Publicerat
Kategori: Novell

Nimeon och Valohir

Hårda vindar förde med sig ett kallt regn som svepte igenom den mörka skogen. Ett kompakt molntäcke såg till att inget solljus strilade ned mellan de täta trädkronorna, trots att det vid det här laget borde vara långt in på förmiddagen. En bit över trädtopparna så rörde sig de tunga regnmolnen fort i den sydliga vinden men ersattes snabbt av nya moln som obarmhärtigt fällde sitt vatten över det skogsbeklädda landskapet. Djupt inbäddad av grenar och blad väl dold under ett träd satt Nimeon och försökte göra sitt bästa för att behålla lite värme i sin kropp. Han satt insvept i sin mossgröna mantel, som gjorde honom stört omöjlig att upptäcka där han satt. Dock så fungerade manteln inte lika bra mot fukten. Han höll kroppen i rörelse hela tiden. Varvade med små trippande steg på stället med små famntag runt sig själv. Med jämna mellanrum ruskade han på sig för att skaka av sig de de droppar av vatten som bildades över tyget, innan de sög sig in i tyget för att där stanna och kyla ner hans kropp ytterligare. Han var satt här för att hålla utkik och förvarna om några av Ogärningsmännen skulle dyka upp. Dessa samvetslösa krigare som ständigt smög runt i de stora skogarna och letade efter boplatser att skövla och plundra. Nimeon hade under hela sin uppväxt hört historier om de otaliga striderna folket i mellan. Hur Ogärnings- männen ständigt sökte efter deras boningar. Som tur var låg deras boningar väl dolt långt in i de vilda skogarna. Därför stod Nimeon stampandes och frös här på vakt. Den hårda vinden och regnets smattrande mot träd och grenar gjorde det smått omöjligt att höra något så han fick helt förlita sig på sin syn. Hans syn som var riktad mot en liten öppning i skogen framför gömstället. En plats i skogen där två stigar möttes och bildade en liten glänta. Att de som förde sig i skogen, utan att känna till geografin sökte sig naturligt till platser som denna. De visste Nimeon och platsen som hans kapten pekat ut för honom dagen innan var väl vald. Om Ogärningsmännen var i rörelse i denna del av skogen så skulle de troligen, förr eller senare dyka upp här.

“Var vaksam och försumma inte din plikt. Döda endast Ogärningsmannen om kan kommer ensam. Om de är fler så vänd åter hem och förvarna andra vaktposterna”. Om ingen dyker upp så återvänd till boplatsen till halvdagsmålet”.

Det var de tydliga instruktionerna som Nimeon hade fått av sin anförare innan han blev satt på mitt vaktpass.

“och kom ihåg Nimeon, döda endast Ofredsmannen om han är ensam. Ta inte på dig en större börda en dina krafter klarar” hade hans befäl avslutat.
Ha, större börda än jag klarar av tänkte Nimeon. jag ska nog visa dem. Om bara tillfället skulle dyka upp, så skulle jag nog visa dem. Han visste att han och några andra av ynglingarna som var nya i vaktföljet hade fått uppgifter där de var satta att klara sig själva. Det var en del i deras utbildning mot att bli fullvärdiga medlemmar av vaktstyrkan. Han skulle nog visa dem tänkte han.

Ett prasslande ljud i utkanten av sitt medvetande störde vidare tankar. Hans blick spändes fast på den lilla regntyngda gläntan framför sig. Ingenting syntes. Ingenting hördes. Plötsligt knakade en gren till bakom honom och han förstod att någon eller något fanns bakom honom. Var han upptäckt eller doldes han av de gröna kvistar och grenar som han tidigare bäddat in sig i? Hade hans små stampningar för att hålla sig varm avslöjat gömstället. Han trodde inte det. Nä det måste ha varit något annat. Han stod tyst och väntade, och vred försiktigt sitt synfällt över höger axel, helt utan att vrida på huvudet. Plötsligt så kände han kylan från metall mot sin kind. En välbekant doft av metall och insmort läder smög in i hans näsa. Nimeon förstod att han uppenbart var upptäckt.
“jaha, här tycks det som om man står i djupa tankar” viskade en välbekant röst bakom honom. “jag var till och med tvungen att klampa på en gren för att du skulle märka något. “Är det det du kallar att vara på sin vakt” fortsatte rösten retsamt och nästan flinande på slutet.. Valohir. Nimeon kände väl igen sin frändes röst. Valohir, barndomsvännen som var som en bror för honom. En bror som alltid hade varit bättre och snabbar att lära. Han som mer än någon annan älskade att smyga runt i skogen. Nimeon visste att Valohir, redan nu som en av ynligarna ibland väktarna, räknades som den ablsolut bästa och ljudlösaste jägarna. Det var ingen skam att bli överraskad på sin post av honom. Trots att han väl visste det så sved skammen i honom över att inte skött sitt uppdrag.
“jag hörde dig redan innan du var framme vid trädet” sade Nimeion när han vände sig om och föste bort svärdet framför ansiktet. De båda kamraterna visste att inte så var fallet men det lät saken bero. Istället reste sig Nimeon upp och skakade av sig vattendropparna som samlats på hans axlar. “Nå, vad var det som avslöjade mig denna gången frågade han Valohir med en dyster stämma. Hans ögon bedjade om att Valohir skulle göra lidandet kort, berätta om hans misstag och sedan låta han vara ifred. Valohir såg på sin vän med ett stort leende. Nimeon förstod att vännen skulle dra ut på pinan. Valohir förde sakta upp in hand under hakan och knackade långsamt med ett finger på hakspetsen.

“Hmm.. låt mig se… först så kände jag lukten av rädsla. Du vet den tär sortens rädsla som små flickor känner som hade gått vilse i skogen. Du vet, när de har satt sig ner vid ett träd för att gråta ut. Sen hörde jag en späd pojkröst som desperat ropade efter sin mamma…

I samma stund som Valohir sa mamma så flög Nimeon på honom och med ett grepp med armen runt hans hals drog han ner vännen i den blöta undervegitationan. Om Valohir var den snabba och tysta jägaren så var Nimeon kraftigare och starkare. Så när de Nimeon väl fått fått i Valohir, vilket han inte ofta gjorde, så var striden ganska kort. Och varje gång låg Valohir underst. Också denna gång gick det till på detta viset. Nimeon låste fast Valohirs armar, pressade med knät ner hans bröstkorg på marken, han tog sats för att slänga ur sig en lång ed om hur underlägsen Valohir var mot hans föverlägsna styrka. Då Valohir brast ut i ett flin och bedyrade sin underlägsenhet.
Hela ansiktet visade tydligt att han inte trodde en sekund på vad läpparna sade men det var den ritualen som de alltid använde sig av när de hamnade i sina striderna på det här viset.

“Berätta nu vad du har att säga, så kanske jag låter dig leva” hotade Nimeon med spelad ilska.
En början...

Det är tid för oss att resa åter hem. Veckopasset är över och vaktavlösningen är på väg. Du har suttit här i dina egna tankar långt över halvdagsmålet. Jag blev skickad att hämta dig. Eller trivs du så bra här ute i vätan att du vill sitta kvar. Avslutade Valohir med en frågande min.

“det är inte lätt hålla tiden när molnen skymmer solen. Och dessutom så tyckte jag att det var bättre att stanna för länge än att återvända för tidigt.” försvarade sig Nimeon. Låt oss då skynda oss så vi kan ge bege oss hem. Och plötsligt så fylldes han av en varm känsla när han tänkte på den varma stockbrasan och de kryddade ölet som väntade hemma.

“jag tog med mig lite frukt och en ostbit som du kanske vill ha” sa Valohir medans de rörde sig bort genom skogen. ” jag trodde att du kanske var hungrig”
Deras röster försvann bort igenom skogen då de samtalade glatt vänner i mellan…
Fortsättning följer…

Skriven av: niklas08

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren