Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Neverland - Del 2

Raccoon

Det var en ovanligt varm dag för att vara maj och en bra dag att få lite tvättning gjort. Magpie hade berättat om en reservoar en knapp kilometer från lägret där jag kunde tvätta mina kläder. Jag hade erbjudit mig att tvätta hans kläder också, men han hade avböjt och sagt att han kunde tvätta sina kläder själv. När jag föreslog att vi gjorde det tillsammans hade han artigt tackat nej med ursäkten att han hade andra saker att ta hand om. Jag hade inte ens försökt att fråga Fox. Hans ständiga stumhet och vassa leende som aldrig tycktes slockna gjorde att det kändes som om han hela tiden planerade att attackera mig. Jag suckade tungt och tog ett fastare grepp om klädbyltena i mina armar. Dagen efter att jag bestämt mig för att stanna i Magpie’s Neverland hade han skickat tillbaka Fox till Bradford för att hämta mina tillhörigheter som jag lämnat kvar i gömstället. Speciellt mina filtar var jag tacksam för, eftersom de gjorde att jag slapp dela sovsäck med Fox på nätterna. Det var fortfarande rätt kallt i tältet, så jag hade svårt att förstå hur Magpie kunde sova ute, utan vare sig sovsäck eller filtar. Han hade sagt att kylan inte störde honom, men ibland undrade jag om han bara var artig som lät mig ta hans plats i tältet. Fast när jag tänkte efter så hade det bara funnits en sovsäck även innan jag kom hit. Kanske hade han alltid sovit ute? Jag tog en paus för att lägga ifrån mig klädhögen och dra upp mina strumpor som glidit ner. Om bara Fox kunde ha sovit ute istället. Jag hade mycket hellre delat tält med Magpie. Jag kunde inte tänka mig honom morrande och snurrande runt som en galning i sömnen. Fast vem var jag att döma, egentligen? Jag drömde också mardrömmar då och då, och man kunde ju faktiskt inte styra över sina handlingar när man sov. Men ändå, tre nätter i rad var väl ändå i överkant? Jag ruskade på huvudet. Nej, så kunde jag inte tänka. Det var inte hans fel att jag inte kunde sova eller att jag inte visste hur jag skulle bete mig i hans sällskap. Det var inte hans fel att han inte kunde prata. Jag plockade upp kläderna med en beslutsam liten nick och fortsatte med bestämda steg. Nästa gång skulle jag fråga Fox om han ville att jag skulle tvätta hans kläder också.

Reservoaren visade sig vara betydligt större än vad jag hade väntat mig. Jag stod på en smal stenstrand i skuggan av flera alträd och överblickade det mörka vattnet. Skulle jag gissa skulle jag säga att det var runt två kilometer till den motsatta stranden och kanske sjuhundra meter på bredden. Några meter ut låg en liten ö omgiven av små vågor. Jag tog av mig mina skor och strumpor och vadade ut i vattnet med tvätten. Vattnet var kallt, men efter den ansträngande promenaden genom skogen var svalkan uppfriskande. Jag sänkte ner ett plagg i taget och gnuggade dem mellan händerna. Vi borde skaffa en hink eller en balja, tänkte jag samtidigt som jag slängde min tredje klänning på de solvarma stenarna bakom mig. När alla kläder låg utspridda på stranden sjönk jag ner i skogsbrynet och njöt av utsikten. Solen värmde mina nakna ben och än en gång slog det mig hur glad jag var att jag valt att stanna. Förmiddagen hade övergått till eftermiddag när jag till sist samlade ihop kläderna och påbörjade resan tillbaka till lägret.

När jag kom tillbaka till gläntan möttes jag av det inbjudande knastret från en brasa och den frestande doften av mat. Vi hade delat på de hårda brödlimporna från min tjuvpåse till frukost i tre dagar nu och bara ätit stulna grönsaker utdrygade med bokollon och några tidiga smultron vid resten av måltiderna. Doften av riktig mat fick det att vattnas i munnen på mig. På en av stockarna satt Magpie och rörde runt i en aluminiumburk bruna bönor med en skalad pinne. Han verkade föredra att äta själv för han försvann alltid in i tältet när det var dags för själva ätandet. Fox syntes inte till.
”Det där luktar underbart”, sade jag och hängde de fortfarande fuktiga kläderna på en av linorna från tältet.
”Tacka Fox, han gick ner till byn och stal den från någons skafferi”, sade Magpie.
”Hur vet du det? Jag menar… han kan ju inte prata.”
”Han pratar med mig”, svarade han utan att ta blicken från bönorna.
Jag rynkade pannan.
”Hur då? Han är väl stum?”
Magpie böjde sig fram och lutade huvudet mot sina knogar.
”Det är inte så att det är omöjligt för honom att prata, du har säkert märkt att han har en tunga. Det är snarare så att han helt enkelt inte kan få ur sig orden. Det är som en spärr i hans huvud. Jag tror att den enda anledningen till att han kan prata med mig är för att vi har känt varandra en lång tid. Han är min bästa vän.”
Jag slog mig ner bredvid Magpie och betraktade hans fundersamma ansikte. Jag hade svårt att föreställa mig hur någon så karismatisk och mogen kunde vara vän med någon som Fox. Fast kanske var det just därför han kunde det? Kanske var det bara jag som var för omogen.
”Har han alltid varit så… annorlunda?” sade jag i brist på ett bättre ord.
”Du menar hans utseende? Så länge jag har känt honom.”
”Men vad är det för fel på honom?”
”Fel? Det är inget fel på Fox. Han är som han är och jag är som jag är. Ingen är likadan.”
Han vände sig så att han tittade på mig och jag skämdes lite över min egen trångsynthet. Det var förmodligen en medfödd sjukdom, men han verkade inte lida av den och även om hans utseende var skrämmande var det ingen anledning att behandla honom som något annat än en vanlig människa. Men varför var han tvungen att flina hela tiden?
”Hans leende är ett symptom på hans förflutna. En försvarsmekanism. Det är inget han är medveten om”, sade Magpie, uppenbarligen omedveten om sin egen förmåga att läsa mina tankar.
”Hans förflutna?” sade jag och drog upp knäna till hakan samtidigt som jag virade svansen runt benen.
Magpie log och petade ut burken ur lågorna så att han kunde plocka upp den.
”Vi har alla ett förflutet. Det formar oss och påverkar våra handlingar, men om vi låter det styra oss är det som om vi aldrig har lämnat det.”
Jag tittade in i lågorna med glasartade ögon och tänkte på mitt eget förflutna, när Magpie plötsligt lyfte blicken och vinkade.
”Fox! Perfekt tajming, bönorna är färdiga.”
Fox uppenbarade sig mellan träden bärande på något klumpigt bylte. Han släppte sin last i gräset och gick in i tältet för att hämta skålar. Magpie såg min frågande min och förklarade lugnt.
”Fox föreslog att vi skulle skaffa ett nytt tält från ladan vi hittade det första i. Han tyckte synd om dig som var tvungen att sova ensam med en pojke.”
Jag tittade på tältduken som fortfarande rörde sig efter Fox’s ingång och strök tillbaka en hårslinga bakom örat.
”Gjorde han?”
Magpie nickade samtidigt som Fox kom ut igen med två träskålar. Magpie hällde ut aluminiumburkens innehåll i skålarna och delade ut dem till mig och Fox. Sedan tog han det som var kvar och försvann in i tältet med en vinkning. Jag sneglade på Fox som slagit sig ner bredvid mig och sörplade i sig sina bönor.
”Uhm… tack.”
Fox sänkte skålen och stirrade på mig. Jag skyndade mig att utveckla.
”För tältet, menar jag... Det var snällt av dig.”
Han fortsatte stirra på mig ett tag, sedan gav han mig en liten nick och återgick till sin mat. Jag släppte ut en lättnadens suck och följde hans exempel. Kanske var jag inte så omogen som jag trott? Han såg trots allt inte så skrämmande ut längre.

Älskare av frihet, underdogs och vänskap.
Hanna Lundmark är medlem sedan 83.2 Hanna Lundmark har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck