Nyckelbarnet

Rasmus öppnade ögonen. Bilden av rummet han låg i var suddigt, han såg bara konturerna av den trasiga soffan och det omkullvälta bordet. Väggarna och taket flöt ihop till en enda smet. Huvudet värkte, och han kunde känna hur blodet pulserade i tinningarna. Vad var det som hade hänt under natten? Rasmus mindes inte, hur mycket han än försökte. Och ju mer han ansträngde sej för att minnas desto värre blev smärtan i huvudet. När han satte sej upp i sängen, som vid närmare eftertanke inte alls var någon säng, utan bara en hög med filtar på golvet, högg det till så kraftigt i hans nacke, att han genast sjönk tillbaka till golvet igen. Han andades några långa, djupa andetag och försökte sej sedan på att sätta sej upp igen. Han lade handen på bakhuvudet, och kände på sitt hår. Det kändes konstigt, inte sådär lent som det brukade kännas. När Rasmus sedan kände jacket i huvudet förstod han att håret var fullt av stelnat blod. Resultatet efter ännu en vild natt. Han mindes att han hade bjudit hem Linus, men han hade inte kommit ensam. Han hade haft med sej tre grabbar till. Rasmus kunde inte minnas namnen på dem, eller jo, han kunde minnas namnet på en av dem. Jocke.
Jocke hade haft med sej LSD, en sorts drog som Rasmus aldrig testat förut. Nu när bilden började klarna lite, började Rasmus förstå att någonting hade hänt i lägenheten under natten. Soffan, som förut varit väldigt trasig, var om möjligt ännu mer trasigare nu, golvet var nästan svart av smuts, och väggarna var på flera ställen blodtäckta. Kanske hade det varit slagsmål, det var i så fall inte första gången. Rasmus reste sej upp från golvet, och gick fram till den spruckna spegeln. Han synade sej själv uppifrån och ner. Vad fan hade det blivit av honom? Det fanns ingenting kvar av den pojke som stod i spegeln för sju år sedan. När han gick på låg och mellanstadiet var han klassens nörd. Han var en tönt, helt enkelt. Ljusbrunt, kort men ändå rufsigt hår, brunnyanserad hy och tindrande bruna ögon. Nu var håret svart, och kortklippt. Hyn var blek och ögonen såg blådimmiga ut efter alla år av droger. Det var sen, efter att farsan gick och blev mördad på en affärsresa som allt gick åt helvete! Ja, han var ju ofta bortrest, Rasmus pappa. Han jobbade som affärsjurist, och fick åka på många affärsresor världen över. Den gången var han till Indonesien, skulle komma hem efter fyra till sex dagar sa han, men Rasmus pappa kom aldrig hem, han blev mördad av någon. Polisen fick aldrig fast den jäveln, han flydde troligen landet. Då hade Rasmus precis börjat femman. Han höll sej ifrån droger och skit i hela mellanstadiet. Det var först på högstadiet som det började gå utför. Men va skulle han göra? Vad hade han för liv? En farsa som blivit mördad och en morsa som övergivit honom som spädbarn. Han hade ju växt upp med sin pappa. Eller ja, växt upp och växt upp, hans pappa var ju alltid mer bortrest än hemma. Det var därför som Rasmus alltid blivit kallad för nyckelbarn. Enda sedan han började skolan hade han fått gått hem med en nyckel runt halsen, hem till ett tomt hus. Om inte farmor var där. Det var hos henne han fick bo när hans farsa dog. Han bodde där tills han vart sjutton. Nu var han nitton år, och hade bott i så många olika lägenheter att han inte kunde räkna dem på varken händer eller fötter. Han hade också testat nästan lika många droger. Efter att Rasmus flyttat hemifrån så träffade han Linus. Han hade en historia som liknade hans egen. Hans morsa dog i cancer när han var fem år, och efter det tog hans farsa livet av sej. Dom hörde ihop, Rasmus och Linus. Det bara var så. Rasmus satte på tv:n (som otroligt nog fortfarande fungerade) Något program hade nyss slutat, så han satte sej i den trasiga soffan och väntade på vad som skulle komma härnäst. Till hans stora besvikelse, var det nyheterna. Han lutade sitt verkande huvud bakåt och försökte ignorera nyhetsreporterna och deras bla bla bla. Det tog inte många minuter förens hans somnade.



