Nu kan du få mig så lätt.

Nu kan du få mig så lätt
Junisolen tittar fram och lyser upp café dörren. Harry sitter i hörnet där vi alltid sitter och gömmer sig under sitt lockiga hår. Solen träffar hans ansikte och det lyser upp hans kraftiga käkben. Han tittar upp på mig med sina bruna ögon och ser mig som om jag vore en främling. Han måste ha hört om gårdagen. Då jag betedde mig som en idiot när jag egentligen skulle träffat Harry i parken. Istället blev jag inbjuden till en natt full av misstag av alkoholen själv. Allt slutade som ett stjärnfall. Det vackra tappade fästet och föll. Jag är den som är äldst och jag borde vara den ansvarsfulle. Men nej, så är det inte. Bygg något vackert eller krossa allt. I mitt fall så krossar jag allt.
Jag samlar mod innan jag går fram och sätter mig mittemot honom. En tystnad lägger sig över oss båda och ingen pratar på flera minuter. Plötsligt slinker ett förlåt ur mig. Jag blir genast fylld av ångest och jag känner hur en klump börjar växa inom mig. Jag tittar försiktigt på Harry för att se om han ler men istället börjar han prata.
”Jag förstår om du är förvirrad över vem du är. Det är vi alla, men du måste prata med mig. Jag lyssnar och det vet du. Bara släpp in mig Augustus. Du är allt jag har och utan dig är jag bara ett rop på hjälp i öknen. Vi är inte sådana som i slutet får varandra men vi lever i nuet och just nu är vi här”, säger Harry oroligt.
Jag avbryter honom med en lätt kyss på hans otroligt mjuka läppar innan jag ger mitt svar.
”Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.” Så säger Håkan eller hur? Harry, du är mina andetag. Det är omöjligt för mig att leva utan dig. Gårkvällen är som ett svagt minne för mig men hela Göteborg vet att jag hånglade med Lena. Jag gjorde det för hon påminde om dig. Du vet vad alkoholen gör mot mig, den förgiftar mig och jag blir till någon annan. Min ursäkt förtjänar inte din förlåtelse men jag gör allt för att försöka få dig tillbaka”, svarar jag.
Jag tolkar hans svaga leende som en förlåtelse och han ger mig en puss på kinden. Jag antar att han insåg att jag är en dåre som aldrig kommer lära sig av sina misstag. Vi beställer in varsin chailatte och samtidigt som solen går bakom moln börjar Harry prata om Håkans nya album. Jag njuter av hans mörka röst och jag glömmer bort att lyssna. Att en röst kan förlama en på det sättet. Göra så att man drömmer sig bort och glömmer bort att andas. Han fortsätter att använda sina ord som magi och jag bara sitter och ler.
***
Jag ser på Augustus att han är bakfull. Han har samma skjorta som igår och den har en vinfläck längst ner. Hans bruna hår är rufsigt, men ändå oerhört sexigt. Hans smaragdgröna ögon lyser upp hela staden och när hans leende kan bota cancer. Han doftar tequila och stämpeln får klubben igår är kvar på hans bleka hand. Augustus Nikolajev är en väldigt annorlunda kille. Men om man vet bakgrunden så förstår man varför. Han har en rysk homofob till pappa och en mamma som inte längre finns. Alkohol får honom att glömma sina problem och tyvärr brukar de alltid få sin väg till mig. Men jag är fortfarande här hos honom och inte ens döden kan skilja oss åt. I en värld full av idioter står han först i kön men jag kan inte gå iväg. Jag dras till honom som en magnet. Man kan säga att Augustus och jag är som en vinylspelare och en vinylskiva. Vi fungerar endast tillsammans.
***
När jag öppnar dörren till vår lägenhet i södra Göteborg står pappa i köket med allvar i blicken. Innan jag har hunnit ta av mig mina slitna Dr. Martens börjar han skrika på mig om att jag inte är ansvarsfull. Jag fattar absolut ingenting men han bara fortsätter. När han är klar med sina meningslösa argument som jag helt stängde ute så blir han mer bekymrad än allvarlig.
”Jag tänker inte stå här och hålla någon predikan så jag går rakt på sak. Jag har fått ett jobb i Ryssland och jag har redan tackat ja”, berättar han och nu fattar jag absolut ingenting.
”Varför har du inte sagt något så vi kunde pratat om det!? skriker jag åt honom. Jag blir så upprörd så jag känner svetten tränga fram under huden. ”Hur kan du göra så när du vet att jag har det bra här? Är det för att jag har Harry? Du vet att det inte kommer ändras. Jag kommer alltid gilla killar och jag kommer alltid älska Harry.”
”Jag är trött på ditt beteende och ditt festande. Du behöver ett nytt liv med ett striktare samhälle. Du behöver kompisar och en flickvän. Harry är inte bra för dig och du måste sluta vara någon du inte är”, svarar han obehagligt.
Jag börjar rysa av hans oförglömliga ord och jag känner mig sviken. Hur kan ens egen pappa säga så?
