Neverland - del 1

Raccoon.

Regnet föll i breda stråk. Plaskandet av mina fötter när de sprang genom pölar ekade mellan husväggarna i den trånga gränden. Jag kunde höra honom ropa bakom mig, men han hade inte en chans att hinna ikapp mig. Jag var för erfaren, för snabb. Framför mig blockerades min väg av en stenvägg, men jag hade valt den här vägen fullt medveten om det. Jag stannade upp. Ett plastskynke prasslade i vinden och regnet rann i strida strömmar nerför mitt ansikte. Påsen med mat och stöldgods vägde tungt i min hand. Med min fria hand trevade jag längs med husväggen tills jag hittade det jag sökte. En skarv. Jag böjde mina fingrar om den och bände loss vad som i själva verket var en träpanel målad i samma färg som den skrovliga stenväggen omkring den. Innanför fanns en hålighet som gränsade till husets källare. Hålet hade förmodligen uppkommit efter att en av Blitzens bomber exploderat och husets ägare hade aldrig sett nyttan med att laga det. Handlarens rop kom närmare. Jag satte mig på knä och kröp in med påsen knuffad framför mig. Väl inne plockade jag upp panelen och satte tillbaka den på sin plats. Innanför var det becksvart och jag fick känna mig fram till högen med filtar som jag använde som säng. Med en utmattad suck sjönk jag ner i mitt mjuka bo, men flög upp lika snabbt igen när något prasslade till under mig. Jag greppade efter ljudets källa och slöt fingrarna om ett skrynkligt papper. Hur hade det hamnat där? Ingen annan än jag kände till mitt gömställe och det hade varit stängt när jag lämnat det en timme tidigare. Mannens rop hade tystnat och allt som hördes var regnets intensiva smattrande mot trät, men jag väntade ändå ytterligare några minuter innan jag vågade mig ut. Med pappret i hand smög jag mig fram genom gränden tills jag nådde det dämpade ljuset från en gatlykta. Med ena handen över lappen för att skydda den från regnet, höll jag upp pappret och läste:
Jag vet vem du är. Någon kommer att vänta på dig under gatlyktan i morgon klockan nio. Jag vet att du har en klocka numera. Om du inte kommer avslöjar jag din identitet för polisen. Oroa dig inte, jag vill bara prata. Meddelandet var undertecknat med en teckning av en fågels spretiga fotavtryck. Jag släppte genast pappret och såg mig oroligt omkring. Hur kunde någon känna till mitt gömställe? Jag var alltid så försiktig. Jag påkallade aldrig någon uppmärksamhet, rörde mig bara i stora folkmassor, stal aldrig mer än jag kunde komma undan med och gjorde mig alltid av med eventuella förföljare. Jag hade bemästrat ficktjuvandets konst. Var det en fälla? Försökte någon lura mig att avslöja mig själv? Men om de nu visste var jag bodde, varför skickade de inte bara polisen efter mig direkt? Skulle jag ignorera meddelandet? Men om jag gjorde det och det inte var en lögn skulle jag bli fångad av polisen. Det var inte ett alternativ. Jag skulle kunna fly, lämna mitt gömställe och leta upp ett nytt, men om personen som lämnat lappen verkligen bara ville prata skulle det vara en onödig åtgärd som dessutom kunde innebära en större risk. Jag gnuggade mig i ögonen med knogarna. Jag var helt enkelt tvungen att höra vad de hade att säga. Om det visade sig vara en fälla kunde jag alltid springa därifrån. Jag hade alltid varit bra det. Jag plockade upp pappret igen och skyndade tillbaka till tryggheten i gömstället. Jag lade mig tillrätta bland filtarna och knycklade ihop lappen till en boll innan jag slängde ifrån mig den. Doften av färskt bröd låg tung i luften, men jag hade inte längre någon aptit. Från påsen hördes ett svagt tickande från en klocka och jag somnade med dess ljud ringande i öronen.

Jag drömde om Amerika den natten. Mitt liv innan min far fick jobb i England och vi alla flyttade till Bradford. När min mamma fortfarande bodde hos oss och min far fortfarande var nykter. Dagarna då vi fortfarande varit en familj…

Nästa morgon vaknade jag av en skatas hesa tjattrande. Jag låg kvar i filthögen och halvsov tills jag kom ihåg gårdagens meddelande. Plötsligt var jag klarvaken. Vad var klockan? Jag kastade mig över tygpåsen som låg på golvet och rotade igenom grönsaker, smycken och småmynt tills jag hittade klockan. En ensam solstråle letade sig in mellan stenen och träet och lyste upp urtavlan i mina händer. Två minuter över nio. Utan en tanke på möjliga faror utanför sparkade jag upp träpanelen och kravlade ut i morgonljuset. I grändens motsatta ände syntes silhuetten av en pojke, knappt äldre än jag själv. Var det han som väntade på mig? Jag såg till att panelen täckte hålet ordentligt innan jag tveksamt började närma mig. Vaksamt såg jag mig omkring, men det fanns inga tecken på att någon annan var i närheten. Pojken hade upptäckt mig nu, men det var svårt att avgöra om han tittade på mig eftersom hans orangea luva dolde övre delen av hans ansikte. Det var hursomhelst inte det av hans utseende som påkallade det mesta av min uppmärksamhet. Hans skinn var kritvitt och han var barfota trots den kyliga morgonluften. När jag kom närmare upptäckte jag dessutom att naglarna på hans tår var spetsiga och grova, som klor. Han log oroväckande under hela tiden som jag närmade mig och när jag kom fram såg jag till min fasa att hans tänder, liksom hans naglar, var spetsiga som på ett vilddjur. Jag väntade på att han skulle säga något, men när tio minuter passerat utan att han sagt ett ord stod det klart att han inte skulle prata. Det var alltså inte han som ville prata med mig. Lappens författare hade sagt att någon skulle vänta på mig, han hade inte sagt att det skulle vara han själv.
”Är det du som skulle vänta på mig här?” frågade jag till sist och pojken nickade. ”Vad vill ni mig?”
Pojken fortsatte flina med sina vassa tänder. Jag tog några steg tillbaka och upprepade frågan. Den vithyade pojken sträckte fram sin hand som var övertäckt med hans långa tröjärm.
”Du… Du vill att jag ska följa med dig?” frågade jag nervöst och han nickade igen. Jag tvekade. Det här var definitivt skumt och det fanns inget med den här pojken som ingav förtroende, men jag hade inget val. Motvilligt lade jag min hand i hans. Hans kloförsedda fingrar krökte sig hårt om mina och han började dra mig ut ur gränden. Vi gick en kort stund längs gatan och jag blev långsamt varse om att han var på väg till en busshållplats. Jag började släpa fötterna efter mig. Jag hade inte väntat mig att vi skulle så långt bort att vi behövde åka buss för att komma dit. Pojken drog med mig in i busskuren, fortfarande med ett hårt grepp om min hand. Det dröjde tjugo pinsamt tysta minuter innan bussen kom. Pojken höll ut sin fria hand och bussen stannade med ett gnissel. Vi gick ombord och satte oss allra längst bak efter att pojken betalat chauffören. Tydligen var det inte första gången som pojken åkte med den här bussen. Jag kunde inte tänka mig att chauffören skulle ta emot pengarna från en kritvit, huvdold pojke så obesvärat om han inte redan sett honom förut. De övriga resenärerna såg på oss med mer passande miner, något som inte verkade påverka pojken nämnvärt. Med ett nytt gnissel startade bussen och rullade vidare. Jag slätade ut min klänning över benen och tittade ut genom fönstret. Gator och byggnader som jag aldrig hade sett förut for förbi och jag insåg att det här var första gången på flera år som jag lämnat området jag kände så väl.

Resten av resan fortsatte precis som förut: i tystnad - med undantag för de gånger som bussen släppte av passagerare. Vi lämnade Bradford bakom oss och körde in i en av förorterna. Efter drygt tjugo minuters resande stannade bussen vid Shipley Station och vi klev av. Jag såg mig omkring efter den vi skulle möta, men till min förvåning drog pojken mig vidare mot tågen.
”Kommer han med tåget?” undrade jag trots att jag redan misstänkte svaret. Pojken skakade som väntat på huvudet. Han verkade inte riktigt veta vad han letade efter när en svartvit fågel plötsligt kraxade från ovanpå ett av tågen och pojken som av en slump bestämde sig för att gå på samma tåg. Vi satte oss i en tom kupé och innan jag hunnit tänka efter på huruvida det här var en bra idé, var vi på väg igen. Efter några minuter knackade konduktören på dörren och begärde våra biljetter.
”Ah, ehum, vi ska bara…”, började jag förklara, men blev avbruten av pojken som utan vidare räckte över två biljetter. Om konduktören var förvånad över hans utseende gjorde han ett bra jobb med att dölja det.
