Odjuret som log

Odjuret som log

Det var den kallaste dagen i Oktober. Hösten hade blåst in över Stockholm. De ljumma vindar som belägrat huvudstaden under många av sensommarkvällarna hade under de senaste veckorna sakta förbytts mot en mer kall och bitande bris. Så när Ida Falkenfjord väntade på bussen mitt i Stockholms City fick hon trycka sig intill busskuren, och försöka behålla den lilla värme som ändå gömde sig innanför hennes jacka.
Ida Falkenfjord var en ung kvinna med stora viktproblem. Under de senaste två åren hade hon trots otaliga försök att förlora vikt endast funnit sig själv med en chipspåse eller något annat fettflödigt i handen när småtimmarna närmat sig. Hon hade alltid varit tjock, de låg i släkten hade hennes mamma en gång nämnt när det diskuterat problemet. Detta hade under de senaste åren lett till att Idas självförtroende sjunkit dramatiskt. Och efter att hon valt att lämna sin familj och flytta hemifrån hade det inte endast lett till att hennes vikt ökat, utan hon hade också utvecklat en besatthet av sin egen storlek. Hon tänkte inte på annat. Var hon än befann sig vilade denna fixering över henne som en stor klump i magen. Hennes problem hade helt stigit henne åt huvudet.
I övrigt hade Ida inte på något sätt ett dåligt utseende. Hennes hår var vackert blont, hennes ögon klarblåa och hennes tänder alldeles vita. Ida Falkenfjord var anställd på en Sibylla grill som låg centralt alldeles intill det stora varuhuset Nordiska Kompaniet, där hundratals kunder passerade varje dag, så någon brist på kunder var det inte. Ja, en hetosande stress präglade detta tunga arbete som hon ålagt sig två år tidigare. Hon hade ett flertal gånger varit nära att säga upp sig, men hon hade i slutändan inte kunnat förmått sig. Hon visste att den lilla inkomst som jobbet ändå gav var oerhört viktig för henne. Hon hade som vanligt slutat klockan 22.30 och nu stod hon alltså och huttrade i den kalla höstkvällen, väntades på bussen.
Himlen kändes orörd och låg som ett svart täcke över Stockholm, kvällen kändes ofarlig och stillsam, få bilar rörde sig i området och tystnaden var påtaglig.

Karl Drake hade på morgonen åkt in till staden för att uträtta ett bankärende, själv bodde han på landet i ett vitt litet hus med röda knutar. Karl Drake var en brutal man nyss fyllda trettioett år med en grav psykisk störning. Efter att hans mamma och pappa dött i en bilkrasch när han var endast fyra år gammal hade han blivit fostrad av sin gudfar. Av denne hade han på ett förnedrande och omänskligt sätt blivit behandlad under hela sin uppväxt ända till han själv vid 23 års ålder slagit ihjäl honom med en yxa och grävt ner honom i skogen. Polisen kunde aldrig identifiera mördaren, då man varken hade några bevis mot Karl, då denne skaffat sig ett säkert alibi för kvällen för mordet, eller mot någon annan person heller. Som en stickande flisa i hans huvud fanns minnet av hans uppväxt tillsammans med gudfadern. Karl Drake var trots den faktiska tid som ändå gått sedan gudfadern blivit ett minne blott, oerhört psykiskt hämmad efter dennes behandling.
Att tillfället för att han ånyo skulle mörda någon inte dykt upp var mer eller mindre bara en tillfällighet.
Han levde numera isolerad från allt socialt umgänge ute på landet, det hade han gjort i många år. Släktingar hade han men det hade gått minst tio år sedan han hade hört något från någon av dem.
Han hade under kvällen besökt en pub på Norrmalmstorg och druckit ett par öl, rökt alldeles för många Marlboro samt som så många gånger förr reflekterat över sin ensamhet och sitt sug efter dramatik i hans så uttråkande liv. När klockan passerat tio valde han, trots att inte uppnått den berusning han önskat, att bege sig med 23.10 bussen hemåt. Karl Drake var upprörd, han hade under hela kvällen stört sig på bartenderns sätt att prata och flera gånger hade han varit nära att resa sig från sin plats i baren och ta strypgrepp på den unge mannen bakom disken. Men han hade hejdat sig i sista stund, varje gång tanken slagit honom. Detta funderade han nu på medan han börjat vandra mot närmsta busskur för att invänta bussen som skulle färda honom hem. Han märkte genast att vinden tilltagit, men han brydde sig inte om att stänga sin jacka trots att han i den kyliga kvällen hade börjat frysa.

Ralf Mattsson slängde en hastig blick mot sitt digitala armbands ur, 23.07 tänkte han högt där han halvsprang genom Stockholms Stad. Hans dåliga samvete tillsammans med den stressade situationen gjorde att han nu kände hur värmen spred sig innanför skjortan på honom trots den relativt kyliga väderleken.
Ralf Mattsson var chefredaktör för en radikal och vänsterinriktad tidning vid namn ”Arbetaren”. Han hade 2 år tidigare tagit över jobbet efter en kvinna som av tidningens anställda samt läsare varit mycket populär. När hon hade slutat och Ralf tagit över hennes position hade det till en början väckt negativa reaktioner hos hans nya kollegor. Men allteftersom tiden gått och man insett hans faktiska kompetens hade han blivit mer och mer accepterad. Han trivdes nu utomordentligt på sitt jobb, och gamla fiendekollegor var förbytta mot vänner, och många av dem umgicks han nu med även på fritiden.
Det var dock en av kollegorna han fortfarande inte riktigt kom överens med. Och det var denna man som han kommit i konflikt med, angående publicerandet av en kontroversiell artikel eller inte, denna långa arbetsdag. På grund av den hektiska och långa diskussion som uppstått hade han även glömt bort sin dotters fjortonde födelsedag. Bedrövad av detta, och i förhoppning att hon inte skulle hunnit somna när han kom hem, halvsprang han nu genom Stockholms stad med riktning mot ett stort parkeringshus där hans bil var parkerad.
Ralf Mattsson kunde höra hur hans nyinköpta skor, som faktiskt trängde och skavde lite i hälen, slog mot den vinterkalla asfalten under honom. Hans tunga andning gjorde att han kunde skymta vitgrå rök som kom utpumpande från hans lungor.
Bara ett hundratal meter från parkeringshuset sneglade han nu omedvetet tvärs över gatan. Han tyckte sig i ögonvrån se någonting, men för ett ögonblick trängde han bort bilden då han nu endast hade sin dotter i tankarna. Men så stannade han plötsligt och tittade rakt över gatan till en vid första anblicken tom, alldeles oskyldig busskur. Men efter att han fokuserat blicken upptäckte han snarast att så inte var fallet. En människa låg ner i kuren på ett onaturligt vis. Han väntade in en Audi som färdades i en våldsam fart och gick sedan konfunderad över gatan i lugn takt i tron att den unga kvinna, som han nu upptäckt att det var, var påverkad och i och med detta inte kunnat upprätthålla balansen. När han endast var ett fåtal meter från busskuren fick han en obeskrivlig chock som tog verkan i ett starkt bultande bröst. Han fick svårt att andas, han ville skrika, men han kunde inte. I busskuren låg en starkt överviktig ung kvinna, knivhuggen. Blodet rann i strida strömmar från flera olika ställen på hennes kropp. Hon låg alldeles tyst och stilla.
Plötsligt hörde Ralf Mattsson ett ljud från andra sidan gatan, på samma plats som han nyss befunnit sig. Han vände nu blicken ditåt och där fick han syn på en man, stående under en gatulampa, stirrandes mot honom. Han kunde tydligt urskilja hans ansikte, och efter att mannen som såg ut att vara i ungefär samma ålder som han själv stirrat någon sekund mot honom, log den främmande mannen.. Hans leende var inte alls naturligt, det var tillgjort och oäkta, hånfullt och ont. Han förstod med ens att detta var mördaren. Mannen på andra sidan gatan försvann nu lika fort som han dykt upp. Kvar stod Ralf Mattsson ensam i busskuren med en mördad ung kvinna. Han andades tungt och tycktes handlingsförlamad. Den bitande kylan omsvepte honom och han svettades nu inte mer. Stockholm var tyst och svart.

Rolf Mattson greps på mordplatsen och blev till en början polisens huvudmisstänkte. Tre dagar efter mordet på Ida Falkenfjord släpptes han dock i brist på bevis. Sex kilometer utanför huvudstaden satt den egentliga mördaren vid namn Karl Drake. En sinnessjuk man som endast några veckor efter mordet redan förträngt och glömt att han någonsin utfört dådet.
En av löpsedlarna på esplanaden löd: Ung kvinna brutalt mördad i centrala Stockholm.
En text på en kvällstidning, det var inte mer än vad det var. Dagen efter kunde man finna textinformationen om kvinnans död på sidan fyra, dagen efter på sidan sju osv osv. Att sedan kvinnans mördare inte kunde sättas bakom lås och bom fann inte allmänheten särskilt spektakulär. En ung starkt överviktig kvinna utan vänner och en familj som inte brydde sig. För samhället var hon bara en prick, ett nummer. Den 28 februari 1986 blev Sveriges statsminister mördad, 15 år efter hans död pågick fortfarande en stor utredning gällande mordet. Undra hur uppmärksammat Ida Falkenfjords död kommer att vara om 15 år. Dessa tankar for genom Ralf Mattssons huvud när han på sin dotters femtonde födelsedag gjorde sig påmind om händelsen.
Händelser, hur uppseendeväckande de än må vara för stunden begravs alltid med tiden.

Skriven av: Johan Lasson