”Vad vet du om hur hjärtat kan brinna för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva?” frågar jag honom innan jag stormar ut därifrån med tårarna rinnandes i ansiktet.
***
Göteborg fylldes av blommor och Håkans ”En midsommarnattsdröm” spelades överallt. Jag och Augustus skulle på fest till Johnny och vi hade bestämt träff vid Bengans. De hade en stor rea och jag ville hemskt gärna se ifall Bon Ivers nya album såldes. Harry var sen så jag såg en chans att gå in och titta. Bengans var fullt av skivsugna människor och man var tvungen att använda sig av sina armbågar för att komma fram. Alla typer av människor fanns här och all typ av musik såldes. Stället var som en svinstia och man kunde inte hitta något någonstans. Jag tittade runt mig och jag såg albumet ligga i en hög framför mig. Min våldsamma sida kom fram för att få tag i det. Bredvid mig stod en tjej med blommor i håret som började lägga fram argument om varför hon skulle få det. Jag svarade att den som hittar får det och sedan gick jag nöjd därifrån. När jag öppnade ytterdörren såg jag Augustus sitta och vänta utanför. Han hade sin sjömanskostym på sig och det kändes som att jag blev kär på nytt igen. Jag gick ut och mötte hans blick. Han fick en kyss som hälsning och han lös genast upp.
”God förmiddag snygging”, svarade han och log.
Jag hjälpte honom upp och vi började gå. Himlen var klarblå och solen brände på våra ryggar. Det skulle bli en riktig midsommarnattsdröm ikväll.
***
Harry hörde inte av sig på flera dagar och jag började bli otålig. Jag bär runt på en klump inom mig som vägrade försvinna. Hur kunde jag vara så dum? Att dricka så många snaps så att man sedan säger i en mikrofon att man egentligen är heterosexuell och att man inte gillar sin pojkvän, då har det gått för långt.
Hans fönster var öppet och jag hörde hur han spelade Bon Ivers nya album på sin vinylspelare. Tänk om jag var där med honom nu. Tänk att få hålla om honom och viska att jag älskar honom. Det ligger stenar vid brevlådan och jag börjar försiktigt plocka upp dem och kasta dem på fönstret. Huset är släckt och jag vill inte väcka hans föräldrar så jag väljer de små stenarna. Ingen reaktion på de första stenarna men på den femte ser jag honom. Det kändes som om jag lyftes från marken och fick vingar. Jag står på gatan med en bukett rosor i händerna och jag känner mig otroligt fånig. Men när han tittar ut genom fönstret så glömmer jag allt. Jag kan se på honom att han tvekar på om han ska öppna dörren. Det minsta jag vill är att tvinga honom till något så jag står kvar på gatan som lyses upp av månskenet. Efter något som kändes som en evighet öppnar han fönstret och pekar på dörren. Det borde inte vara så lätt att få honom tillbaka efter allt skit jag har åstadkommit. Harry öppnar sakta dörren och sedan tar han tag i min arm och vi går upp på hans rum. Jag tänker inte vänta på någon tystnad så när vi har kommit innanför dörren börjar jag förklara mig själv.
”Kommer du ihåg när du sa att vi inte är sådana som i slutet får varandra?”
Utan att vänta på ett svar fortsätter jag.
”Men du har fel i det. Jag är en idiot och jag gör massor av misstag. Men jag kommer älska dig tills jorden går under. Harry, jag kommer inte låta dig lämna mig även fast jag förtjänar det. Men snälla, ge mig en chans till. Jag har fått för många chanser redan men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag vet att stjärnor någon gång kommer bli stenar och falla mot oändligheten, men det är inte vi. Min värld håller på att gå i sönder och jag vet inte hur jag ska laga den. Allt är för mycket och jag orkar inte. Det gör bara så ont att vara utan dig. Så säg som det är för den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna, förlorar mig och känslorna faller fritt på midnattsgatorna.”
Jag brister ut i tårar och en stund efter känner jag Harrys värme mot mig. Han lägger mig ner på sängen och får mig att andas. Han kramar mig och han håller mig lugn, men jag är bara sekunder iväg från att explodera.
”Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting.” viskar han stilla.
Vi ligger i hans säng och lyssnar på Bon Ivers ljuva röst. Han sjunger om hur fint det är med känslor men om hur ont det gör att känna. ”Your love will be safe with me.” Jag hör Harrys lugna andetag och när hans hand fattar tag om min så blir allt stilla. Världen slutar snurra och fåglarna slutar kvittra. Det är bara jag och han. Albumet har gått mot sitt slut och nu kom tystnaden. Den kom som en ton och den börjar sjunga.
Soluppgången ser ut som en tavla från Harrys hustak. Denna junimorgon kommer vara vår sista. Sista gången jag kommer spendera en morgon med Harry och sista gången vi andas samma morgonluft. För en gångs skull lyssnar vi på Kent och när Joakim sjunger ”älskling vi ska alla en gång dö”, så vet jag att jag måste berätta. En klump inom mig tynger ner alla mina känslor och tankar. Den blir tyngre och jag börjar svettas och mina bleka händer darrar.
”Du”, börjar jag sakta. ”Jag vet inte hur jag ska säga detta utan att försvinna in i en damm av tårar. Men pappa har fått jobb i Ryssland. Och med det menar jag att”, jag hinner inte mer innan jag tappar mig själv.
Allt jag någonsin känt rinner ut med mina tårar. Det känns som att min värld vänds upp och ner och som att jag aldrig mer kommer få se solsken. Harry tar tag om mina axlar och drar mig emot honom. Han kramar mig till ljudet av vinden som susar i våra hår. Denna gång lugnar det inte mig och jag blir bara svagare och svagare. Men jag måste berätta, jag bara måste.
”Jag ska flytta”, viskar jag tyst in i den stilla morgonen.
***
Idag är min sista dag i lycka. Augustus flyttar ikväll och då försvinner en halva av mig. En halva som har gett mig solsken och jubel. En kille vars röst kan göra en paralyserad, ögonen hypnotiserar mig medan hans läppar får mig att smälta till glitter. Ett liv utan honom vore ett liv utan glädje. Jag kommer leva i en svartvit film. Färgerna försvinner tillsammans med mig in i ett svart hål. Är det meningen att livet ska vara såhär? Ska jag behöva sätta på en mask varje morgon och låtsas vara glad? Låtsas som att jag är en människa gjord av sockervadd och att världen är en fridfull plats. Låtsas som att jag mår bra och att jag inte behöver någon tröst. Gå runt och le och säga till alla att jag är sorgfri. Det kan inte vara meningen med livet. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva.” Håkan har rätt i det.
Vi gör absolut ingenting under hela dagen. Timmarna rusar förbi och blir till oändliga evigheter. Vi har inte rört oss ur fläcken sedan soluppgången och täckena vi ligger under har börjat bli blöta. Det flyger en sparv över oss och efter kommer en lätt vindpust. Det känns som att någon skickar ett meddelande. Det försöker säga att det är slut, men att vi inte är ensamma. Vi kommer minnas varandra i våra hjärtan och resten kommer bevaras inom oss. Augustus kommer alltid vara min anledning till varför jag ler.
Klockan börjar bli mycket och vi måste bege oss till flygplatsen. Om tre timmar lyfter planet och om tre timmar flyger mitt livs kärlek bort från mig och lämnar mig tomhänt kvar på marken.
***
Landvetter flygplats står tyst och väntar på oss. Pappa är redan här för att han inte klarar av att se mig och Harry tillsammans. Vi går under tystnad och jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken. De ropar något i högtalarna men jag allt jag hör är brus. Det känns som att världen ska gå under och när Harry tar min hand bryter jag ihop. Allt kommer rasande emot mig och jag har ingen kraft till att slå bort det. Jag låter alla känslor slå ner mig inuti och Harry tittar på mig med tårfyllda ögon.
”Det är inte över” viskar han och låtsas vara stark.
”Lovar du?” frågar jag honom.
Han svarar inte utan tittar på något bakom mig. Där står pappa med händerna i kors och väntar på att jag ska släppa taget.
”Ge mig en kyss innan du går, en kyss att bygga en dröm på”, viskar Harry.
Jag slänger mig i hans famn och kysser honom medan vi båda gråter. Jag stänger ute allt och jag låter mig bli förlamad av Harrys läppar. Det är nu undergången har kommit och nu menar pappa på att jag ska gå härifrån. Men jag kan inte, jag vill inte. Allt har gått så fort och jag behöver en stund till med Harry. Jag behöver höra att han aldrig kommer glömma mig och jag behöver veta att han är nära. Jag behöver känna hans andetag mot mina och jag måste se att han menar det. Men allt krossas när pappa fattar tag om min arm och drar iväg mig. Jag gör motstånd men mina muskler har försvunnit och jag orkar inte stå emot hans styrka.
”Nu kan du få mig så lätt”, ropar jag till honom innan rösten överger mig och lämnar mig. Jag ser Harry bryta ihop och hans läppar formar ett ”jag älskar dig”. Det var det sista jag såg av Harry Ronald Edenbjörk. Pappa släpper inte armen förrän vi sitter ner i våra säten på flygplanet. Allt gick så fort, jag fick inte ens säga hejdå. Jag tittar ut för att se om Harry är där men allt jag ser är arbetare. ”Det är verkligen över”, tänker jag medan en tår faller nerför min kind.
***
Han har lämnat mig. Mitt hjärta har brustit och färgerna är borta. Jag har försvunnit med dem och allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde varit. Åh gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort.

Eira Stigengård

Jag heter Eira Stigengård och jag är 16 år gammal. Böcker, musik och att skriva är tre saker jag lever för. Mina texter handlar om romantik, det är det jag föredrar att skriva om.
Eira Stigengård är medlem sedan 2017 Eira Stigengård har 2 publicerade verk