När han vaknade hade det redan börjat skymma. Han kände sej ovanligt pigg, men eftersom att drogerna började gå ur kroppen mådde han inget vidare. Han bestämde sej för att gå ut en sväng, och få tag på mer. När han öppnade dörren till yttervärlden möttes han av en färgstark syn. Träden skimrade i alla möjliga färger, vissa hade redan fällt alla sina blad, och löven bildade en matta på marken. Han började gå mot centrum, det var där, i någon av de trängre kvarteren som de bästa droglangarna höll till. Det tog honom ungefär tre minuter att komma till centrum, så man kan ju säga att han bodde ganska centralt.

Han gick emot Klarälvsgatan väster om centrum. Det fanns en kille där som Rasmus kände igen, han brukade gå dit och köpa heroin av honom lite då och då.

Han gick längst den trånga gatan emellan de höga radhusen. Det kom nästan inte in något solljus i den gränden, vilket fick människor att hålla sej borta därifrån. Rasmus gillade inte att stå och köpa droger där det fanns mycket folk. Det som var bra att bo i en förort, och inte i själva Stockholm längre, var att alla droger var så mycket billigare här än i storstan. De kostade över dubbelt så mycket i Stockholm som de gjorde i Vällingby.



Efter att ha köpt drogerna gick Rasmus hem till Linus, som bodde några kvarter längre bort. ”Det är inte lika roligt att knarka själv som med andra människor med samma jävla problem” som han brukade säga.

När Rasmus ringde på hos Linus var det först ingen som öppnade. Han ringde på fyra gånger innan dörren öppnades, och en förargad Linus mötte hans blick.

”Tjenare” sade Rasmus och lyfte handen till en hälsning.

Linus svarade inget, han bara steg åt sidan och släppte in honom.

”Dom ringde förut. Hyresbostäder” sade Linus

”Jaha” svarade Rasmus.

”Jag kommer att bli vräkt när som helst” fortsatte Linus.

”Jo, du har sagt det ett tag nu” svarade Rasmus och tog fram påsen med heroinet han köpt.

Linus tittade på påsen, och sedan på Rasmus.

”Ja, jag tänkte att vi kanske kunde…”

Linus nickade och ryckte påsen från Rasmus. Han slängde på sej jackan och skorna, utan att ens knyta skosnörena.

”Vi går någon annanstans, hyresbostäder kan komma när som helst”

De gick ut ur bygganden, och fortsatte några gator längre ner. De kom till en skogsglänta, som de och några andra ”knarkarpolare” brukade ha som mötesplats. Linus styrde in Rasmus en bit in i gläntan innan han slog sej ner på marken.

”Har du sprutor?” frågade Rasmus.

”Det vet du att jag alltid har” svarade Linus och plockade fram två nya sprutor som legad gömda i innerfickan av hans jacka. De fyllde sprutorna med en lagom dos heroin, och stack sedan in sprutorna i deras armar. Rasmus kunde nästan känna när heroinet kom in och övermannade kroppen. Det var lite som att få en adrenalinkick.

Efter att ha tagit droger så glömmer man ju allt vad problem heter, det enda man verkligen bryr sej om är drogerna. Det är alltid skönt att släppa taget om omvärlden, tyckte Rasmus. Få glömma bort det där smärtande hålet som hans föräldrar lämnat efter sej. Det var det enda han hade kvar av dem. Det som Rasmus inte tyckte om med droger är att man totalt tappar behärskningen och förståndet. Det är inte längre du som styr din kropp. Det hände ofta att han och Linus hamnade i slagsmål efter att ha tagit en dos. Speciellt när det gällde heroin…



En halvtimme efter att de fått i sej heroinet var både Rasmus och Linus så gått som borta. De satt i gräset och tittade upp mot himlen, meddans hallucinationer av olika slag fladdrade förbi deras blickar. Kanske var det något som Rasmus såg, som gjorde honom så otroligt rädd, eller så var det bara ett utav hans plötsliga vredesutbrott, som fick honom att skrika högt.

”Vad är det, din idiot” svamlade Linus.

Rasmus ställde sej upp på sina vingliga ben, skrek igen och pekade på Linus. Han tog upp en nästan en meter låg, tjock träpinne och gick till anfall mot Linus.

Linus skrek han med, och sträckte upp händerna för att skydda ansiktet. Rasmus slog pinnen mot Linus, och träffade hans axel. Smärtan for som ett spjut från Linus axel och ut i armen. Han skrek! Och Rasmus slog, igen och igen. Linus försökte resa sej upp, men Rasmus slag hindrade honom. Plötsligt stelnade Rasmus till och lät pinnen falla till marken. Han stod så i några sekunder innan han kastade sej på marken, tog ett strypgrepp om Linus hals och skrek:

”Jag ska döda dej, din jävel! Jag ska döda dej!”

Sedan fortsatte han att slå med sina egna händer. Linus samlade ihop sina sista krafter till att försöka knuffa bort Rasmus, men Rasmus höll ett kraftigt grepp om Linus skadade axel.

När Linus sista krafter lämnat honom, gav han upp. Det sista han hörde var vinden som susade i trädtopparna, innan allting blev svart…

På eftermiddagen nästa dag vaknade Rasmus på en avlägsen gata. Han låg på marken, och det värkte i hela kroppen. Knogarna var blåa, och han hade rispor och rivsår på armarna. Han såg sej omkring. Det var folktomt, inte en själ syntes så långt ögat kunde nå. Han reste sej upp försiktigt, och började gå mot den riktning som han trodde att hans lägenhet låg. Han var förvirrad, han mindes ingenting av natten eller hur han hamnat där han hamnat. Måste ha tagit en för stor dos heroin, tänkte han. När han passerade ett gammalt skyltfönster såg han att rubrikerna för dagens nyheter var uppsatta. Han gick fram till skyltfönstret och läste Aftonbladets rubrik. Det stod:

”19ÅRIG POJKE HITTAD MÖRDAD I VÄLLINGBY”

När Rasmus såg bilden på offret frös blodet i hans ådror till is. Ansiktet på bilden kände han mycket väl igen. Det var Linus ansikte! Han ryggade tillbaka ett par steg, så att hans spegelbild vart synlig i skyltfönstret. När han såg sej själv höll han på att skrika högt. Hans kläder var trasiga och täckta med blod. Han hade blåmärken och rivsår både på armarna och i ansiktet. Han drog ett stort andetag, eftersom han under några sekunder glömt bort att andas. Han vände ryggen mot skyltfönstret och började med stela steg gå hemåt. Han såg inte en levande varelse på hela vägen. Han visste varför. De var rädda för mördaren som var på fri fot. De var rädda för honom. Han visste det också, att det var han själv som hade mördat Linus. Det var ju han som hade tillbringat natten med honom. Det va därför han inte mindes något, för att han inte hade vetat vad han gjorde. Annars skulle han aldrig mörda sin bästa vän! Hans enda vän… Han gick in i sin port och uppför trapporna till fjärde våningen. När han kom in i lägenheten tände han inte lampan, han gick bara och satte sej på golvet och tog fram det som var kvar av heroinet. Han plockade fram den redan en gång använda sprutan och synade den. Polisen skulle hitta honom förr eller senare, det visste han. De skulle spärra in honom. Rasmus skulle aldrig klara av att leva ett liv i fångenskap, det skulle ta knäcken på honom. Just nu ville han inget annat än att ha sin mamma och pappa hos sej. Men eftersom de inte kunde komma till honom, så var han tvungen att ta sej din på egen hand. Och sen var han ju tvungen att be Linus om hans förlåtelse, även om han visste att han inte skulle få den, och det var inte mer än rätt. Rasmus hade aldrig trott på himlen, och även om den fanns så skulle han aldrig komma dit, men han var tvungen att tro nu, för att våga göra det här. Han fyllde hela sprutan med heroin. Bilden av en elvaårig pojke som kramade sin pappa for förbi inne i hans huvud.
”Jag kommer nu” viskade han…

Skriven av: Julia Forsberg