Nybörjarnovell

FÖRFATTARENS ORD
Jag skulle inte direkt vilja påstå att detta är en novell, utan mer en roman. Kanske skulle man kunna kalla det en novell med flera delar. Detta är då del ett. Hoppas att de som läser den (om någon läser den) kommer att tycka om den!



1 - En början.
Klockan är tio över ett på natten. Jag stirrar in i datorskärmen och hoppas på att han ska skriva fastän jag egentligen redan vet att han inte kommer höra av sig. Musiken som strömmar ut från hörlurarna och in i mina öron är en smula deprimerande. Det är en bra låt och inte precis ledsam i sig, men den har en sorgsen underton. Jag känner mig arg och besviken och frustrerad, allt på samma gång. Personligen har jag aldrig varit bra på att hantera känslor. Jag känner så sällan saker och vanligtvis är jag väldigt likgiltig till det mesta. Men enda sedan han kom in i mitt liv har jag upplevt saker jag aldrig någonsin gjort innan. Saker jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag skulle ljuga om jag sade att det var vänskap från början, men det var heller inte kärlek. Han gick mig mest på nerverna. Han var otroligt nonchalant och extremt otrevlig, men på samma gång fick han alltid hjärtat att slå snabbare och hårdare i bröstet på mig. Vi började prata först när jag var fjorton och han var sexton. Då var det endast över internet, och hade jag vetat då vad jag vet idag hade saker och ting kanske sett väldigt annorlunda ut. Om en vecka åker han in på operation och jag har inte en aning om hur det kommer att sluta. Det enda jag vill är att han ska få må bra och få ett lyckligt liv. Att det livet skulle inkludera mig är ingenting jag kan begära av världen, och ännu mindre av honom. Jag somnar med datorn fortfarande påslagen i hopp om att han ska skriva.


Jag och min internetvän hade ett tillfälligt uppehåll i vår vänskap. Detta var ingenting ovanligt. Vi visste båda två att någon av oss förr eller senare skulle ta upp kontakten igen. Det var min första dag på gymnasiet och denna lilla dispyt var minst sagt det sista jag oroade mig för. Jag var nyinflyttad till lägenheten jag och min mor bodde i då och jag var osäker på lokaltrafiken, så hjärtat bultade rätt bra när jag satte mig på bussen som skulle ta mig till min nya skola, där jag skulle spendera mina tre kommande år. Majoriteten av alla som klev på bussen hoppade på vid startstationen, men vi plockade även upp några stycken på vägen. Bland annat en rödhårig flicka som frågade busschauffören om bussen stannade utanför det gymnasiet jag skulle börja på. Det fick mig att slappna av en aning och vi log vänligt mot varandra. Jag avskydde att åka buss. Jag avskydde människorna, avskydde att man inte kunde röka - avskydde hela resan i allmänhet. Så jag blev själv förvånad när jag blev glad över att flickan satte sig bredvid mig. Hon såg så snäll ut. Hon hade ganska stora, tjocka glasögon men de passade henne. Håret såg en aning perukaktigt och jag fick, flera gånger, stoppa impulsen att känna efter för att se om det var riktigt eller ej. Vi sade ingenting till varandra utan sneglade bara lite då och då på varandra. När vi båda kommit ut från bussen stod vi sida vid sida och stirrade med halvöppna munnar på den gigantiska byggnaden som var vår nya skola. Hon sträckte fram ett cigarettpaket mot mig och jag tog, utan att säga emot, en cigg. Jag stängde av min musik och tog ur hörlurarna. Hon presenterade sig själv som Angelica. Jag svarade kort att jag föredrog att folk kallade mig Em. Den riktiga isbrytaren var väl egentligen när ett gäng tjejer gick förbi och såg lite halvdrygt åt vårat håll. Angelica mumlade att det var tjejer som gått på samma grundskola som henne, varav jag svarade att de såg ut att vara några riktiga sliddjur*. Hon skrattade och jag blev varm. Efter det rullade konversationen på rätt bra. Hon berättade lite om sig själv och jag berättade en del om mig och mitt liv. Hon bodde i ett stort hus med föräldrar som jobbade på tok för mycket och hade aldrig tid för henne eller hennes yngre bror. De båda var uppfostrade av barnflickor, i princip. Den sorgliga sanningen var att det var så det fungerade i storstan. För att man skulle ha råd att leva det liv man ville var man tvungen att jobba tolv timmar om dagen, och till slut glömde man bort varför man jobbade så pass mycket och jobbade istället för att det var det enda liv man hade. Jag berättade att min mor och jag bodde själva i en lägenhet en bit utanför stan. Att min pappa hade lämnat allting efter det att min lillebror hade dött i en trafikolycka. Att han aldrig riktigt återhämtade sig och valde att supa bort sina dagar tillsammans med lika alkoholiserade personer som han själv. Jag berättade om min internetvän som funnits där sedan två år tillbaka, men att vi nu hade en paus. Hon förstod inte riktigt vad jag menade och jag hade problem med att förklara det. "Det är bara så vi fungerar. Vi skriver ett tag tills en av oss får nog, och så hörs vi inte på ett tag. Och så en dag blir tystnaden för mycket och så hörs vi igen. Det är så vi alltid gjort."
Första dagen på gymnasiet gick bra. Det var inga lektioner utan dagen bestod mest av en hel del papper och massa välkomnanden. Vid ett tillfälle satt jag och min nya klass i en ring, precis som på ett AA-möte. Alla sade sitt namn och var man bodde samt någon hobby man hade. Jag sade att min enda hobby var att sitta vid min dator som jag hade döpt till Jim. Några skrattade, andra såg lite misstänksamt på mig. Som att de ville ta reda på om jag var en sådan person som hade en skruv lös. När jag klivit av bussen var jag utmattad och totalt slut på energi, men inte på ett negativt sätt. Jag hade under dagens gång fått flera bekanta och även en potentiell vän. Jag somnade den kvällen med ett leende på läpparna.

Hela första veckan var egentligen som en dans på rosor och allting var rätt lugnt. Uppgifterna vi fick bestod till största del av att beskriva oss själva. Först på svenska, sedan på engelska och till slut även på tyska. Den på tyska var inget större problem för mig då min tyska var helt acceptabel och en aning mer avancerad än resten av klassens och detta endast för att vi läste på samma nivå som jag hade läst i grundskolan. Det var även under den första veckan som jag såg honom. Allting hände så snabbt och det blev extremt pinsamt efteråt. Jag stod ensam vid mitt skåp och mimade till en relativt ny låt. Det var en låt av det senaste pojkbandet och jag skämdes rätt mycket över att jag fallit för grupptrycket och i vanliga fall skulle jag aldrig ha erkänt att jag lyssnade på sådan musik. Jag var en sådan person som alltid var tystlåten och endast svarade på tilltal i vanliga fall, men just den här dagen tycktes vara en sådan dag då en låt hade fastnat på huvudet, och jag verkade inte bli av med den. Så där står jag och mimar intensivt till låten vid mitt skåp. Precis när refrängen kommer börjar jag sjunga och jag vänder mig om. Vem står där om inte en av skolans snyggaste killar. Inte var han ensam heller, utan han hade självklart med sig två av sina vänner. Jag fick någonting som kan liknas vid en nära-döden-upplevelse, jag såg min kropp från ett annat perspektiv - och jag kunde se hur hela jag kröp ihop till en liten boll. I ren panik drar jag av mig hörlurarna och försöker be om ursäkt för att jag möjligtvis pajat deras hörsel med hjälp av min horribla sång, men när jag försöker prata så fastnar orden i halsen på mig. Alltså, i stället för att be om ursäkt och gå där ifrån, som en normal person hade gjort, står jag nu och blänger och gapar som en guldfisk utan att få fram ett ljud. Efter ett ögonblicks tystnad öppnar han munnen. Han ser in i mina ögon och säger "du sjunger fint", och sedan blir det dödstyst. Jag känner hur det börjar bränna om kinderna, så jag trycker böckerna mot bröstet, sänker blicken och går snabbt där ifrån. Mitt skåp låg väldigt avsides och jag hade aldrig tidigare sätt någon i närheten, därav att jag sjöng högt. Väl ute i korridoren sprang jag halvt. Jag stängde in mig på toaletten sjönk ihop till en hög på golvet. En miljon olika tankar snurrade runt i huvudet. Sättet han sade det på, orden han använda och den där blicken. Var han seriös när han sade att jag sjöng fint? Självklart hade han inte varit det. För varje sekund som passerade skämdes jag allt mer och jag var övertygad om att så fort de sett mig försvinna hade de kiknat av skratt. Jag vet inte hur länge jag satt där i mörkret på det kalla badrumsgolvet. Jag hoppade till när mobilen gav ifrån sig ett irriterat surr. Det var Angelica som ringde. Tydligen hade hon försökt få tag på mig tidigare. Konstigt, för att jag hade inte hört någonting. Jag svarade inte på hennes samtal. Det påminde mig om att jag förr eller senare var tvungen att lämna toalettens trygghet och gå ut dit igen, och kanske behöva se honom i ögonen. För första gången sedan grundskolan kände jag klumpen i halsen samtidigt som stenen i magen växte sig allt större och tyngre. Helt plötsligt knackade någon på dörren. Det var Angelica. Hon sade frågandes mitt namn. "Em. Är det du?" Jag svarade inte. Hon fortsatte "Jag vet att du är där inne, jag kan höra din mobil".
Hela min kropp skakade när jag reste mig upp och öppnade dörren. Jag hade förväntat mig att hon skulle vara arg. Att hon skulle skälla ut mig för att hon fått leta efter mig, och innan hon hann börja prata så började jag i stället att be om ursäkt men då hände någonting mycket oväntat. Hon kramade mig. Min första impuls var att rygga undan, men insåg snabbt att det inte var någon idé. Den rödhåriga flickan var lite drygt ett huvud kortare än jag, men betydligt mycket starkare. Varken hon eller jag sade någonting utan vi bara stod där. Det tog et tag innan jag besvarade hennes kram, men när jag väl gjorde det ville jag inte släppa. Jag kände av klumpen i halsen och släppte snabbt taget om henne samtidigt som jag blinkade bort som samlats. Inga frågor ställdes, heller inga svar besvarades. Hon förstod att någonting hade hänt, precis som hon förstod att det inte var någonting jag ville prata om.
Den kvällen låg jag länge efter läggdags och försökte göra saker lite mer klara. Spelade upp scenariot flera gånger i huvudet och försökte analysera allting. Var han seriös eller inte? Hade jag kunnat reagera på något annat sätt? Frågorna var oändliga men svaren var betydligt färre. Jag somnade tillslut, utmattad av alla tårar jag fallit och allt snyftande jag försökt kväva med hjälp av kudden. Mina drömmar den natten var oroliga. Jag stod naken i skolans matsal, omringad av folk som skrattade och pekade. Längst fram var han. Han skrattade högt, men samtidigt som han skrattade grät han. Inte på det sättet man brukar gråta när man har skrattat för mycket, utan på det sättet man gråter när någon har avlidit. Det var otäckt att titta på. Det var som att han inte ville skratta, fast han inte riktigt kunde sluta. Med ett ryck vaknade jag upp, helt kallsvettig, när det plingade i datorn. Det var min internetvän. Klockan var rätt mycket. Det hade precis börjar ljusna ute och jag kände att jag egentligen inte orkade svara, men att jag samtidigt verkligen var glad över att höra av honom. Jag lyfte upp datorn i knät och grymtade missnöjt när skärmen helt plötsligt sken ljusare än solen. Sänkte ljusstyrkan till lägsta och läste vad han skrivit. Det var inte mer än ett hej, men ett hej var precis vad jag behövde just då. Jag gnuggade mig i ögonen och skrev ett hej tillbaka. Det var första gången vi hördes sedan vi tagit en paus och det kändes som att han på något sätt vetat om att jag behövt honom i just det ögonblicket. Jag upprepade flera gånger för mig själv att jag bara skulle skriva ett svar till och sedan säga god natt, fast jag egentligen visste att jag inte skulle få någon mer sömn den natten i samma sekund som han skrev. Ångesten och obehaget var som bortblåst. Jag förflyttade datorn och mig själv från sängen till fönstret för att kunna se soluppgången. Området jag bodde i hade ett väldigt dåligt rykte, men det var lätt att glömma med en morgon som denna. Från mitt fönster hade jag utsikt över en äng och bortom ängen en skog och nu sträckte sig solens första strålar över trädkronorna. Klockan var inte mer än fyra på morgonen men för mig hade tiden slutat att existera. Det var jag, min internetvän och allt det underbara i livet. Solens första strålar, doften av fuktigt gräs och en svag bris som drog lite halvkyligt. Det var för de här stunderna i livet jag levde. De var de byggstenarna i ett perfekt pussel. Det var han, min internetvän, som givit mig min livsvilja tillbaka. Han var den person som alltid funnits där mitt i natten när sömnen inte velat infinna sig eller en av de många mardrömmarna väckt mig till en kropp fylld med rädsla och hopplöshet. Han hade alltid funnits där när allting existerade endast för att göra mitt liv miserabelt. Jag hade haft andra vänner, eller i alla fall bekanta, men de försvann på samma sätt som de kommit; först långsamt och sedan snabbt. Våra samtal var sällan korta fast vi egentligen inte diskuterade någonting alls, och denna morgonen var inget undantag. När klockan var strax innan halv sju knackade det på dörren och min mor stack in huvudet. Hon såg en aning orolig ut över att jag var vaken.

"Har du sovit någonting alls?" frågade hon.

Jag hade precis tänt en cigarett. Jag såg på henne och nickade vagt. Hon såg en aning anklagande ut, men hon sade ingenting. Antagligen hade hon get upp om att försöka få mig att sluta, för att tjata eller skälla på mig hade hon inte gjort på år. Hon visste att jag visste att rökning var dåligt.

"Okej. Bra," sade hon och gav mig en sista missnöjd min innan hon stängde dörren efter sig.

Skriven av: Isabelle G Törnström