Nuet är ett svart hål

- Släck cigaretten! Pappa springer omkring den dånande tryckpressen, som oupphörligt matar maskinen med papper; han lägger kvällstidningarna i en prydlig hög och skyndar bort till pentryt med askfatet och kaffekopparna, alltmedan jag själv står kvar på stället och röker färdigt min cigarett. Sedan ställer han det glänsande askfatet mitt på bordet.
Jag sätter mej ner på min stol igen och fortsätter läsningen.
Över kvällstidningens smetiga textmassor kan jag se en man stå borta vid tryckpressen och röka, han ser ut att noggrant studera papperna som försvinner in i maskinen, då och då glimmar det till i blicken, som om han blev vittne till en förvandling.
Ljusen från bakom dom roterande valsarna påminner mej om när solen går upp bakom långväga godståg, vagn efter vagn, vals efter vals som släpper fram ännu litet mera av gryningen; ljuden av verkliga vagnar som kommer lastade med sömn.
Tystnaden väcker mej med ringande öron, jag reser mej upp och går genom lokalen bort till lastdörrarna som står vidöppna mot järnvägen och gryningen.
Så får jag syn på pappa som står vid förarsidan på en slarvigt parkerad bil, jag får av någon anledning för mej att han är ett stort öra som lånat sej till en jättelik, vrålande mun. Tystnaden är total, sånär som på min tillfälliga tinnitus och timmen för ornitologi.
Strax kommer han lommande längs med staketet som vetter mot järnvägen, han har ännu inte lagt märke till mej. Jag tänder en cigarett.
- Står du här, säger han när han är ända framme vid mej och kör ner handen i fickan på blåstället, får upp ett kraftigt tillknycklat paket cigaretter och får fyr.
- Vem var det där, säger jag.
- Basen, säger pappa och bolmar.
Himlen är bara så blå den kan bli, tänker jag. Så still. Jag skulle vilja slänga mej i den, som i en hängmatta.
- Det är första gången jag tjänar pengar på att sitta och läsa, säger jag och ser spåren försvinna in i den stigande solen.
Pappa slår ut fimpen mot staketet så det rinner gnistor ner på asfalten, fnyser. Jag fäster blicken på mina fötter, på fåglar, ja på allt jag kan komma åt.
Vi tar tag i varsin halva av lastdörrarna och drar dom mot varandra, dom går igen med ett tungt, metalliskt dån. Hela tiden försöker jag hålla ögonen i styr.
Det är som att skymta en främling i ett av fönsterna till sitt barndomshem, en människa som blivit över sedan alla dessa år då man själv bott där, trots att man gör regelbundna besök och trots att människan i övrigt bär alla likheter med en närstående.
- Ålrajt, säger pappa och går mot omklädningsrummen.
Eller som att stå bakom en människa som dag för dag växer sej större, tills han växt om dej, och att sedan stå i fönstret till huset du själv varit med om att bygga upp, bildligt talat, och på regelbunden basis få se sitt eget barn förbytt.
Om kvällarna står jag utanför grindarna och ser honom komma körande uppför vägen mellan fabrikerna, kliva ut ur bilen, öppna grinden och köra in på parkeringen med mej i backspegeln, just som grindarna går igen bakom ryggen.
Varje kväll förväntar jag mer någonting mer, och varje gryning när vi skiljs åt utanför grindarna, och han kör om mej på min korta väg mot den långa bussfärden, så kan jag inte låta bli att känna en märklig tomhet, som över någonting som kommit på skam.
- Jobbat natt, säger den kvinnliga busschauffören när hon ser mina smutsiga kläder, från det enda verkliga arbete jag utfört under natten, då jag burit uppenbarligen skitiga kartonger från ett ställe till ett annat, och lägger upp ett medkännande leende.
Vestibulen till äldreboendet ligger tom men upplyst när bussen dånar förbi alldeles utanför, och dom tre våningarna som tillhör dom boende ligger svarta och trots att jag vet att Nina jobbar kväll den här veckan tror jag mej se henne vid hissarna.
Mina händer ligger rentvättade över mina skitiga byxben, bussen är så gott som tom och staden befinner sej ännu i det omtöcknade tillstånd, efter ännu en av alla dessa nätter när människor springer ut och svalkar sej på uteställen, i fontäner och i förorenade dammar.
Alla lyckliga ögonblick som sommaren ännu är mej skyldig. Nuet är ett svart hål som slukar alla förhoppningar, alla föreställningar om någonting annat.

Skriven av: Mikael Henrik Myrtin