Publicerat
Kategori: Novell

Nemessis

De få människor som tror på änglar, i denna värld, tror allt som oftast att änglarna bor i himlen, ovanför deras huvuden.
Men ack så fel dessa människor har. Änglarna bor inte i himlen, även om de kan flyga i förbifarten där, men det händer väldigt sällan.
Änglarna, eller alaaierna, som de kallar sig själva, bor i sidled med vår värld, och med alla andra världar i det eviga svarta som vi kallar universum.
Men varför ser vi inte då dessa världar, och inte de oss?
Jag kan slå vad om att änglarna skulle mer än gärna vilja det, bara för deras nyfikenhets skull, men den Store tycker inte alls om idén.
Förlåt, jag berättar som att du redan visste en hel del om alaaierna och den Store, när du säkert inte alls vet. Det är få som vet berättelsen här på Jorden, så låt mig börja om från början.

När människor förundras över äventyret efter döden, stämmer sluttanken förvånansvärt mycket med verkligheten. Det vi kallar Paradiset, Eden och det eviga Landet har många namn, lite för många för att jag ska ta upp det här, men låt oss ta det som den påminner om bäst till (fast det riktiga namnet, är ett ord som ännu inte har fötts till hos oss); Centralis.
Centralis kan liknas vid en enorm stad som hänger mitt i det eviga svarta, precis som en planet. Men Centralis är som sagt en stad, och inte alls rund, inte heller cirkelformad.
Skulle det finnas en lucka i den nedersta botten av Centralis, och man kröp igenom den, skulle man hamna på toppen av staden. I Centralis, finns det mesta av allt, precis som du har föreställt dig Paradiset, bara en hel del mer. Där finns det berg och kullar, ängar och öken, det finns hus (men de används av få) och slottar, du skulle kunna bada i ett hav, en flod eller en å, du skulle kunna sova på ett moln, en säng eller på ett tak, och ja, du skulle kunna träffa nästan vem du vill, beroende på om personen i fråga ens är där, för de flesta av oss färdas hela tiden omkring i vida universum. Men de flesta invånare, om man nu ska kalla dem det, för Centralis kan ses som en mellanvärld, där många far från och många kommer till, är oftast i Condylus. Condylus är som ett stort församlingshus, fast det är utomhus, det är mycket ljust där och det ser ut som en äng, fast inomhus. Ja, Condylus är en ytterst sällsam blandning av inomhus och utomhus. För på ängen finns det rum och dörrar som kan leda en till att kolla över hur det ser ut på olika planeter, där du skulle kunna filosofera, läsa böcker eller sjunga, ja, nästan allt i Condylus är kunskapsrelaterat eller för att skapa världar. Och det är här den Store kommer in i bilden, för han bor där och är den störste av alla, varav hans namn. På Jorden kallar vi honom för Allvetaren, Förlåtaren och det mest kända namnet; Gud. Men i Condylus heter han den Store. Han är en mycket vis man, med en stor dosa humor, och även om han är den mäktigaste, beter han sig inte så. Det unika med den Store är att han kan anta vilken form han vill, när han vill, vid vilket tillfälle som helst (en gång gjorde han sig till ett lejon vid alaaiernas solnedgångsdans, det var uppskattat av få). Men han klär sig oftast i lätta kläder, har gyllene hår och ser för det mesta ut som en människa. Han är den som råder över alaaierna, trypaiderna och själarna.
Trypaiderna är den mer allvarliga typen av änglar, de är visare och de läser hellre böcker eller spanar ut över världarna de har skapat. De har nyanser av guld i håret, och männen har oftast skägg, de ser ut som en människa i ansiktet, men på sätt och vis vildare och intelligentare. Det mest karaktärstypiska draget hos dem är de långa vita klädnaderna de bär, och de fnyser om en alaaier bär samma sorts klädnad, även om de gör det mestadels för att reta trypaiderna.
Till skillnad från alaaierna, har trypaider inte vingar. Alaaierna har dessa för att resa ner till de världar som den Store och trypaiderna har skapat, för hur skulle det se ut om änglar dimpade ner från himlen? I vår värld skulle vi kalla dem för en sinnesförvirrad människa som hoppat ur ett flygplan och försöker truta in oss människor att de är änglar.
Men låt oss gå till vårt mål, alaaierna. Alaaierna har en likhet med hur vi föreställer oss änglar, men glöm inte att de inte bär vita klädnader! Nej, de använder de flesta olika färger, fast ljusblått och lila är mycket populärt hos dem. De har vingar som är fjäderklädda och nyanserna på vingarna varierar från hårfärg till hudfärg på alaaierna.
De mörkaste änglarna kallar vi för dödsänglarna, och du kan inte ens föreställa dig hur mycket alaaierna skrattade när de fick höra det. Att säga att var och en alaaier är exakt likadan den andre, både i utseende och personlighet, skulle vara mycket orättvist sagt, då var och en, precis som människor, är unik i sin helhet. Men deras intressen var gemensamma, i alla fall de flestas, och det var att dansa och sjunga, berätta sagor och erfarenheter då de rest till världarna. Ingeting kan göra en alaaier så entusiastisk som att se över vad människor, djur och varelser över de olika världarna kunde hitta på för tokigheter. Alaaierna spenderar mycket tid över att se över oss, och ingriper ofta då vi har befunnit oss i fara, eftersom de på sätt och vis är förälskade i oss på ett vänskapligt sätt. De känner oss, och vi känner dem, fastän vi kanske inte är så medvetna om det.
Alaaierna har en väldig fantasi, och skulle de kunna dansa i all evighets tid skulle de nog göra det, vilken orsak är obetydlig. Ofta när den Store eller trypaiderna frågar om alaaierna vill dricka te med dem eller diskutera över en bok, så svarar de liknande:
– Inte nu, tack så mycket! Det har fötts en rävunge i värld nummer 218! Då införs det dansceremoni!
Så skyndade de sig iväg och många av de andra alaaier anslöt sig med dem för att dansa och sjunga. Hade man däremot, efter mycken dans och sång, frågat dem varför de dansar, skulle de ha svarat något helt annat. O, ja, det var alaaierna det, de var egentligen inte otrevliga på så sätt att vilja slippa dricka te och massa sådana struntsaker, vad de tyckte, utan utnyttjade så många stunder som helst för att dansa.
Men det fanns en alaaier, som inte såg glädje i att dansa eller sjunga. Han hör inte till hela historien som jag ska berätta om, men han tillhör den allra första början och hans betydelse är stor, ja, utan honom hade det inte ens varit en berättelse!
Nåja, den här alaaiern var egentligen inte alls så mycket intresserad i att dansa som alla andra, men däremot var hans passion att se över världarna, där allt spännande skedde. Hans namn var Nemessis, och han var svarthårig med olivfärgad hud och han bar oftast en mossgrön klädnad. Hans vingar skiftade från brunt till svart beroende på ljusförhållandena, och han hade lysande gråblåa ögon. Det var inte ovanligt att se honom med en ytterst uttråkad min, och de andra alaaierna försökte mången gång att få med honom på sina dansstunder.
I vår värld skulle vi ha sagt att han var en sen tonåring, runt arton, nitton år, och det skulle kunna ha betraktats så i Centralis också. Självfallet hade han mer kunskap än någon artonåring i vår värld, men i Centralis ansågs han som en ung hjärna som inte var så erfaren.
Nemessis var inte en otrevlig ängel, men han var inte heller en trevlig. Han var ofta ointresserad av det mesta, eftersom hans största dröm var att skapa en värld. Tyvärr så tyckte inte trypaiderna att han var mogen nog, de ansåg att han behövde flera århundraden till för att lära sig en hel del.
Men Nemessis var av en annan åsikt, han längtade sig nästan sjuk till att skapa en egen värld, och han ansåg sig mogen med sina 910 fyllda år. Ni förstår, tiden känns helt annorlunda där än här på Jorden. Att titta över vår planet i tre år i Centralis, skulle vara som att du tittade på TV i några timmar. Men för de erfor det ingen sådan sorts tidsskillnad, därför kunde alaaierna dansa i flera år och trypaiderna läsa månader i sträck, och det var ingen som tyckte att det var något konstigt med det.
En dag, eller kanske ett årtionde, gick Nemessis fram och tillbaka i ett litet rum, som var en avdelning i ett av många bibliotek i Centralis. Rummet var avsett att lära sig varför vatten behövs i en värld, men för tillfället var vatten det sista Nemessis bekymrade sig över. Han samlade sig mod för att tala med den Store. Nemessis var oerhört nervös, för hittills hade han endast diskuterat med trypaiderna om att skapa en värld. Nemessis upprepade gång på gång för sig själv för vad han skulle säga, och exakt när han skulle säga det till den Store.
Han var så djupt försjunken i sina tankar, ja, nästan som att han var i en annan värld, att han inte märkte att någon annan var i rummet.
När Nemessis tog ett djupt andetag, för nu var han redo att tala med den Store, och lyfte huvudet så hoppade han till. Den Store var nämligen redan där. Han stod lutad mot dörrkanten med ett litet leende på läpparna.
- Jag sökte… började Nemessis, men den Store avbröt honom.
- Käre Nemessis, tror du inte jag vet allt som ska ske och allt som har skett, o ja, jag vet nog att du har sökt mig, och jag vet nog också varför.
Om det inte hade varit ett så viktigt samtalsämne för Nemessis som den han skulle ta upp nu, skulle han gärna ha frågat den Store en massa saker om hans siarförmåga, men nu ville han bara ha sitt svar.
Han skulle just säga något, men orden vägrade lämna hans mun, så nervös var han.
Den Store smålog fortfarande, men nu mattades hans leende.
– Nemessis, Nemessis, sade han med en suck, tror du inte jag vet vad som sker i djupet av ditt hjärta? Inget undgår mig. Men räds inte, tålamod, min vän, jag ska besvara din fråga, om du först svarar på min.

Nemessis nickade i uppmuntran att den Store skulle fortsätta.

– Så, tror du verkligen att du är mogen nog för att skapa en värld, tror du att du skulle kunna klara av lidande hos dina själar och att de förkastar ditt namn? Skulle du kunna klara av, att se saker, hemska och goda, utan att ingripa?

Nemessis var nära på att skrika ut ja redan vid första frågan, men vid den sista hajade han till. Inte ingripa? undrade han förvirrat.
Och som att den Store, vilket han säkert gjorde, läste hans tankar, sa han:
– Ja, Nemessis, alaaierna kommer till världarna och beskyddar själarna där, men har du någonsin hört talas om där själva skaparen kommer till världen? Och rätta mig om jag har fel, men skulle du ta emot hjälp av alaaierna om något hände din värld? Eller vill du ha den för dig själv?
Vid dessa ord sköt en svag rodnad upp mot kinderna på Nemessis, men de hann knappt synas innan han svarade med en grötaktig röst:
- Men om en alaaier får besöka världen, varför får inte skaparen?
– Åh Nemessis, Nemessis. Om du hade tillräckligt med kunskap skulle du veta svaret på den frågan, och det svaret är ett väldigt långt och komplicerat svar. Men låt mig säga såhär; Ingen värld har tagit gott av att en skapare har kommit till världen. Antingen föraktar invånarna skaparen, eller så älskar dem honom och tillbringar alla deras liv för att, vad de tror, tillfredställa skaparen.
Nemessis lyssnade med ett halvt öra och utbrast:
– Men allt måste ha en första gång, eller hur? Jag måste ha en första gång, en första värld!
Och här gav den Store ett skratt, den var avsedd som vänlig, men Nemessis tog illa vid sig.
– Självklart finns det en första gång för allt, nåja, nästan allt, men trypaiderna är kunskapsrika nog för att skapa en värld, och det är få alaaier som har gjort det, om de ens velat! Kunskap, Nemessis! Det är vad som krävs!
– Men jag har läst massvis med böcker! Jag har kollat på världar ända sedan jag… men än en gång avbröt den Store honom.
– Du har läst fel böcker, min käre vän.
Den Store klappade Nemessis på axeln, som blev mer och mer bitter över hur konversationen gick till väga. Den Store, som ogillade starkt att vara till missnöje, märkte detta och ändrade mening:
– Nåja, jag kan hjälpa dig en bit på traven. Du ska få en ledtråd av mig.
Genast fick Nemessis’ ansikte en sällsam min, nämligen glädje och nyfikenhet.
- Tack! Tack, tack och tusen tackar! Jag ska lösa den, jag ska inte göra dig besviken!
Han gnuggade sina händer, för även om hans passion var världar, så älskade han gåtor och ledtrådar. Han väntade tålamodigt på att den Store skulle säga något, vilket tog sin lilla tid.
- Ett litet tag bara, mumlade han medan han tänkte. Sedan spratt hans ögon upp och han sade med en mystisk röst:
- Nam et ipsa scientia potestas es.
- Vad? frågade Nemessis. Vad i all sina dar höll gamlingen på med? Namnet är illa vadå…? tänkte han förvirrat.
- Nam et ipsa scientia potestas es. upprepade den Store. Det, Nemessis, är ledtråden.
Så öppnade den Store dörren och smet därifrån. I sitt stilla sinne tänkte han att nu hade han vunnit tid för att komma på en ursäkt för varför Nemessis inte fick skapa en värld.
”Om han bara visste… den käre pojken… hur svårt… hur lidelsefullt det kan bli.” tänkte den Store för sig själv.
Men fastän han var en mycket mäktig och klok skapare, glömde han vilken envis alaaier Nemessis var. Nemessis tog genast fram en pappersbit ur fickan av sin klädnad och upprepade orden den Store hade sagt. Med detsamma uppenbarade sig orden på pappret.
”Så, din gubbstrutt, du tror du kan lura mig, men jag ska visa dig allt.” tänkte Nemessis självbelåtet. Han menade inget elakt i sina tankar, men han kände sig som att den Store inte alls förstod honom, och han skulle visa dem alla att han inte alls var som de andra alaaierna.
Missförstå nu inte den Store eller Nemessis, med har du någonsin varit ivrig med att göra en sak, men dina föräldrar har förbjudit dig, och du då irriterat dig över dem?
Då kan du nog förstå den Store och Nemessis, beroende på om du har varit barnet eller föräldern.

Dagarna efter samtalet med den Store började Nemessis med att fråga alla alaaier om den konstiga meningen. Det var få som kände igen språket, men de kunde inte sätta fingret på var de hade hört det. Irriterad strök Nemessis dem ur sin lista med; vilka han skulle fråga, vad han skulle läsa och var han kunde leta i de olika världarna. För han betvivlade inte det faktum att språket kunde komma från en värld som någon han mycket väl kände hade skapat.

Därefter fortsatte han med trypaiderna. Men den Store hade förklarat för trypaiderna om vad Nemessis var ute efter, så de svarade att de aldrig hade hört varken orden eller språket, för de lyssnade ofta på sin rådgivare, den Store.

”Om några alaaier kände igen det, varför skulle inte trypaiderna? Den gamle geten har väl berättat för dem om syftet med det här.” Tänkte Nemessis förbittrat för sig själv medan han strök dem från listan. Sedan fortsatte han med att leta i böcker.
Skulle jag skriva ner varenda bok han sökte i, skulle det bli en väldigt lång och tråkig lista. För även om böckerna och titlarna var intressanta i sig, så var det alldeles för många böcker Nemessis letade i.
En ljuvlig dag, många månader efter samtalet med den Store, satt Nemessis uppe på ett träd som stod vid en mycket vacker flod. Han läste en bok som hette ”Det första språket och dess ättlingar”, då han hörde ett väldigt högt fnitter. Han tittade upp ur boken och såg en av alaaierna, hon hette Isila, komma ut ur ett av rummen som ledde till att se utöver en av världarna.
Han glömde henne snabbt, då hon försvann, men snart dök hon upp igen, nu med många alaaier. Alla såg upprymda och glada ut, fast det var nog inte så ovanligt, så la Nemessis ned boken för att se vad som stod på.
– Kom nu, Nemessis, detta kan du i alla fall inte missa! Och jag lovar, det inkluderar inte dans eller sång! ropade Isila retfullt efter honom.
”Nåja, för den här gången”, tänkte Nemessis, för han började tycka att böckerna var uttjatade, och han behövde något annat att tänka på, om än så för en kort stund.
Han hoppade ner från trädet och följde med de många alaaier in till rummet. I rummet var det nästan kolsvart, det var kvadratformat och helt tomt, men syftet med rummet var att utmed väggarna fanns det stora, breda fönster. Hade du stått vid de fönstren, hade du nog stått där väldigt länge, för det man såg var häpnandsväckade vackert. Men Nemessis och de andra alaaierna var vana vid denna syn, och därför reflekterade de sällan över det de såg.
Ut genom fönstren kunde man se stjärnor, ungefär som när du en sommarkväll ligger på en gräsmatta och kollar upp i himlen, men här var de större och ljusare, eftersom Centralis var mycket närmare dem än vad vår planet var.
Isila pekade på något annat än stjärnorna, nämligen en planet. Den var grön och blå och vit, men mestadels blå. Man kunde se gula fläckar lite här och där, och det såg lite dimmigt ut. Om du inte har förstått vilken planet Isila pekade på, så kan jag berätta att det var vår planet de såg på, och det gröna var våra skogar, det blåa våra hav och det dimmiga var molnen och det gula var öknarna.
Det här var första gången Nemessis hade varit i det här rummet och kollat på den här planeten, för det fanns så många rum och så många världar att han aldrig skulle ha hunnit se alla om han hade börjat från när han föddes till denna dag.
Men nog om det, Nemessis kollade efter vad Isila menade, för nu närmade sig planeten, eftersom Isila sade åt den att göra det. Ja, man kan se varenda detalj i hela universum i dessa rum, du skulle kunna se en myra i Sydafrika bära en kvist om du så ville.
Planeten närmade sig och snurrade runt, så att en del av det gröna syntes. Närmare och närmare såg de hur det gröna blev till skog och inom kort kunde de urskilja städer.
– Där! Kolla där! sade Isila upphetsat och pekade på ett gult hus.
I huset satt en pojke, vad hans namn är vet jag inte, men jag vet att han satt vid en dator och spelade ett spel. På spelet fanns det miniatyrgubbar, och dessa bodde i hus som pojken hade skapat åt dem, och en massa tillbehör till huset.
– Ser ni vad han håller på med? tjöt Isila av skratt. Han har ett spel där han har skapat en värld åt sina leksaksgubbar!
När alaaierna nu såg det, och fattade galoppen, tog de sig om magen och skrek av skratt.
Den lille pojken gjorde precis som den Store och trypaiderna, nämligen skapade världar.
– Vänta tills vi berättar för de vise! tjöt en ung alaaier.
– Aldrig haft så roligt sens de körde bilar på tv-spel, fastän de kan köra riktiga bilar i sin verklighet! skrek en annan av skratt.
Alaaierna hade verkligen roligt åt denna lilla episod, de skrattade inte åt den lille pojken, utan åt människornas likartade sätt att roa sig som de vise.
Men Nemessis skrattade inte alls. Han var faktiskt inte ens intresserad av den lille pojken eller hans spel, utan något som stod på hans bord. Han tittade närmare på den, såg några ord urskilja sig och läste: Veni, Vidi, Vici.
Hmm, tänkte Nemessis som kände en stöt genom kroppen då han läste orden, kanske jag skulle ta en närmare titt på den boken?
Han såg sig omkring, alaaierna började röra sig ut ur rummet, för att hitta andra sätt att förnöja sig med, eller så skulle de ha en dans för den lille pojken. Nemessis låtsades skratta lite med dem och medan en alaaier efter en annan steg ut ur rummet, tills alla de hade gått iväg, tog Nemessis en ännu närmare titt på boken.
Den hette: ”Ett utav det äldsta språket i världen, Latin”.
- Kanske, kanske, måste pröva… mumlade Nemessis för sig själv.
Han kastade en sista blick på boken och gick ut ur rummet. Hoppfylld, men inte alltför mycket, steg han ut i den skinande solen och ut på ängen. Han behövde inte gå långt för att komma där han ville, för bredvid rummet där vårt världsrum ligger, fanns andra dörrar i närheten för att få tillgång till det vi har i vår värld.
Nemessis gick mot en dörr som var röd, och ovan stod det: ”Värld nummer 1701’s, Jorden, bibliotek”. Han öppnade dörren och tackade sin lyckliga stjärna att den var tom på folk, för om någon av trypaiderna var där, skulle de nog förstå vad han höll på med och antagligen hindra honom från att göra det.