”Ha en trevlig resa”, sade han samtidigt som han lämnade tillbaka biljetterna och gick därifrån. Förbryllad vände jag mig till pojken.
”Var fick du dem ifrån?”
Som vanligt fick jag inget svar på min fråga. Vid varje stopp klev det av människor, men det gick aldrig på någon och efter sex stopp undrade jag om vi var de enda som var kvar. Jag började tvivla på om jag gjort rätt val när jag följde med den här främlingen på en fyrtio minuters tågresa när konduktörens röst plötsligt började tala med ett knaster.
”Slutstation, Long Preston Station. Long Preston Station.”
Till min lättnad reste pojken på sig och vi gick av tåget, ut i det bländande solljuset.
”Är du inte varm i den där tröjan?” frågade jag pojken, men han ignorerade mig. Hans enträgna tystnad började besvära mig. ”Varför pratar du inte med mig? Jag tycker inte heller om att prata med främlingar, men det är nästan som om du inte kan…”
Jag avslutade inte meningen. Pojken vred långsamt på huvudet och fixerade mig med sin osynliga blick.
”Åh.” Jag skruvade på mig. ”Jag ber om ursäkt. Jag menade inte—”
Han ryckte med armen och skar effektivt av min ursäkt samtidigt som han började gå. Jag snubblade efter honom med växande frustration. Vad höll jag på med? Vem var den här personen? Och vem i hela världen kunde det vara som ville prata med mig så gärna att han tvingade ut mig på en hel dagsresa för att träffas? Med dessa frågor i huvudet följde jag med den vita pojken genom vad som verkade vara en trevlig liten by mitt ute på landet. Vi gick förbi ett bageri och jag påmindes om att jag inte ätit sedan igår eftermiddag. Jag tänkte på min påse med mat hemma i gömstället och ångrade att jag inte tänkt på att ta med den. Till slut nådde vi utkanten av byn där pojken plockade upp en roströd cykel från diket. Han satte sig på sadeln och uppmanade mig att hoppa på. Jag hade aldrig suttit på en cykel förut och det visade sig vara betydligt mer obekvämt och svajigt än vad jag hade föreställt mig. Vi vinglade iväg längs grusiga vägar, passerade små gårdar och hagar med får som följde efter oss när vi cyklade förbi. Det doftade grönt och friskt och jag andades in luften i djupa andetag. Det fanns inte en skymt av den rök och smuts som hängde i sjok i stan och jag upptäckte att jag log för första gången på en lång tid. Efter kanske tjugo minuter byttes åkrarna och fälten ut mot mörk granskog och de små gårdarna som legat utspridda längs vägen tog slut. Det var här pojken valde att stanna.
”Är vi framme?” frågade jag skeptiskt och såg mig omkring. Det fanns inget annat än skog på båda sidor av vägen. Min initiala oro återvände med förnyad kraft när pojken klev av cykeln och började gå in bland träden. Han brydde sig inte längre om att hålla i min hand. Varför skulle han? Jag hade ingenstans att ta vägen. Även om jag tog cykeln kunde jag inte cykla och vad skulle jag göra när jag nådde byn? Jag hade inga pengar, inget sätt att ta mig tillbaka. Jag tog ett djupt andetag och följde efter.

I skuggan av träden var det svalt trots att det nu var mitt på dagen och än en gång förundrades jag över pojkens uppenbart okänsliga fötter. Jag stirrade på dem där de trampade över barr, mossa och småsten och undrade för mig själv hur han visste vart vi skulle. Till slut var jag så uppslukad av hans fötter och mina egna tankar att jag inte ens märkte när granskogen tog slut och byttes ut mot ljus och blomstrande lövskog. Jag tittade upp först när pojken stannade och fann mig stå i en väldig glänta av knotiga ekar och grönt gräs. Längst bort i gläntan stod ett blekt tält och i mitten låg en ring av stenar inramad av fyra enorma stockar. Den vithyade pojken lät mig ta in synen ett ögonblick innan han ganska bryskt föste fram mig till tältet. Paniken kickade in och jag skulle just fly därifrån när han släppte taget om mig och gick förbi. Han höll upp en hand som tydligt sade åt mig att vänta och dök in genom tältöppningen. Efter ett tag hördes dämpade röster, men jag kunde inte avgöra vad som sades eller ens hur många det var. Jag lutade mig fram för att höra bättre när de abrupt tystnade. Rädd att jag blivit ertappad, skyndade jag mig att backa undan. Det hördes fotsteg inifrån tältet och strax därefter kom pojken ut igen. Han tittade misstänksamt på mig som om han anade vad jag nyss hade gjort. Jag antog vad jag hoppades var en oskyldig min och gungade på hälarna. Pojken lät höra något som påminde om en grymtning och innan jag visste ordet av hade han knuffat in mig rumpan först genom tältets öppning. Jag landade chockad med en hård duns och reste mig upp med brinnande kinder.
”Vad var det där för!?” ropade jag samtidigt som jag granskade min nya omgivning. Tältet var inrett med en tunn sovsäck, diverse campingsaker och en stor, platt sten täckt med böcker och papper och som verkade fungera som ett provisoriskt skrivbord. Bakom stenen stod en fågelskrämma med extremt rufsigt och stort hår. Är det här pojkens tält? Och vart hade den andra personen (personerna?) tagit vägen? Jag begrundade detta samtidigt som jag gned min ömma bak.
”Hallå där.”
Jag spratt till. Hade någon nyss talat? Jag tyckte att jag hade hört en lätt hes röst.
”Hallå där”, lät det igen.
Jag snurrade runt och pep till när fågelskrämman plötsligt rörde på sig.
”Jag är Magpie. Jag är ledsen om min vän skrämde dig, jag har försökt att lära honom lite hyfs, men om jag ska vara ärlig så tror jag att han är olärbar.”
Det tog ett tag för mig att inse att vad jag felaktigt hade misstagit för en fågelskrämma, i själva verket var en pojke med mycket ovårdat hår.
”… rädd att det här var enda sättet.”
Jag blinkade till.
”Öh… förlåt, vad sade du?”
”Jag sade att jag inte ville hota dig, men att det var enda sättet att få dig att någorlunda frivilligt följa med”, upprepade pojken lugnt.
Jag förblev tyst tills innebörden av det han hade sagt sjönk in.
”Så du kommer inte att anmäla mig?”
”Självklart inte. Jag vill ju ha dig här.”
Mitt mod sjönk.
”Så jag är fångad här?”
”Nej, nej, det var inte alls så jag menade!” utbrast Magpie och viftade med armarna.
Jag kände hur den senaste tidens bergochdalbana av känslor började påverka mig och var tvungen att kämpa tillbaka tårarna som hotade att spilla över.
”Så vad vill du? Varför har du släpat hit mig mitt ute i ingenstans efter att ha letat upp mig och hotat mig till att komma?”
”Jag har redan förklarat varför jag kände behovet att hota dig. Du skulle ju knappast ha kommit annars, eller hur?” svarade Magpie tålmodigt och jag var tvungen att erkänna att han hade en poäng. ”Vad gäller min avsikt, så hade jag hoppats att du skulle kunna tänka dig att flytta in - eller ut snarare - med oss.” Magpie log och även om jag inte kunde säga att jag gillade honom, så var det ett väldigt charmigt leende.
”Och om jag vägrar?” svarade jag betydlig trotsigare än vad jag kände mig och blängde på hans leende läppar. Hans ögon var nämligen väl dolda bakom hans svarta hår. Han slutade inte att le, men det var inte like glatt längre och han sjönk ner i skräddarställning så att jag var tvungen att titta ner på honom.
”I så fall betalar jag din resa tillbaka till Bradford, men!” Han höll upp ett finger. ”Ge mig en timme att försöka övertala dig. Om jag inte lyckas så lämnar vi dig ifred.”
Jag funderade på hans förslag. En timme var ett litet pris att betala för en säker resa hem. Även om jag inte för mitt liv kunde lista ut vad den här rufsiga pojken egentligen ville mig.
”Okej.”
Jag satte mig på knä för att jämna ut höjdskillnaden och Magpie harklade sig.
”Vi vet båda två att de vuxnas värld kan vara grym och orättvis. Det är ingen plats för ett barn. Det jag försöker skapa här är en värld avskild från de vuxnas. Långt borta från fara och ensamhet och sorg. En fristad för barn, ett hem för de som inte har ett.”
Magpie hade slutat le.
”Jag vet inte din historia. Jag vet inte hur du blev ensam eller varför du bor på gatan, men jag vet att du förtjänar bättre.”
Han flyttade undan några papper från stenen och plockade upp en sliten barnbok med en flygande figur på omslaget.
”I berättelsen om Peter Pan lever barnen i ett samhälle utan vuxna. Varje dag utsätts tusentals barn för orättvisor och ensamhet. Så jag bestämde mig för att skapa en fristad, ett eget Neverland där barn som oss kan få ett hem och en familj.”
Han såg på mig och trots att jag inte kunde se hans ögon var hans blick genomträngande, det kändes som om han såg rakt igenom mig. Hans berättande hade varit så inlevelsefullt att jag till en början inte tänkt på att hans historia lät lite långsökt. Hur skulle han kunna ta hand om flera personer mitt ute i skogen? Visst, han hade definitivt en talang för att hitta människor och han kunde uppenbarligen bo i tält, men mat då? Var skulle de tvätta sig? Gå på toa? Visserligen hade jag inga bra lösningar på det i min nuvarande livssituation heller, men var det här verkligen bättre? Som om han kunde läsa mina tankar började Magpie prata igen.
”Ditt förflutna är fullt av osäkerhet och ensamhet. Om du åker tillbaka förblir din framtid oförändrad. Låt oss fylla den med trygghet och vänskap istället. Jag kan inte lova dig en perfekt tillvaro. Du kommer fortfarande att behöva stjäla för att överleva och det är möjligt att den grundligaste tvättningen kommer att bestå av ett dopp i kallt vatten, men du kommer inte att vara ensam, det lovar jag. Om du väljer att stanna så blir du den tredje invånaren i vårt rike, den tredje medlemmen i vår familj.”
Han log milt åt mig. Det var sant att livet på gatan var tufft och att åsynen av familjer fick det att värka i bröstet av ensamhet. Det var sant att jag saknade att ha ett riktigt hem, att höra hemma någonstans och att känna mig älskad, men var det verkligen något som den här pojken kunde ge mig? Kunde jag lita på honom? Eller var han en lögnare? Någon som skulle låtsas älska mig, låtsas att han bryr sig bara för att sedan vända sig emot mig och slänga ut mig? Jag knep ihop med ögonen vid minnet av min far. Jag kunde fortfarande känna min mammas tårar mot min kind, höra hennes rosslande andetag, se hans silhuett i fönstret med en halvtom flaska. Utan ett hem att återvända till och utan en själ som brydde sig hade jag levt på gatan i fyra år. Och nu blev jag erbjuden ett nytt hem långt bort från människor som han och ändå tvekade jag, rädd för att än en gång bli sviken och övergiven.
”Vad är du rädd för?”
Med ett ryck återvände jag till nuet och upptäckte att Magpie’s ansikte bara var centimeter från mitt eget. Med ett högt tjut drog jag mig bort från honom och kände hur det hettade om kinderna. Jag slog förskräckt handen för munnen. Jag hade inte menat att bli distraherad och glömma bort att spela tuff inför honom.
”Vilket gulligt skrik”, sade han ärligt och log sitt charmiga, sneda leende. Hans ansikte hade varit tillräckligt nära för att jag skulle kunna se hans många sommarfräknar och hur mjuka hans läppar såg ut att vara. Jag försökte förgäves dölja rodnaden på mina kinder.
”Hur vet jag att du inte ljuger?” stammade jag och upptäckte till min fasa att min röst var lika blyg och tyst som vanligt. Magpie verkade inte ta någon notis om min plötsliga attitydförändring utan drog sig bara tillbaka bakom stenen som om inget hade hänt.
”Om vadå? Ditt skrik?”
”Inte det!” sade jag och rodnade ännu mer. ”Om din fristad. Hur vet jag att du inte ljuger och plötsligt ändrar dig? Hur vet jag att du verkligen… att du verkligen kommer att vilja ha kvar mig i din familj?”
Det verkade nästan som om han hade väntat på just den frågan eftersom han svarade nästan direkt.
”För att jag vill se dig växa. Jag vill se dig och alla andra barn som vi rekryterar utvecklas och blomstra och växa upp till vuxna som man kan lita på. Jag letade upp dig för att jag vill ge dig en möjlighet att vara något fantastiskt: det du var menad att vara.”
För varje ord han sade kände jag mig mer och mer hoppfull. Kanske menade han faktiskt det han sade.
”I slutändan är det upp till dig. Vad säger du?”
Jag skulle just ge honom mitt svar när vi blev avbrutna av att pojken utanför plötsligt kom in genom tältöppningen. Jag hade fullständigt glömt bort honom och hoppades innerligt att han inte hade hört mitt skrik förut.
”Åh, Fox!” utbrast Magpie. ”Är det lunchdags redan?”
Pojken som tydligen kallades Fox nickade svagt och gick fram till mig som låtsades ignorera honom. Han lade en längd av mörk korv framför mig på stenen - som väntat utan ett ord. Magpie ställde sig upp och började röra sig mot utgången.
”Ät. Du kan bestämma dig efteråt”, sade han vänligt och följde med Fox ut ur tältet.

Efter mer än ett dygn utan mat var smaken av korven något av det godaste jag någonsin ätit. Efter bara tre minuter var korven uppäten och jag var tvungen att tänka ut ett svar till Magpie. Det var egentligen inget att fundera över. Egentligen hade jag nog bestämt mig redan när han först presenterade sin idé. Jag kunde inte längre leva mitt liv i skuggorna. Det var dags att kliva ut i ljuset.

När jag steg ut ur tältet fann jag båda pojkarna sittande på en av stockarna i mitten av lägret. De tittade båda upp när jag närmade mig dem. Jag kände mig plötsligt nervös inför deras fulla uppmärksamhet och tittade generat ner på mina fötter när jag sade med låg röst:
”Jag stannar.”
Magpie sken genast upp i ett stort leende och skyndade fram till mig, men istället för att stanna framför mig fortsatte han förbi mig och ställde sig någon meter bakom mig. Jag skulle just fråga vad han höll på med när en underlig känsla sköljde över mig och det började kittla lätt i ryggslutet.
”Få se nu vad du är”, sade Magpie och det fanns något förväntansfullt i hans röst.
”Vad jag är?” Jag vred på huvudet för att titta på honom, men mina ögon fastnade på något helt annat. Bakom mig, nere vid rumpan, uppenbarade sig plötsligt en fluffig, randig svans. En svans!? I samma stund som jag fick syn på denna omöjlighet slutade det att pirra och Magpie slog ihop händerna med en smäll.
”Aha! Den passar dig perfekt.”
Jag stirrade på min nya svans och även om det var oväntat och fullständigt bisarrt, så var jag inte det minsta rädd. Det kändes bara… rätt. Som om den alltid varit där, bara osynlig. Jag vände mig till den brett leende Magpie i hopp om en förklaring och upptäckte till min förvåning att jag inte var den enda med en ny kroppsdel. På hans rygg hade det växt fram två fjäderprydda vingar och precis som på hans namne var de svarta och vita. Plötsligt förstod jag hur han kunnat veta alla saker om mig och hur jag som av magi hade fått en svans.
”Du är en ängel”, viskade jag hänfört. Magpie skakade på sitt rufsiga huvud.
”Ängel, nej. Men övernaturlig skulle man väl kunna kalla mig.”
”Varför har jag en svans? Varför har du vingar?” frågade jag, fortfarande lätt omtumlad.
”Svansen har du alltid haft, jag gjorde dig bara medveten om den. Alla människor har en svans, eller vingar eller horn. Se på det som en del av din själ som inte fick plats i din kropp. Titta, Fox har också en”, sade Magpie och mycket riktigt; på marken bakom den vita pojken vilade en yvig, röd rävsvans.
”Men… Han hade ingen svans innan i stan…” sade jag.
”Du var inte än medveten om hans själs form. Därför kunde han inte heller se din innan du kom hit. Det är bara genom min påverkan som det är möjligt att se själar och mitt inflytande sträcker sig bara en viss bit. Fast… jag är fortfarande inte riktigt säker på vad du är.”
”Men det vet jag!” utbrast jag, glad över att för en gångs skull veta något som han inte visste. ”Det är en tvättbjörnsvans, det fanns massor av dem i Amerika.”
Magpie nickade eftertänksamt och gick tillbaka till stocken. Jag slog mig ner på stocken mittemot och betraktade som förtrollad min svans.
”Åh, just det! Jag har inte sagt vad jag heter än. Mitt namn är—”
”Vänta!” avbröt Magpie. ”Tänk efter en stund först. Sedan kan du säga vad du vill bli kallad. Det här är en nystart, kom ihåg det.”
Jag såg från hans skatvingar till Fox’s rävsvans och min egen tvättbjörnsvans.
”Okej, då vill jag kallas för Raccoon.”
Magpie gav mig en liten nick och sade sedan med en röst varm av stolthet:
”Välkommen hem Raccoon.”

Hanna Lundmark

Älskare av frihet, underdogs och vänskap.
Hanna Lundmark är medlem sedan 2021 Hanna Lundmark har 3 publicerade verk