Publicerat
Kategori: Novell

Nya hopp

Jag kände en tår rinna ner för min kind. Ju mer jag kämpade från att gråta, så kom bara fler tårar. Huvudet dunkade av all värme, mina ögon hade svullnat och blivit röda. Jag orkade inte mer. Varför tänkte han inte på mig? Varför försvann han bara? Jag som älskade honom så mycket. Allt som finns kvar är alla minnen. Men minnen varar inte förevigt. Han låg nu under jorden, begravd. Det ända han skrev var:

Bry dig inte om mig.
/DinDavid

Men hur skulle jag inte bry mig? Trodde han att det skulle vara lätt att bara glömma någon man älskar? Jag kände mig som en sten som inte betydde något. David hade varit mitt allt, och nu finns han inte längre. Jag hade offrat mina vänner för honom. Nu har jag inget kvar. Nu kom fler tårar fram. Dem forsade ner för mina kalla kinder. Det ända jag begär just nu är en vän som håller om mig och tröstar. Jag suckade djupt, när jag plötsligt hör fotsteg bakom mig. Där stod en ung kille som kollade bekymrat på mig.
- Hur mår du? Frågade han med len och snäll röst.
Jag hade precis slutat gråta, kände mig helt tom. Fanns inga tårar kvar. När jag ska svara kommer det inga ord ut ur mig. Men jag tar ett nytt försök och svarar med mycket pipig röst:
- Jag mår bara bra.
Han kollade konstigt på mig sedan log han varmt.
- När man gråter i cirka 2 timmar brukar man gråta för att man är ledsen. Han skrattade och fortsatte. Men vissa kanske bara gör det för skojs skull, precis som dig!
Jag kände mig hånad och kollade argt på honom.
- Varför är du på kyrkogården då? Sa jag utan att svara på hans dumma komentar.
-Ooh Lååång historiaaaa...
Han sa det inte på ett vanligt sätt, utan mer med ledsen betoning på ''Lång historia''. Jag kollade in i hans blåa ögon och insåg att han gömde något.
- Snälla! DU kan gråta hur mycket du vill, du har ju sett mig gråta!
Han svarade snabbt och qvickt.
- Okej då.
Hans blåa ögon förlorade lystern och man såg på honom att han skulle berätta något hemskt. Jag tog hans hand, som ett tecken på att jag finns här.

Han började berätta:
Min pappa var en mycket artig man. Han hälsade på alla, han hjälpte andra när dem behövde hjälp - han tog några djupa andetag -. Men han var annorlunda när han kom hem. Han slog min mamma. Jag hatade när jag hörde skriken från korridoren när jag skulle sova. I alla fall så blev jag mycket glad när jag skulle flytta ut. När jag gick och la mig så var jag så ovan vid att det var så tyst. Jag tyckte nästan det var onormalt först. Men efter ett tag blev jag van. Jag bestämde i alla fall att jag skulle ta en paus hem ifrån. Tre veckor efter att jag flyttat ut får jag veta att pappa har slagit ihjäl mamma. Sedan så dödade han sig själv, och det gjorde han för att inte hamna i fängelse.



Han sa med mycket ledsen röst:

Han var hemsk.

Jag såg hur han böjde sig fram. Han svalde hårt, sen kom tårarna. Jag kramade honom och sa:
- Gråt ut, det känns mycket bättre sen.
Han kollade på mig och log. Så söt han var. Han tog tacksamt min hand och sa med ljus röst:
- Du är bra att prata med. Han log. Du gör mig glad.
Jag mådde så bra. Någon i denna värld brydde sin om mig. Jag kände en stor lättnad. Även om David inte var vid liv behövde jag inte vara ensam. Jag kände inte denna kille, men lovade mig själv att lära känna honom. Solen sken mot mig, och inom mig växte nya hopp . Jag vände mig mot honom och kollade rakt in i hans ögon.
– Tack, du är också bra att prata med.

Av: Yllka Rama

Skriven av: Pusspudaajxd

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck