Nissen

Det var en gång en nisse på en gård,han jobbade och slet från tidigt morgon till sen kväll. Han såg efter djuren och att alla på gården hade det bra,
En sådan nisse kunde alla önska de hade.

Men han var så ensam och stod ibland länge och tittade in genom fönstrena där han såg barnen leka och de vuxna som lagade mat eller samtalade med varandra. Tänk att få ha någon att tala med tänkte nissen. Så gick han suckandes där i från när alla sysslor var färdiga för dagen.
Han la sig trött i sin säng med stallkatten som sällskap och drömde sig bort i midvinter natten.
När dagen återvände hade nissen redan varit på benen länge och stod och sopade på farstukvisten när han plötsligt kom på att han skulle ju hämta gran till barnen, så som han alltid gjort.
Han fick väldigt brått och hämtade sin såg och kälke och begav sig ut i den stora skogen.
Snön var djup och medans solen steg allt högre på himmelen så tänkte nissen att detta var en av de vackrare morgonar på länge, han drog ett djupt andetag och kände hur den isiga vinden tog tag om hans skägg och ruskade till det och det lät som små kristaller när han skakade isen ur det. Han fnissade för sig själv så som en ensam nisse kan göra när ingen ser.
När han kommit in en bit i skogen så hörde han plötsligt ett ljud, det lät som om någon ropade på hjälp...han såg sig omkring men kunde först inte urskilja något i det skarpa ljuset från snön men så såg han något vifta och kunde skymta ett par långa vita öron. Det var skogharen i sin vinterskrud som satt fast i ett hål intill ett träd.
Han förklarade för nissen att han skuttat sin morgonrunda när han tyckte han såg något orange vid trädet " ja det såg nästan ut som en morot sa haren och jag som var så hungrig sprang genast dit för att titta och då var det som om moroten fallit längre ner....så jag började gräva men så rätt som det var så var det som om något sög tag i mig och jag trillade i men lyckades nästan ta mig upp igen, nästan.
Haren såg lite skamsen & förtvivlad ut.
Nissen skakade på huvudet för han visste ju att Haren var en glupsk krabat som gärna åt av både det ena och det andra och lämnade sällan något kvar till nån annan.
Nissen tog av sina handskar och tog ett stadig tag om harens framben och började dra men ju mer han drog desto mer åkte haren ner i hålet och till slut så försvann haren och stackars nissen som höll i frambenen följde med.
I en tumult av mörker som tycktes vara i en evighet landade de huller och buller på varandra.
Först såg de ingenting i mörkret men till slut kunde nissen se att de var i ett stort rum, där fanns en öppen spis, ett jätte stort bord med flera stolar runt och massor utav sängar som var byggda in i väggen. " Oj här måste det bo många tänkte nissen". Han hittade ett ljus på bordet som han tände så de bättre kunde se vad som fanns runtomkring dem.
Haren vågade inte skutta före vilket förvånade honom själv då han alltid var mer nyfiken än för sitt eget bästa.
Längre bort i rummet såg nissen en dörr,han vred om handtaget och öppnade.
Framför dem var en lång korridor med dörrar på vardera sida och nissen vände sig mot haren och frågade om de skulle fortsätta eller vända om för i så fall var det nu sa nissen. Haren nickade mot nissen och sa "fortsätt" ganska nöjd med att han inte behövde gå först.
ett rum var fullt av träleksaker
ett annat med böcker från golv till tak,
I ett tredje rum de vackraste stenar och kristaller nissen någonsin sett.
Rum efter rum var fyllda med de mest fantastiska ting och de räknade till 100 dörrar men verkade komma av sig hela tiden.Vem kan väl ha allt detta tänkte nissen.
När de gått genom hela korridoren så var det bara en dörr kvar och när nissen öppnade den så var de plötsligt ute i skogen igen, han och haren tittade på varande och nissen kliade sig på huvudet " näe nu förstår jag ingenting" sa nissen.
De vände tillbaka och när de nästan var tillbaka vid stora rummet så hörde nissen röster, massor av röster.
När de kom in i rummet så var där fullt av små dvärgar, ingen dvärg var den andra lik, de hade alla luvor med olika färger och alla for omkring och de verkade som om de höll på med att ordna mat.
När de fick syn på nissen och haren så blev det helt tyst och snabbare än vad de kunde blinka så var alla dvärgar borta.
"Nej kom tillbaka" skrek nissen men allt var bara så tyst så tyst,tills en liten orange luva syntes.
" åhhhhhh min morot " utbrast haren och skuttade genast fram.
" Dummerjöns" pep en liten dvärg som vågat sig fram
" jag är väl ingen morot heller"
Haren tvärstannde helt snopen framför dvärgen som såg mer än lovligt irriterad ut.
Han frågade nissen och haren varför de var nere hos dem och då förklarade haren och nissen i mun på varandra hur det hela gått till.
Dvärgen tittade på nissen o sen på haren å så började han skratta, han skratta så han ramlade omkull och var tvungen att hålla sig för magen.
Efter en god stund lyckades han samla sig och vislade till och på en sekund var hela rummet fyllt igen av små dvärgar.
-De här 2 vecka visst ha tagit postvägen" sa den oranga dvärgen.
De andra dvärgarna började genast skratta precis som den första dvärgen gjort " vad är det nu som är så roligt med det? "frågade nissen.
"jo du förstår"sa en blå dvärg,
vi skickar våra paket till barnen med post tunneln"
och fixar dvärgen, den oranga skulle smörja tunneln så vi kunde börja idag och det är honom haren måste sett men något måste gått fel eftersom ni sögs ner, det ska bara kunna blåsa ut sa dvärgen .
" Ja tokigt var det i alla fall" sa haren och viftade oroligt med öronen.

Men vad gör ni alla här undrade nissen?
" Vi jobbar så klar" sa alla dvärgarna i mun på varandra
Barnen ska ju ha julklappar och det fixar vi...så började de sjunga.
" Vi jobbar från,morgon vi jobbar från kväll att ge till den som varit god och snäll,
Och packar små klappar till varje barn att lägga under sin julegran"
Nissen applåderade av lycka
Men åh så underbart sa han,
tänk om jag kunde få hjälpa till.
Det ända jag någonsin önskat mig är att inte vara ensam sa nissen.
Dvärgarna tittade på varande och så sa de tillsammans
" klart du kan vara me"
Nissen tackade och sa att han gärna bodde kvar på gården så han fortfarande kunde se över djuren och människorna som bodde där men att han gärna kunde samla granar som dvärgarna sen kunde köra ut tillsammans med klapparna.
" Ja vilken bra idé för det kunde vi inte riktigt hinna med ".

Så var det när den ensamma nissen fick sig vänner att samtala och skojja med.
För visst kan det vara skönt att vara ensam tänkte nissen men det är bättre att vara flera att dela glädje med.

Karin Hell

Glad , energisk, uppvuxen med 8 syskon, mångfacetterad,kamelont,diplomat, älskar livet. Har en förkärlek till det melankoliska i musik och poesi. månar om miljö och hälsa ,vänner och det vackra i livets små & stora ting.
Karin Hell är medlem sedan 2019 Karin Hell har 13 publicerade verk