...och solen gick upp över en ny dag.

Hade vi verkligen legat så tätt? Hans blonda hår avtecknade sig mot kudden, böljade som ringarna när man kastat en sten i vattnet och lämnade kvar en suddig silhuett. Mina fingrar vandrade på bomullstyget där han haft sin kind. Hans vita tyghud knottrade sig som igår. Jag borde konservera täcket, tänkte jag. En relik från våra möten, evigt dömda till onämnbara i dagens ljus.
Nattlinnet svepte runt benen och jag hoppades att det skulle ligga en tråd av garn utanför ytterdörren för mig att följa. Han skulle stå där i färd med att döda vår Minotaurus när jag kom fram och jag skulle ge det monstret ett sista dödande hugg. Han hade jämt handlat i blindo, jag skulle få honom att se klart.
Åtminstone på köksbordet kunde det ha legat en lapp. En hälsning, en rebus, en vägförklaring. Gurkmackan och apelsinjuicen lyste grönt och orange i det matta morgonljuset. Jag drog in knäna och fötterna under nattlinnet, kröp ihop på stolen och bad om nåd.

Våra blickar möttes vid busshållsplatsen på måndagen. Han tittade snabbt ner. Den här gången, tänkte jag. Den här gången ska han inte slippa undan. Jag spände ögonen i hans och inväntade nästa drag. Jag skulle stå där och stirra tills han var helt genomborrad av kval och blev tvingad att falla på knä framför mig. Jag ville se honom böna och be om förlåtelse, badande i leran och de gula löven.
- Du vet vad som händer när vi dricker vin. Vi borde sluta träffas så där.
Beslutsamheten rann av mig och forsade ned för slänten bakom oss. Sluta ... sluta träffas? I chock bytte jag min besvikna blick mot en allvetande. Ändrade taktik till hans.
- Man kan inte styra allt, Jesper.
Han försökte bara säga att jag inte var hans ikon såsom han var min. Men jag lyssnade inte på det örat. Nu var vi helt enkelt ohjälpligt låsta vid varandra via hemliga formler vid födseln.
- Jag tänkte att vi kan ha vår fest som vi tänkt. Men sen reser jag till landet och stannar där ett tag.
Vår gemensamma födelsedag den 21:a september. Alla var redan bjudna. Jag sade tyst till mitt hjärta att han ville ha ett alibi för att träffa mig. Han drogs till mig av samma irrsken som drog mig till honom, som Shakespeare kanske skulle ha uttryckt det. Han vågade bara inte ha mig fullt ut för det skulle bli för resten av våra liv och det skrämde honom. Jo, så var det naturligtvis, konstaterade jag inombords. Jag var ju också rädd. Men den 21:a september skulle han såklart förstå, vår tillkomsts jubileum som det var och allt, under mitt tak.
- Res du, sa jag kallt.

Det var som vanligt igen. Allt hade återgått till det normala och vi stod intill varandra på Butterick's. Han ville ha silverfärgade serpentiner, men jag framhärdade i att de skulle vara gula och blå. Sejouren i affären slutade med att svenska flaggan fick genomsyra hela kalaset. Vi sa inget högt, men tänkte båda två på midsomrarna på Hjelnö. Hans farmor ägnade midsommaraftons förmiddag åt att dekorera långborden med flaggor i krukor och flaggirlander längs hela duken. Min morfar och hans farfar satt sedan och hyllade Moder Svea med kända och okända visor natten lång. Det berodde nog på en diplomattradition i båda våra familjer. Min mamma och hans pappa var delvis uppvuxna i New Dehli, de mindes till och med lite Hindi. Därför blev varje tradition djupt patriotisk, en effekt av att vara långt ifrån dem som följer den, kanske. Hur som helst så följde vi släktens gulblå linje.
När almanackan visade 21/9 och klockan i min hall slog tio slag var festen redan båd' blöt och dansant. Gästerna hade inlett kvällen med att komplimentera oss för att vi var ett vackert värdpar och satt sig snällt i vardagsrummet på nedervåningen. Nu raglade de omkring, fnissande och babblande om vartannat i alla vrår av huset.
- Fan, ni är så jävla snygga ni två, hörni. Jeppe, ska du inte fria nån gång?
Jag log saligt. Jesper visade artigt tänderna och gick för att fylla på bålskålen. När jag också anlände till köket var det ingen annan än han där. Jag ryckte tag i Amadeusflaskan han höll i och vi stirrade storögt på varandra. Han har alltid kört med det där, suckade min inre röst övertalande, att han inte kan kontrollera sig när han dricker och att han hjälplöst faller i mina armar varje gång. Själv hade jag en egen, bättre, version. Det han inte vågade erkänna för sig själv kom närmare under natten, skrivet i stjärnorna. Om inte annat så stod det skrivet i flaskans botten. Men något hade förändrats i hans sätt att tala med mig, och jag undrade om jag skulle klara av att lura mig själv på det här sättet något mer.

De fyra väggarna i mitt rum slöt sig kring oss. Stängde ute tonerna från festens musik och släppte bara igenom dova basgångar. Han strök med fingret längs min underläpp och ställde ifrån sig sitt glas på fönsterbrädan. Han trodde säkert att jag var full som brukligt var vid dessa våra möten, precis som han själv, men den här gången skulle jag ha ett mentalt övertag. Om detta blev vår sista natt skulle jag minnas vartenda ord han sagt mig. Det hela var ett känslomässigt fiasko. Antingen försökte han lura mig eller sig själv, han älskar mig ju, intalade jag mig. Men det skulle aldrig bli vi och aldrig hade det varit sagt så i någon ödesbok heller. Ivar Lo-Johansson skrev en gång om en kvinna som var en annan mans stöd av glas. Hon varken hördes eller syntes förrän hon försvann. Jag såg mina stearinljus spegla sig i Jespers vinglas och undrade stilla om han ens skulle sakna mig om jag tog farväl av Jorden för alltid. Hans bruna blick for nu över mitt ansikte - pannan, kinderna, munnen, halsen - men inte ögonen. Det var nu han skulle kyssa mig, jag kunde allt utantill. Men han satte mig ned på sängen.
- Det där jag sa på busshållplatsen, det är sant. Vi måste lägga av med det här.
Jag svalde nästan min egen tunga. Vi hade betett oss som om vi aldrig setts på någon busshållplats sedan dess. Och nu simmade det upp till ytan igen, som ett odödligt sjöodjur.
- Jag är så ledsen..., mumlade han knappt hörbart.
Min hjärna höll på att koka över. I hans saga om oss hade det varit en osynlig makt som fick oss att älska varandra vissa heliga nätter. Mitt enda mål hade varit att få honom att korsa gränsen till okänt land och påbörja vår historia. Nu satt han i stället och skrev det sista kapitlet.
- Vi kan väl inte hjälpa det..., försökte jag på hans språk. Vad som helst var bättre än att han försvann helt. Men han fäste lugnt blicken rakt i min.
- Jag åker hem nu. I morgon hämtar pappa mig med bilen.
- Är bryggan öppen?
- Ja, syrran är på Hjelnö redan.
- Hälsa..., viskade jag. Rösten försvann någonstans på väg upp genom halsen. Jag glodde ut i tomma intet. Vet inte om han kysste mig på pannan innan han gick. Verkligheten tog lite tid på sig, men efter en tid trängde den igenom min bubbla av apati. I huset var festen ännu på sina girigaste andetag. Troligtvis var hälften av gästerna just i detta nu på jakt efter ett tillhåll för att kunna vara mer intima. Fick bra lust att bara kasta ut alla dem som köpslog på köttmarknaden. Säga att de fick äckla sig med varandra någon annan dag och jag skulle tamejfan städa upp röran de ställt till med och om någon sa ett ord till så skulle jag bränna ner kåken. Men jag satt kvar. Ingen skulle ändå lägga märke till min frånvaro och jag kunde göra ett försök att hantera bomben som briserat mellan mina lungor.
Han hade vetat hela tiden att jag älskade honom. Även jag hade någonstans förstått att han höll uppe en illusion. När han låtsades att vi inte kunde kontrollera vad som skedde så var det för att döva sitt eget dåliga samvete. Vi var inga gudsutvalda barn. Bara en kvinna blind av förälskelse och en man i behov av bekräftelse.

Festen hade kommit och gått som en förbipasserande på andra sidan gatan. De som mötte morgonen förhöll sig lågmälda. En del bredde halvsmält smör på gammalt bröd vid matbordet. Några rökte gryningscigaretter på min balkong. Sommaren verkade så avlägsen på dem som stod huttrande och lutade sig på räcket. Många grannar hade tagit in sina sommarmöbler för sista gången och inga fönster var längre öppna på nätterna. Men kanske bringade den kyliga morgonen klarhet i mitt virrvarr av desillusion. Brisen som svepte in genom balkongdörren verkade ha frostade kanter och det helade mig. Inatt hade jag bränt mig där huden var som tunnast.

Skriven av: Jasmina Törnqvist