Publicerat
Kategori: Novell

Nyanser av blå

Den leriga marken trycker hårt mot min blåa kropp. En kropp som vanligtvis brukar vara blå, men utan någon smärta. Jag ligger där, med en kropp fylld av något som den har saknat under flera år. Hon rev upp min kropp och fyllde den överflödigt. Jag har många gånger funderat över om det var positivt eller negativt. Hon fyllde mig med älskvärda stunder, samtidigt som mina känslor gav mig smärta. Jag känner hur en tung vätska faller ner på min panna. Dropparna som ökar i mängden gör mina kläder flera nyanser mörkare medans de lägger sig tungt runt om min kropp. Jag känner varenda kroppsdel, smärtan finns överallt. Jag överväger om det är värt att försöka ställa sig upp, eller om det är enklare att dö. Jag kommer fram till att detta inte är en plats där jag vill ta mitt sista andetag. Jag vill dö på samma plats där min kropp tömdes.
Sakta lyfter jag min överkropp från marken medans mina hälar pressas ner i jorden. Jag får en syn över min kropp, en kropp med flera nyanser av blå utspridda över alla kroppsdelar. Med hjälp av några större stenar som befunnit sig bredvid mig, lyckas jag ta mig upp på fötter. Jag känner hur all barr tränger sig in i mina redan sköra bara fötter. Jag börjar gå, vet exakt vart jag ska. Jag vet vart jag vill att allt ska ta slut. Vem som kommer sakna mig är en fråga som går igenom mitt huvud flera gånger, för han kommer det vara en lättnad. Eller kommer han att sakna någon att ta ut sin ilska på? Kommer han sakna att färga min kropp? Hon kommer sakna mig, jag är helt säker på det. Antagligen kommer hon producera en salt vätska från hennes ögon, men tårarna kommer ta slut. Hon kommer gå vidare i livet och sluta sörja. Vissa kanske skulle anse detta som egoistiskt, men ibland måste man göra något egoistiskt för att senare ta bort en börda från andra.
Mina steg är tunga och skapar ett rött spår. Vill falla till marken igen, ligga där och kolla upp i det grå. Men det är värt det, jag vill dit, min enda tröst är att allt då kommer vara över. Jag är omringad av stora träd som tappat all färg till marken. Nu är det bara stora, enkla träd utan karaktär. Jag skulle nog påstå att jag alltid har varit ganska karaktärslös, åtminstone efter att hon valt att utsätta sin son för bland det mest förskräckliga man kan bli utsatt för, att se sin mamma dö. Min syn är vad jag skulle kalla halvdan, kanske har det med mitt yra huvud att göra, tror dock att jag börjar närma mig. Medans alla nya tankar flyger genom mitt huvud, börjar mina ögon producera tårar. Tårar, jag hade glömt bort hur det känns när de faller ner på min kind, för att sedan sakta rinna ner till min haka. Hade glömt hur smaken av salt smakar i min mun.
Jag känner hur marken byter textur. Hur nu något litet mjukt, men samtidigt hårt, tränger sig in mellan min öppna hud under mina fötter. Det var sand, aldrig hade jag trott att sand kunde skapa en sådan smärta. Huvudsaken är att jag fortsätter gå, men med sakta steg, saktare än innan. Medans min blick går ut över det öppna havet ser jag mamma, så vacker, ta livet av sig, och nu ska jag avsluta mitt på samma ställe. En sån kort väg har aldrig varit så lång. Kanske är det för att min hastighet inte är särskilt hög, eller så har tiden sänkt takten. Mina fötter når träplankor, träplankor som lyckliga barn brukar springa på på somrarna. Men det är inte sommar, och jag är inte ett lyckligt barn. Bron är lång, så lång att jag definitivt inte bottnar längst ut. Jag fortsätter gå medans alla minnen från denna plats kommer tillbaka till mig. Innan mamma dog, var detta en lycklig plats. En plats som jag hade kunnat ta med henne till, inte mamma utan henne, någon som jag verkligen älskar. För jag älskar henne, men det räcker inte. Till slut känner jag ett träräcke som jag tar ett hårt grepp om. Jag stirrar ut i det stora, mörka och lite skrämmande havet. Känner mig tom, men samtidigt har jag aldrig känt mig så fylld. Min fot tar stöd från en planka på räcket, hela min kropp gör ont, men jag sitter nu med min rygg vänd mot havet. Pappa brukar måla min kropp i blått och rött, kan inte undkomma att undra vad han hade gjort om han såg mig nu. Hade han gett min kropp ännu fler nyanser? Eller hade han bara låtit mig gå? Jag ska avsluta allt på samma sätt som mamma, skillnaden är vilka som ser. Jag har ingen son som kan kolla på. Mina armar sträcks ut och ögonlocken täcker min syn. Vinden gör min kropp kall, men jag vet att det snart kommer bli kallare.
Sakta lutar jag min överkropp bakåt

Skriven av: Amelia Malm

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking