Nummer 246

Nummer 246[JS1.1]

Solen steker på min hud, svetten rinner i pannan, mina ben håller på att kollapsa men jag kan inte sluta springa. Jag har kommit flera kilometer ifrån sjukhuset men kan fortfarande höra skallen av hundar och ropen av flera mansröster som närmar sig. Fortsätt spring, fortsätt spring. Flåsar jag tyst för mig själv, om och om igen.
Dem sa att jag hade fått viruset, Kastrit. Viruset som tar bort dina minnen, tar bort din själ och äter upp dig ifrån insidan. Det har drabbat nästan halva vår befolkning, men de flesta är unga. Jag har ingen aning om hur gammal jag är. Det enda jag kommer ihåg är mitt nummer 246. Det är ovanligt, den stora delen av populationen har nummer över 100 000. En gång hörde jag en av doktorerna prata om det, dem med nummer under 1000 tillhör någon slags kategori. Jag vet bara inte vilken. Jag var en av de få som hade klarat mig från viruset. De använde mig som testexperiment, stack nålar över hela min kropp, rakade av mitt långa bruna hår och gjorde operationer. Jag behövde komma bort därifrån.
Jag fortsätter springa trots min utmattning och kommer in i en skog. Det flesta av träden är nerhuggna men de finns fortfarande kvar några få buskar. Jag hukar mig under en taggbuske och biter hårt för att inte skrika när taggarna trycker in sig i min hud.
“Vad gör du?”
Jag tittar upp. Bara någon meter bakom mig står en kille med något slags metallskrot i handen. Han ser ung ut, kanske 8 år? Han öppnar munnen igen men innan han hinner säga något stäcker jag ut min arm och drar honom intill busken.
“Pratar du så dör du” viskar jag.
Han kollar på mig med en skrämd blick men säger inget. Vi ligger där tills rösterna försvinner och männen börjar skingra sig. Jag släpper mitt grepp mot honom och andas ut.
“Vad håller du på med” Nästan skriker han och backar snabbt ifrån mig. Hans armar har flera rivsår från taggarna och hans tröja har fått ett stort hål. Jag svarar inte och kollar bara ner i marken.
“Tack förresten, om dem såg mig hade jag blivit fångad” Säger han sedan och borstar av smuts från sina byxor. Jag blir förvånad över hans plötsliga förändring i attityd men ifrågasätter det inte.
“Dem är efter mig med” svarar jag kort. Han kollar förstående på mig och sträcker sig sedan för att ta upp sitt metallskrot.
“Vad är det där?” frågar jag och kollar på hans metallstång.
“En byggdel, jag ska använda den för att fixa min bil” säger han.
Jag skiner genast upp.
“Har du en bil?” säger jag och ställer mig upp.
Jag förklarar för honom att jag måste åka bort härifrån, bort från sjukhuset, bort från alla vakter. Pojken säger att han lever själv i skogen. Städerna är inte säkra på grund av viruset, så hans familj skickade iväg honom. Han har inte ens ett nummer, vilket inne i staden är viktigare än din själ.
“Vi kan åka härifrån tillsammans och bo ute på landet, starta ett nytt liv” Säger han.[JS2.1]
“Vart flyttar vi då?” Frågar jag
“Vi kan flytta till Danmark, jag har släkt där”.
Det chockar mig att han litar på mig så mycket, jag har precis träffat honom och nu vill han bo med mig? Men det är något i hans blick som känns ärligt, han känns värd att lita på.
“Den är snart klar men jag behöver hämta några sista delar nere vid Cleveland” S[JS3.1]äger han och börjar gå längs stigen.
Jag är för utmattad för att fråga vad han menar med Cleveland och följer bara efter. Efter ett tag stannar vi vid en bäck. Pojken säger något om att vi behöver dricka och går fram mot bäcken. Sedan sätter han sig ner och tar upp vatten med händerna. Jag kollar vaksamt på honom men bestämmer mig för att gå efter. Jag hukar mig ner och formar mina händer som en kupa men när dem nuddar vattnet blixtrar det till. Innan jag hinner processera vad som händer flyger jag bakåt. Sedan blir det svart.
“Är du okej? Du måste vakna nu, dem närmar sig” Jag öppnar långsamt mina ögonlock. Pojken kollar på mig med rädda ögon. Han gråter.
“Vi måste gå NU” säger han samtidigt som tårar rinner nerför hans kinder. Jag försöker ställa mig upp men det är svårt. Mitt huvud bultar och min kropp är öm från fallet. Jag kollar mig omkring för att observera min omgivning. Han har flyttat mig från bäcken för här finns det inga träd. Vi är på en öppen äng, med ingenting att gömma sig bakom.
“Vi måste till Cleveland nu och hämta bildelarna” Säger han stressat och försöker lyfta upp mig.
Cleveland, Varför känner jag igen det namnet så mycket?
Plötsligt hör vi ett skott och det är som att min kropp kommer till liv. Jag reser mig upp och börjar springa mot skogen med pojken hack i häl. Jag springer och springer, när ska det ta slut.
När vi har kommit tillräckligt långt stannar vi för att andas.
“Är du okej, vad hände ens där ute vid bäcken?” Flåsar pojken.
Vad hade hänt? Jag svarar inte för plötsligt får jag syn på något. Bara några hundra meter framför oss står det en stor vit byggnad. Pojken får också syn på den.
“Det är Cleveland, vi är framme” Skriker han glatt som on han glömt det vi precis har vart med om. Han kanske är van vid sånt här.
“Nu måste vi bara smyga till baksidan och hämta delarna vid skrotet”.
Framför oss ligger byggnaden som kommer sätta oss fria, byggnaden som kommer få oss härifrån, byggnaden med pojkens skrotdelar.
Men jag känner mig inte glad. Något är fel. Jag känner igen den här stigen. Jag går fram ett par steg till när mitt hjärta stannar. Cleveland. Sjukhuset Cleveland.
Sjukhuset som jag sprungit ifrån hela dagen. Sjukhuset som fängslade mig. Pojken går långsamt fram till mig.
“Vi måste gå nu om vi ska hinna” Säger han.
Han har rätt, mörka moln börjar täcka himlen. Vi behöver bara springa och hämta delarna sen kan vi ta oss härifrån.
“Känner du igen det här stället?” frågar han som om han kan läsa mina tankar. Jag nickar kort
“Jag berättar allt när vi har kommit härifrån, jag lovar” Säger jag och tar tag i hans hand. Vi väntar ett par sekunder och sedan springer vi, förhoppnings för den sista gången idag.
Pojken verkar ha gjort det här innan för han vet exakt vart han ska gå. Bakom sjukhuset står det flera grå containrar varenda en fylld med olika skräpdelar. Pojken springer fram mot den med metall medan jag sätter mig på marken och andas ut. Borde inte det här stället vara mer bevakat? Plötsligt ställer sig pojken upp
“Den här kan vi använda som st-”
Innan jag hinner reagera faller hans kropp mot marken.
Jag skriker rakt ut och springer fram till hans livlösa kropp. Han har blivit skuten. Jag måste härifrån, tänker jag men det är som att jag har fastnat. Mina ben vill inte fungera mina lungor får inte in någon luft. Nej nej nej det här får inte hända. Han är död. Pojken jag har känt i bara några timmar är död och det är mitt fel.
Ett till skott avfyras och jag börjar få tillbaka min känsel. Jag springer allt jag har men det är inte tillräckligt. Jag blir träffad i armen. Nu dör jag. Jag faller mot marken och väntar på att blodet ska sippra igenom min smutsiga tröja och stjäla mitt sista andetag.
Men inget händer, inget blod, ingenting. Bara smärta. Jag använder min sista kraft för att dra ut kulan från min arm och det är då jag får syn på det. Stål. Stål och sladdar i min arm. Jag faller bakåt i chock samtidigt som männens röster börjar höras igen.
“Ai-experiment 246 hittat, starta reboot”

Skriven av: anneis