeles varm om hjärtat när hon tänker på sin son. Och det är nu som förträngda minne letar sig fram i hennes hjärna. Hon minns att hon vid några tillfällen älskat med Sithius. Och just vid den tidpunkten som hon blivit med barn. Hon begrundar detta lugnt och stilla. Vissheten växer sig allt starkare i henne. Att det inte är Gertimoor som är far till Carlisto. Carlistos far är ingen annan än Sithius. Men hon tar denna nya vetskap med fattning. Och det förklarar också Gertimoors ointresse av Carlisto. Han hade hela tiden fattat att han inte var den riktige fadern. I samma utsträckning som Sithius vetat om att det var han som var fadern. Och det förklarade det konstiga uttalandet som han gjort tidigare. För det var verkligen far och son som hade ridit tillsammans. Nefertiti känner inte så lite stolthet över att det är Sithius som är far till Carlisto. Men i samma ögonblick får hon också lite dåligt samvete för sin tanke. Faktiskt är ju Gertimoor inte så oäven som far han heller.
Ett av de bästa minnen som Nefertiti skulle få av sin son är när han under en ridtur ställer en fråga till sin mor. Hon och sonen är ute och rider tillsammans med Sithius. Plötsligt undrar sonen varför hans mor aldrig är klädd som en drottning. De flesta kungligheter brukar ju annars vilja skilja ut sig från resten av folket som de styr över. Varför gör inte hon det. På det svara Nefertiti att det inte är kläderna som gör en person till kung eller drottning. De egenskaperna sitter istället inuti en människa. Och det är bara i en persons ögon man kan se om han är en riktig kung eller inte. Kläder kan inte avslöja en sådan sak. Och till råga på allt var inte kungliga kläder speciellt bekväma heller. Nefertiti tänker på den kejserliga kronan som hon ibland blivit tvungen att bära. Den var ytterst obekväm och tung. Hon brukade alltid få huvudvärk när hon bar den. Hon ryser vid tanken. Hon känner sig stolt över att sonen reflekterar över sådan saker. Och när sonen försäkrar att han tänker bli kung en dag tvivlar inte Nefertiti det minsta på att han kommer att lyckas. När han säger att han inte bara tänker se ut som en kung utan också agera som en sådan förstår hon att han inte bara är sin mors son utan också sin fars. Kanske ännu mer än hennes.
Helt ofrivilligt har Nefertiti börjat förlika sig med sitt öde. Utan att ha tänkt så mycket har hon allt mer börjat finna sig i att hon fullbordat sitt verk. Men hon kan inte låta bli att tycka att livet är orättvist. Nu när hon äntligen blivit en hel människa igen så tvingas hon lämna jordelivet. Vad var det då för mening med alla ansträngningar som Sithius och Haremhab lagt ner för att få henne på fötter igen. Det kunde hon bara inte begripa. Men en sak hade de alla misslyckats med. Hon hade inte försonats med sin dotter men det kunde inte längre få sätta hinder i vägen. När hennes sista stund är kommen är hela hennes familj, utom Ankhesenamun, samlad. Även Sithius är närvarande. Han ger henne den sista smörjelsen. Nefertiti känner sig lugn och samlad. Ingenting av det som händer är så skrämmande som hon hade fruktat. Efter att hon tagit farväl av sina nära och kära befriar Sithius hennes själ. Han gör det precis så oblodigt och smärtfritt som Haremhab lovat. Just vid dödsögonblicket svartnar allt för Nefertiti. Men efter några ögonblick vaknar hon till igen. Precis som om hon bara slumrat till lite. Det har dykt upp en person till i rummet. Han kommer fram till Nefertiti och räcker henne handen. Hon känner igen mannen. Hon har träffat honom i sina drömmar. Han tittar välvilligt på henne och Nefertiti fattar hans hand. När hon reser sig upp märker hon att hennes kropp ligger kvar på bädden. Det är bara hennes odödliga själ som rör sig. En stilla frid råder över hela situationen. Hon känner varken rädsla eller oro när hon följer efter mannen. Hon vet att han betyder något för henne. Men minns inte riktigt vad. Hon vet bara att Gud har hämtat hem henne. Och att det inte var första gången. Hon känner förtröstan. När hon går iväg tittar både Sithius och Echnaton på henne med kärleksfulla ögon. Men resten av familjen verkar inte se henne. Nefertiti avläser sorg i deras ansikten. Hon önskar att hon kunde trösta dem. Men det kan hon inte.




Efter Nefertitis död händer ett och annat. Echnaton sitter dock kvar som farao till sin helt naturliga död. Den som övertar tronen är hans svärson Tutankhamon. Men han får inte sitta kvar särdeles länge. Hans politiska motståndare med Haremhab i spetsen ger honom ultimatum. Om han överlämnar makten frivilligt får han fortsätta leva. Men hans hustru Ankhesenamun ska förvisas ur riket till en avlägsen provins. Det är priset hon ska få betala för att hon varit illojal mot sin mor och drottning. Om Tutankhamon vill stanna i Egypten måste han gå med på ett arrangerat mord. Det kommer att se ut som om han själv blivit mördad. Haremhab vill nämligen behålla Tutankhamon i sin regering. För en man med så gott huvud och sunda sinnen är det ont om i de högre kretsarna. Efter alla turer som varit är inte Tutankhamon så betuttad i sin hustru längre. Därför går han med på de villkor som ställts. Och så fort en lämplig ersättare till Tutankhamon hittats sätts planerna i verket. Det var inte en helt lätt uppgift att hitta den rätta ersättaren. Tutankhamon har feta lår därför var ersättaren också tvungen att ha det. Ersättaren hade feta lår på grund av en genetisk sjukdom. Det aktuella byxmodet hade varit som skapat just för dessa herrar. Byxorna var extra omfångsrika vid låren. Nåväl, när den rätta ersättaren till slut var hittad så halshöggs han. Men först hade man tvingat mannen att byta till Tutankhamons kläder. Den huvudlösa kroppen placerade man sedan i Tutankhamons och hans hustrus hus. Men huvudet grävde man ner. Och Tutankhamon uppmanades att gå under jorden ett tag. Så när Ankhesenamun hittade kroppen var hon övertygad om att det var sin man hon hittade i det beklagliga skicket. Om hon skulle komma att sörja sin man är svårt att säga. Men det kyliga klimatet som hon kände hade fått henne att förstå att hon inte längre var önskvärd i Egypten. Hon hade även känt denna kyla från sin egen man. Hon hade varit nog överseende och redan låtit skicka iväg ett brev till Suppiluliuma. En av hennes systrar fanns redan i hans rike. Hon hade blivit ingift i en av de närmaste kretsarna runt kungen. Så därför tyckte hon att hon inget hade att förlora och bad om att även hon skulle få äkta någon ur de högsta kretsarna i hans rike. Gärna med någon av hans många söner. Suppiluliuma hade inte speciellt höga tankar om Ankhesenamun. Hennes beteende hade även han kännedom om. Men hon var ändå en av Nefertitis döttrar. Ett falskt sändebud skickades som blev mördad. Men de som hjälpte henne att fly klarade sig. Och hon kom oskadd till Hettiternas rike. Men någon prins fick hon inte gifta sig med. Hon fick nöja sig med en man ur folket. Och hon nöjde sig verkligen med den mannen. Hon hade insett att ett enkelt liv med honom var att föredra framför att bli förvisad till en avlägsen primitiv provins där hon skulle fått leva isolerad och utan vänner resten av sitt liv. Dessutom var hon ångerfull över sitt sätt mot sin mor. Hon gjorde så pass mycket bot och bättring att hon tilläts leva ett mer en drägligt liv i sitt nya land. Från den andra sidan förlät Nefertiti sin dotter.
Tutankhamon tog sig ett nytt namn och gifte sig med en av Nefertitis andra döttrar. Det var många som kände till hans låtsade död men ingen sa något. Och det spelade ingen roll. För självaste farao visste ju om det. Och om Ankhesenamun skulle få veta så skulle hon inget kunna göra. Antagligen skulle hon inte ens vilja göra något. Det fanns inte längre någon anledning. Haremhab blev farao och en mycket bra sådan. Efter honom blev en av Gertimoors och Hanneles söner farao. Han kom att kalla sig Ramses I. Sithius i sin tur stannade kvar som militärt överhuvud tills Haremhab bestigit tronen och styrde riket med säker och fast hand. Han tyckte då att hans tjänster inte behövdes i Egypten längre. Han hade fått en god kontakt med Hettiterna så när han erbjöds tjänsten som överbefälhavare i Suppiluliumas arme så tackade han ja. Men på det villkoret att han skulle slippa dra ut i krig mot sitt forna hemland. På så vis kunde freden mellan dessa länder överleva ytterligare en tid. Och Haremhab motsatte sig aldrig Sithius beslut. Han insåg för väl fördelarna med ett sådant arrangemang.




Nefertiti har träffat en ny vän. Men det är ingen längre som kallar henne för Nefertiti. Hon har ett annat namn. Hon heter Leah. Och hennes nya vän heter Hatchepsut. Hon regerade i Egypten innan Echnaton kom till makten. Vid sin död var gudarna närvarande och tog hand om hennes själ. De gav själen livskraft. Gudarna ville att Hatchepsut skulle få uppleva det som skulle komma att hände efter hennes död. De tyckte att hon förtjänade det. Att hon skulle få se att någon drev igenom de förändringar som hon så gärna själv hade velat men inte vågat. Hon kände djup tillfredsställelse att någon annan gjorde det. Precis på det sättet som hon själv hade velat. Därför fick Leah träffa någon som dött tidigare än henne. De fann genast varandra och blev riktiga vänner. En sådan kvinnlig vän som Leah hela tiden hade saknat under sin livstid som Nefertiti. Men livskraften i Hatchepsuts själ börjar ge vika. Hon tynar sakta bort. Leah sitter hos henne den sista stunden. De pratar som vanligt för Hatchepsut lider inte. Men hennes själ blir alltmer genomskinlig. Till slut syns hon inte. Leah kan bara höra hennes röst. Också den tonar bort så småningom. Snart råder fullkomlig tystnad och stillhet. Leah saknar sin vän. Rent av känner hon sorg. Precis som hennes döttrar hade gjort. Men hon är inte ensam. Någon gör henne snart sällskap. Leah väntar på honom.


SLUT



Som sagts tidigare får ni gärna maila till mig om denna berättelse. Det är alltid kul att höra andras åsikter.

Min mailadress är: [email protected]

Skriven av: Mariette Nilsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan