Och Han talade till honom

En djupt olycklig människas sista bön om hjälp blir en överraskning och kanske är livets mening löst?

– Gode Gud, jag ber dig. Tala till mig och hjälp mig.
En förtvivlad och Gudsförnekande man som mist sin älskade, blivit av med sitt jobb och var på gränsen till självmord ber som sista utväg till Gud.
*
Todd hade aldrig trott på Gud men nu tog han som sitt sista halmstrå att söka hjälp hos Honom när han ändå inte hade något annat.
Aldrig hade han själv trott att han skulle knäböja och be till den gud han inte trodde på och först då insåg han sin egen förtvivlan och desperation. Det var med känslor av skam han nu knäböjde och lät sig kräla i stoftet han bad om hjälp – en sista hjälp innan han tänkte avsluta allt. Vad hade han att förlora?
– Gode Gud, hjälp mig; tala till mig, stönade Todd fram i sin lägenhet som han nu var vräkt från och måste lämna inom kort – levande eller död.
Även om Todd aldrig trott var hans bön uppriktig, mer uppriktig än kanske någon troendes bön varit. Och den var en sista innan han tänkte avluta sitt liv.
Han hade finslipat detaljerna för hur han skulle ta sig av daga under en längre tid och undanträngt rädslan för gärningen genom att undersöka den bästa metoden att somna in smärtfritt.
Livet, det enda vi har, hade blivit en plåga för honom med alla motgångar staplade på varandra och det enda som höll honom uppe var planerna på att avsluta det. Han såg fram emot döden som en befriare.
– Gud, om du finns, hjälp, bad hans ynkliga och underdåniga stämma.
– Ja, ja, vad är det nu då? hördes en dov stämma.
Todd trodde inte sina öron och blev helt ställd. Han hörde en röst, en röst som besvarade hans förtvivlade bön om hjälp. Hade han blivit galen av allt och börjat höra röster?
Efter att ha tittat sig runt omkring och förvissat sig om att ingen annat i det ensliga rummet kunnat spela honom något spratt pep han fram en vädjan med huvudet uppåtböjt:
– Är det Gud?
– Du får nackspärr om du ska sitta och stirra upp i skyn så hela kvällen. Vad sägs om att ses nere på puben och ta en öl?
Todd blev helt perplex; trodde han hallucinerade. Han gjorde sig kvickt i ordning och skyndade sig ner till puben. Vad hade han att förlora? Spänt satt han och väntade.
– Skönt att komma ner och vara som en vanlig människa någon gång.
Todd tittar förfärat på den store skäggige farbrodern i storrutig skjorta som var Gud.
– Ja, ja, sa Gud, jag hade inget annat att ta på mig i hastigheten. Det fick bli något som en döing kom upp med i eftermiddags.
– Är du…du…Gud? stammade Todd.
– Ja, du ville ju prata en stund och jag hade lite tid över, sa Gud och satte sig lugnt tillrätta.
– Men, men… Jo, jag undrar. Varför all denna ondska och sorg som…
– Vem fan är du som kommer här och säger hur jag ska regera?
– Du svor?
– Ja, ja, det är ju jag som infört dem. Vore väl själve fan om jag inte skulle få använda dem själv.
Todd petade på gud för att försäkra sig om att han var verklig.
– Ja, ja. jag har materialiserat mig ser du väl och sluta tafsa på mig. Du vet vad jag tycker om bögerier.
– På tal om det. Varför har du gjort bögar då, när det är fel?
– Ahh, alla kan väl ha en dålig dag. Och föresten, hade ni inte haft bögarna, vart skulle ni då gå och klippa er?
Todd visste inte vad han skulle tro längre och tog en stor klunk öl för att försöka svalka ner hjärnan utan resultat. Sådant här händer inte, tänkte han medan han studerade Gud. Var det ett skämt alltihopa. Inte kunde denne man vara Gud.
– Skojar du med mig? frågade Todd i ett sista försök att bringa klarhet.
– Jag har väl aldrig varit känd som en stor komiker, sa Gud och förde ölglaset till munnen.
– Men du är inte som jag trodde.
– Du har aldrig trott på mig i någon skepnad, svarade Gud och kvävde ett ölrap.
– Men du är ju inte som man tänker sig, utan mer som en vanlig människa.
– Äh, du har bara gått på kyrkans heliga bild av mig som en tråkmåns. Men visst, man blir inte munter precis i den här branschen.
Todd tittade sig oroligt omkring i lokalen men ingen mer än han själv visste vem han pratade med, om han nu ens själv visste det. Om det hela var ett skämt så förstod han inte vem som arrangerat ett så perfekt skämt. Vem mer än Gud kunde veta att han hade bett till honom?
Kunde verkligen denne cyniske trinde gubbe vara Gud fader och varför kom han ner enbart för honom…
– Du bad ju för fan till mig, avbröt Gud Todd i sina tankar.
– Ja, ja, jag satt bara och tänkte på det orimliga i det hela, svarade Todd förvånat över att han läste hans tankar men förstod att bara en kan göra det.
Det kan inte vara sant, ändå är det sant, tänkte han. Han hade mött Gud, det som alla pratat om.
– Brukar du ofta förvandla dig såhär?
– Nej, det blir inte mycket tid till det numera, men ibland är det skönt att slippa alla döingar.
– Jaha? var det enda Todd fick fram.
– Jag beställer två till, sa Gud och vankade bort mot disken.
Todds gamle kompis, journalisten Peter Lorin, går förbi Todds stol och Todd säger stolt att han mött Gud.
– Trevligt, jag trodde du var en inbiten ateist?
– Nej, han står där borta, sa Todd.
– Ja, ja, sa Peter och gick iväg med en medlidsam min.
– Jag har levt i synd med en kvinna, sa Todd när Gud kommit tillbaka med två nya öl.
– Jag får väl vara glad åt att det inte var en get, i dessa tider.
– Men kommer jag till helvetet nu då?
– Skulle jag sända alla som pippat innan äktenskapet till helvete hade det varit överfullt redan.
– Men jag fattar ändå inte hur du kan styra en sådan grym värld som det ändå är?
– Försök själv ha tjugofyratimmars jour sju dagar i veckan för alla människor med dödsångest, depression och nageltrång?
Todds melankoli var tillfälligt över då all uppmärksamhet nu upptogs av det bisarra och surrealistiska mötet med Gud. Jag måste ha blivit galen, tänkte han.
Men hur kan jag då analysera situationen så väl och ändå vara galen? tänkte han vidare medan Gud lugnt sörplade i sig av ölen.
Todd hade inte druckit mycket av sin öl då han ville vara säker på sina sinnens tillförlitlighet. Men nu tog han en rejäl klunk.
– Du verkar vara blasé? försökte Todd.
– Det blir man. Tänk själv, sitta i en evighet och bara höra gnäll och ändå inte bli trodd.
– Du verkar rätt cynisk med, för att vara ärlig.
–I den här branschen är det omöjligt att inte bli cynisk.
Guds svarta humor och flegmatiska sinnelag hade gjort att Todds förtvivlan släppt och han kände till sin förvåning sig väl till mods då han frågade Gud om allt han velat fråga.
– Vad är meningen med livet? frågade Todd.
– Att ha roligt.
– Är det allt?
– Ja. Humor kan liva upp den tristaste begravning, som jag brukar säga.
– Jag trodde kanske meningen var något mer eller högre?
– En del tror att meningen med livet är att ständigt söka en mening med livet; det kan dysterkvistarna göra och är verkligen meningslöst. Livet blir inte roligare än du gör det till. Take it our live it, som tysken säger.
– Är inte det engelska?
– Ja, ja, inte lätt att hålla reda på alla femtusen språk ni har.
Någon spiller öl på Gud och det leder till en hotfull situation där Todd försöker avstyra det hela med:
– Han är Gud!
Alla tystnar för ett ögonblick innan alla slutligen börjar skratta.
– Varför reser du dig inte upp och säger med hög röst: jag är Gud?
– På en krog efter några öl? Jag gjorde det en gång i Dublin och låg två minuter senare utskrattad i rännstenen. Nä.
Gud hade humor och distans och var ljusår från den kyrkliga bilden av honom och vare sig han var Gud eller inte hade han gjort Todd gott. På mycket länge kunde Todd skratta igen.
Todd log åt Guds sarkasmer över sin bångstyriga hjord och kunde inte låta bli att skratta åt Guds cynismer som han kunde känna igen sig i.
Gud var mer som en kompis man kan prata lite skit med och han föreföll väldigt tolerant med mänskliga brister som alla vi andra. Kunde det vara så? Vi skulle ju vara en avbild av Honom så varför inte?
Det var så mycket han ville fråga Honom om nu när Han ändå var här. Varför ändå inte passa på att pressa Herren och få svar:
– Darwin då?
– Darwin, fnyste Gud. Han är överskattad, lätt för honom och säga hur det gick till, men göra allt och vem gjorde Darwin?
– Men stör det dig inte med alla krig som många gånger förs i ditt namn?
– Jag kan väl inte hjälpa att en massa skenheliga jävlar ligger och pangar på varandra och sedan skyller allt på mig. Själv har jag aldrig avlossat ett skott även om det ibland kan klia i avtryckarfingret.
Todd förvånades själv över att han överhuvudtaget vågade trotsa Gud.
– Men du har ju själv skapat oss som ofullkomliga.
– Ja, ja, ja. Jag har hört det där till leda. Skapa något perfekt själv då för fan?
– På tal om honom. Varför skapade du Fan?
– Alltid bra med lite konkurrens, vet du, sa Gud och svepte sista slunken öl. Nej, nu får jag nog sluta. Det kommer en dag i morgon med.
– Jag måste fråga, vad ska hända med världen, ska den gå under?
Gud skrattade till lite:
– Vill du veta hur en film slutar innan den är klar?
– Nej…
– Där ser du. Jag vet knappt själv riktigt, men det får bli något dramatiskt som är värdigt en Gud. Men, men, den tiden den sorgen.
Todd sitter kvar en stund och smålog för sig själv och visste inte vad han skulle tro om denna osannolika händelse. Men han hade i alla fall glömt alla sina problem och sedan den dagen var han aldrig mer deprimerad.

Skriven av: Bill Persson