Han steg in genom dörren, och där, där var alla vår världs böcker från alla tider, uppsamlade i ett förbluffande stort bibliotek, lika stort som ett kvarter, men i Centralis skulle man tycka att det var litet som en garderob jämförd med deras andra bibliotek.
Det tog inte lång tid för Nemessis att finna det han sökte, nämligen boken ”Ett utav det äldsta språket i världen, Latin”.
Han öppnade boken och mycket kort därefter, hittade han det han sökte.
- Nam et ipsa scientia potestas es… betyder… Nemessis sökte efter de återstående orden. När han fann de slängde han boken på en hylla av ren och skär raseri. Han skakade av ilska medan han stormade ut ur rummet.
- Nam et ipsa scientia potestas es betyder kunskap är makt! Den gamle gubben har nog skrattat bakom min rygg hela tiden!
– Kunskap är makt… upprepade han med en min av frustration. Han såg ut att vara i stånd att slå ner någon, och det var väldigt nära, för en trypaid undrade om han kunde vara lite tystare, eftersom han lyssnade på alaaiernas sånger. Han lyckades förtränga sin önskan och med stor ansträngning tog han sig förbi dem, i sökning efter den Store. Han gissade på att han skulle vara vid Pilveentrapporna.
Pilveentrapporna var den Stores och de äldsta trypaidernas älsklingsplats. Det var stora, mjuka trappor som såg ut att vara gjorda av moln. Här kunde de sitta i flera dagar och diskutera om skrifter och fåglarnas sånger. Gick man däremot uppför alla trappor, som ringlade sig upp mot det du skulle kalla himlen, men som var taket, skulle du inte komma någonstans alls. Deras syfte var ungefär som när du sitter vid ett bord och pratar med en kär person. Men den Store och trypaiderna föredrog dessa trappor framför bord och stolar, för här kunde de ligga, sitta eller stå på hur de än ville.
Och Nemessis hade mycket väl rätt, för när han närmade sig de vita trapporna, så hörde han skratt. Han betvivlade inte på att en av alaaierna redan hade berättat för dem om den lille pojken, och se, när han kom fram var det just det dem skrattade åt.
Den Store halvsatt, halvlåg vid kanten av ett trappsteg, medans trypaiderna hade ansiktena vända mot honom, där de satt på de olika trappstegen. Ibland kunde Nemessis förlusta sig med att se hur delar av trypaidernas kroppar försvann vid trapporna, för deras vita klädnader smälte ihop med trappan nästan fullkomligt. Men idag hade han inte alls tid för sådant.
O, nej, ju mer Nemessis tänkte på hur den Store (eller den gamle gubbstrutten, som Nemessis föredrog att namnge honom i sina tankar när han var på dåligt humör) hade gett honom en så enerverande gåta att lösa, desto mer uppretad kände han sig.
Vad Nemessis hoppades på att den latinska meningen i själva verket skulle vara, var i liknande som: ”Härmed ger jag, den Store, tillåtelse åt Nemessis att skapa en värld” eller ”Världarnas far, Nemessis”, sådant som skulle höja Nemessis’ självförtroende, men min personliga mening är att han redan hade för mycket av sådant.
– Nemessis! utbrast den Store glatt och alla trypaider vände ansiktet mot Nemessis, som stod vid slutsteget av trappan. Vad ger oss äran av detta sällsamma besök?
Och sällsam var den synnerligen, Nemessis var en sann ensamvarg och umgicks sällan med andra av sina fränder, än mindre den Store och trypaiderna.
Med en röst som Nemessis trodde sig var en väldigt lugn och behärskad, men egentligen hördes det på långt håll vreden i hans röst, sade han:
– Käre älskades Store och trypaider, jag har kommit till er för att ni ska veta att jag har löst gåtan som ni säkerligen roat er ordenligt med.
Nemessis undertryckte ett flin, för när han såg deras smått chockade ansikten var det nu han som gladde sig.
Men den Store var inte alls chockad, inte heller förvånad. Däremot drogs hans ögonbryn ihop, som att han tänkte snabbt med en ytterst bekymrad min, så sade han efter en kort stund.
– Kära hjärtans vänner, sade han till trypaiderna, jag lämnar er nu en kort stund, så kan ni finna andra sätt att roa er, medans jag talar med Nemessis i enrum.
Trypaiderna försökte protestera, komma med invändningar och råd över att inte låta den Stores godhet ta över honom och låta Nemessis skapa en värld, men den Store tystade ner dem och försäkrade dem att de skulle tala efteråt.
Den Store gick nerför trapporna och gick förbi Nemessis, men Nemessis förstod att han skulle följa efter honom, vilket han gjorde.
De talade inte alls med varandra under vägen, och Nemessis föredrog det så, för han fick tunghäfta vid tanken om han fick en chans över att skapa en värld. Men han vågade inte sätta alltför mycket hopp över det, ty hans drömmar hade krossats för många gånger och gjort honom alldeles bedrövad.
Han gick bakom den Store och undrade var i all världen de skulle gå, fast han behövde inte undra länge för helt plötsligt stannade den Store vid något som såg ut att vara en gigantisk anslagstavla.
Och det var precis vad det var. Den höjde sig femton meter upp i luften, och var trettio meter bred och varenda tum av tavlan var fylld med pappersbitar och listor. Nemessis kände mycket väl till anslagstavlan, han hade spenderat mången dag över att drömma sig in i den. För på anslagstavlan stod det alla universums världar, vilka som fanns och vilka själar som var där, vilka själar som var för tillfället i Centralis och så mycket mer.
Men här lämnar vi Nemessis och den Store för en stund, så att jag kan förklara lite närmare de sista bitarna av hur allt i universum fungerar.

Alla vi människor, djur och varelser har en själ. Just det, det är inget vi har hittat på, utan de finns verkligen.
Själarna ser lite ljusblåa ut, som himlens färg, och en människa skulle inte kunna se sin själ utan att kisa med ögonen, för den sänder ut ett väldigt starkt ljus.
För den Store och trypaiderna, är själar deras keldjur, ungefär som vi har hundar och katter i denna värld. Men de, eller vi då, står mycket närmare trypaiderna än vad en hund (fast en hund är också en själ i sig) någonsin skulle kunna göra för oss. Det är därför de skapar världar, för att vi ska kunna bo i dem.
Våra själar är kunskapstörstande ting och därför dyrkar de att ha så många olika världar att välja mellan. Det är därför det skapas fler och fler hela tiden, så att utbudet för de älskliga själarna blir större.
Precis som alaaierna, trypaiderna och den Store hyser kärlek till att vara i Centralis, så föredrar själarna att vara ute i världarna.
Du kanske tänker nu att du minsann skulle vilja hellre vara i Centralis, men tro mig, din själ vet bättre och när själen kommer till Centralis stannar den oftast enbart på en liten pratstund med alaaierna, för att sedan gå till anslagstavlan och se vilka världar de inte har varit i, som de nu kan gå till.
Om du någonsin känt dig att du inte tillhör denna värld helt och hållet, eller känner någon annan som inte gör det, så förstår du nu varför. Men förgät ej, att resa mellan olika världar är själens njutning, även om det finns dåliga världar kan ett förvånansvärt antal många själar välja att åka dit, för sin kunskaps skull.


Det finns små och stora världar, världar där det finns enbart orange färg eller kolsvarta världar, men vi väljer även dessa konstiga världar, trots att vårt mänskliga sinne inte begriper det.
Vi behöver inte enbart välja vilken värld vi ska tillfället bo i, utan också hur vi ska se ut i den världen. Många skulle nog tro att de skulle vilja vara människa om och om igen, men dem vet inte hur roligt det kan vara att vara en pingvin, en drake eller en stjärna, och det är själarna som väljer detta.
Ibland väljer vi att åka till samma värld, eftersom vi är fästa vid den, vi kan välja att komma dit i samma skepnad eller i en annan. Ytterst få själar har stannat kvar i Centralis, och de är antingen ressjuka eller helt enkelt inte intresserade i att resa till världarna.
Men därför åker de andra själarna om och om igen, för det finns alltid tio gånger så mer världar än sist när de skulle välja.
Vissa, som föredrar det enkla livet före det hårda, kan välja den Perfekta Världen, men många som har varit där säger att det blir väldigt långtråkigt efter ett tag.
Naturintresserade själar åker till världar där platser som aldrig skådats i denna värld som finns där.
Vissa världar vet inte ens vad krig är, och andra har ingen aning om vad kylskåp betyder. Det var det som var det mest intressanta, ingen värld var den andre lik. Invånarna behövde inte heller ha samma principer som en annan, andra dyrkade marken de bodde på och vissa försökte skicka upp vatten till himlen för att släcka sin sol.
Och så fortsätter det i all evighet, om och om igen.
Just därför var anslagstavlan så stor, det fanns ju så många världar och själar att trypaiderna fick skriva med en ytterst liten handstil.

Nemessis kastade en blick på anslagstavlan och gav till en djup suck, full av förtvivlan. Hittills hade han än en gång drömt sig bort i anslagstavlan, att en dag att hans värld skulle komma upp där.
Han vände blicken till den Store, med stora rådjursliknande ögon. Men den Store mötte inte hans blick, han höll den envist kvar vid marken.
- Du är för ung… började den Store, men Nemessis avbröt honom tvärt.
- För ung! utbrast Nemessis, för nu började han bli irriterad igen. Hur ska jag någonsin kunna lära mig något om jag inte får göra misstagen själva?
Äntligen tog den Store upp blicken, och stadigt placerade den på Nemessis. Den var sträng och samtidigt förvånad, över hans ord.
- Misstag? Tror du själarna skulle uppskatta ditt misstag, när de knappt tål sina egna?
– Men det handlar ju bara om att skapa en värld! Sedan sköter ju allt av sig själv!
– Nej, Nemessis, sade den Store med en röst där man hörde att han behärskade sig att inte ryta ut orden.
Nej, det handlar inte bara om att skapa, utan det handlar om hur det ska gå för själarna där. Hur många gånger har vi inte sett krig och ondska, fastän vi oftast vägrar tro det om våra själar?
Där de har krigat för något så ofattbart förkastligt som land och rikedomar? Det är inte endast deras hjärtan som tar skada, utan även våra.
Jag upprepar samma fråga som jag gjorde förut, och nu vill jag att du söker svaret från djupet av ditt hjärta, Nemessis.
Skulle du kunna, utan att ingripa eller andas ett ord till själarna, se hemska och goda saker dem gör i din värld? Skulle du kunna låta ett barn dödas av en drake, en människa falla ner från en klippa eller en fe ätas upp av en groda?
Och även om du inte skulle ingripa, skulle du låta alaaierna hjälpa dig med det svåra och underbara i att övervaka en värld?

Nemessis tänkte just säga någonting kvickt i stil som att han kanske inte alls skulle använda några av de varelser den Store hade nämnt, men han harklade sig och ansåg att det skulle vara ett stort misstag att säga så. Så istället sade han, med framtvingad lugn i rösten: - I många år har jag planerat över hur det skulle vara att skapa en värld, och tror du inte att jag har försökt få så mycket information som möjligt om det, att jag inte redan visste allt det du har sagt till mig? Och tror du inte jag har frågat varenda fråga du har ställt till mig själv? Och hade jag tvivlat eller skakat på huvudet vid dessa frågor, hade sannerligen varken du eller jag haft den här konversationen.

Det låg en viss sanning i det Nemessis sade, men inte helt. Han hade drömt om hur han då och då skulle komma till själarnas hjälp, men att inte få göra det fick inte honom att avslå tanken av att skapa en värld.
Den Store, med ett smått förvånad ansikte, men som han inte avslöjade i sin stilla röst, sade: - Nå, dåså Nemessis, men bevare dig väl om du har fel. Du vet att vi inte straffar, men du skulle förtjäna en kokt stryk om det händer några av de ting du tänker i den självälskade hjärna inträffar.
– Menar du… Nemessis vågade knappt avsluta meningen. Den Store nickade, men det var en tveksam nickning, som att han inte visste att han gjorde fel eller rätt.
Tro nu inte att den Store inte alls visste vad som skulle ske, för det var precis vad han gjorde. Han spådde ett ödesdigert misstag, men så tänkte han; Det som ska ske, sker. Så lämnade han Nemessis ensam i tankar, och styrde stegen mot Pilveentrapporna.

För första gången i sitt liv hade Nemessis lust att dansa, för han ansåg att det som hade skett nyss var ett verkligt skäl till att fira med en dans. Men han hade inte alls tid med det, han skulle ju planera nu, äntligen, efter alla dessa långa år.

Här slutar den allra första början av historien, men inte berättelsen om Nemessis, för många år senare fick hans roll i den nya världen en avgörande vändning. Om det är, som den Store siade, ett ödesdigert misstag, får vi allt se. Men jag ska berätta kortfattat hur Nemessis gick tillväga innan han skapade sin planet, eftersom det annars skulle bli ett väldigt tråkigt kapitel om jag tog upp hela processen.
Nemessis frågade faktiskt om råd från trypaiderna, fastän han inte var stolt över det, så var han trots allt tvungen. Han läste rätt böcker och han tittade över andra världar, nyfödda och gamla, vackra och fula.
Han såg när själarna grät och när de skrattade, hur de torterade varandra och hjälpte varandra. Och efter många och långa månader med mycket läsande, tänkande och filosoferande, kände sig Nemessis äntligen helt och fullt redo, och han skapade Världen.

Skriven av: Diana SV.

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren