Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Neverland - Del 3

Raccoon.

Jag hade levt i Neverland i två veckor när jag en dag, mitt uppe i diskandet av våra tallrikar, blev avbruten av en inbjudan från Magpie.
”Psst, Raccoon. Kan du komma hit ett tag?” sade han och vinkade inifrån hans och Fox’s tält. Jag släppte tallriken jag höll i och lät den ta plats bland resten av färdigdiskade tallrikar och muggar i botten av träspannen.
”Visst.”
Jag torkade av mina blöta händer på klänningen och reste mig upp. Magpie höll upp tältduken med en av sina svartvita vingar och höll ut armen i en inbjudande gest.
”Tackar”, sade jag med ett blygt leende och gled in under de blanka fjädrarna. Stenen i andra änden av tältet var översållad med mer papper än någonsin. Jag väntade på att Magpie skulle ta plats bakom sitt skrivbord innan jag sjönk ner på knä framför honom.
”Vad, uh… vad var det du ville tala om?” frågade jag med viss nervositet.
Magpie lutade sig fram på armbågarna och studerade sina papper med en sammanbiten min.
”Det är dags att vi får en ny medlem”, sade han.
Jag gjorde en liten inandning för att säga något, men orden fastnade i halsen på mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det var Magpie’s mål att hjälpa så många som möjligt, så mycket förstod jag, men jag hade just vant mig vid livet med honom och Fox och tanken på en ny person att lära känna, någon med egna problem, var något jag inte var redo för än. Jag tvivlade på att jag någonsin skulle bli det. Ärligt talat kände jag mig kluven. Å ena sidan ville jag hjälpa Magpie så gott jag kunde, vilket innefattade att välkomna nya medlemmar. Å andra sidan ville jag att allt skulle förbli som det var. Jag ville inte låta en främling inkräkta på min nya tillvaro och eventuellt förstöra den. Men det skulle jag aldrig erkänna för Magpie. Jag ville vara glad för honom. Jag ville vara stark nog att hjälpa någon annan så som han hade hjälpt mig och jag ville kunna göra det utan att tveka.
”Det… det låter fantastiskt. Har du en idé om vem?” sade jag.
”Jag tror det. Jag har två kandidater som jag tror skulle må bra av det, men jag är osäker på vilken som bör vara först. Den ena är en flicka och den andra är en pojke. Det hade varit bra om vi fått en annan flicka för din skull, men jag tror att pojken är i mer akut behov av ett hem…”
Mitt hjärta hoppade över ett slag. Han tvekade för min skull. Jag kände mig lika delar tacksam som skyldig. Här fanns någon som inte hade någonting - ingen familj, inget hem - men Magpie var villig att bortse från det bara för att jag inte skulle känna mig ensam. Det var opassande och själviskt av mig, men jag kunde inte rå för att känna mig glad. Sedan såg jag hans min. Det var inte minen hos någon som tvekade. Han visste mycket väl vilket val som var det rätta, det enda som hindrade honom från att göra det var jag. Plötsligt såg jag min fars ansikte framför mig.
Om det inte vore för dig hade hon aldrig lämnat mig. Det är på grund av dig som jag dricker. Allt är ditt fel.
Jag hängde med huvudet och drog i klänningen så att tyget skrynklade sig. Om jag lät Magpie göra fel val skulle han klandra mig i framtiden. Han skulle inte vilja ha kvar mig i sin familj. Han skulle hata mig.
Tanken fick mina händer att darra av rädsla och jag försökte stilla dem genom att knyta dem i knät. Jag tog ett lugnande andetag och lyfte på huvudet.
”Du borde välja pojken. Jag är inte ensam även om jag är den enda flickan. Och det är inte som att jag alltid kommer att vara det… Eller hur?” sade jag och log.
Magpie granskade mitt ansikte och jag tittade tillbaka ner på mina händer. Hade han genomskådat mig?
”Jag hade rätt om dig… Du är snäll”, sade han och jag kände hur det hettade om öronen. Om han bara visste vad jag verkligen tänkte…
”Jag är inte snäll, jag är självisk och svag.”
Varför sade jag det? Han behövde inte veta det!
Men Magpie skakade på huvudet.
”Det är inte vad jag ser. Jag ser en omtänksam, modig person som tänker på andra. Och det är just därför som jag vill att du tar kontakt med pojken i fråga.”
Jag tappade hakan av förvåning.
”Jag? Men Fox då? Eller du? Varför jag?”
Magpie samlade lugnt ihop sina papper i en hög och valde ut en lapp ur samlingen som han sköt fram över stenen mot mig.
”Jag undviker helst att hota någon igen och Fox är inte direkt den mest övertygande personen att skicka. I mitt fall kan jag inte lämna Neverland. Jag är mer eller mindre bunden till den här platsen. Dessutom tror jag din vänlighet är precis vad den här pojken behöver. Du är mer kapabel än du tror, det vet jag.”
Hans förtroende för mig var uppmuntrande, men också betungande. Vad skulle hända om jag inte kunde leva upp till hans förväntningar? Skulle han bli arg? Besviken? Kanske skulle han till och med tvinga mig att lämna Neverland? Mina tankar hotade att svälja mig hel, när Magpie plötsligt lade en tung hand över mina knutna händer. Långsamt rätade han ut mina fingrar, ett i taget, och jag kände hur min oro smälte bort.
”Jag hyser inga tvivel om att du kommer lyckas, men om du skulle misslyckas är det okej. Ingen kommer att klandra dig”, sade han och även om det inte var tillräckligt för att helt tysta mina hjärnspöken, så räckte det för att jag skulle ta emot lappen som han placerat framför mig och läsa dess innehåll.
”Det där är adressen. Han bor i en av Bradfords fattigaste förorter. Fox hjälper dig till stationen och förser dig med pengar. Resten är upp till dig”, sade Magpie och släppte mina händer. Jag stoppade pappret i fickan och reste mig för att gå, men han var inte färdig.
”Kom ihåg, du kan inte göra mig besviken. Du behöver inte bevisa något för mig. Du räcker till precis som du är.”
Han menade det. I mitt hjärta visste jag att han menade vad han sade.
Jag var glad att jag stod med ryggen mot honom. Hade jag inte gjort det hade han utan tvekan sett tårarna som strömmade likt vattenfall nerför mina kinder. Jag begravde ansiktet i händerna och gjorde mitt bästa för att kväva mina snyftningar. Det var givet att han visste vad jag gjorde, men Magpie sade ingenting, hänsynsfull nog att inte störa. Istället lät han mig gråta färdigt utan ett ord tills jag inte längre hade några tårar kvar att fälla. Då lade han en hand på mitt huvud och jag kände hans andetag som en varm fläkt i nacken. Mitt hjärta bultade när han lutade sig fram och med en mjuk röst sade orden jag velat höra hela mitt liv.
”Jag kommer aldrig att överge dig.”
Jag slog handen för munnen och skyndade därifrån innan han kunde se hur mycket hans ord hade betytt.

Ute i gläntan väntade Fox på mig. Han sade inget om mina röda ögon och låtsades inte om snoret som fortfarande rann ur min näsa. Han bara erbjöd mig en näsduk och väntade tills jag hade samlat mig lite. Jag log tacksamt mot honom och han klappade mig lätt på axeln samtidigt som han började gå. Medan jag följde honom ut ur skogen undrade jag med röda kinder hur bra hörsel Fox egentligen hade…

*

I lägret stod Magpie ensam kvar och såg efter dem. Vinden blåste genom träden, men inte ett hår på hans huvud rörde sig. Han stod stilla och väntade tills Raccoon och Fox inte längre gick att se. Tills skogens gröna blad och en ensam, kraxande skata var det enda som fanns kvar att hålla honom sällskap.

Älskare av frihet, underdogs och vänskap.
Hanna Lundmark är medlem sedan 83.2 Hanna Lundmark har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck