Publicerat
Kategori: Romantik noveller

Ögonblick

Hon: Ljudet av domarens visselpipa, doften av idrottshall och ljudet av skosulor mot golvet, här känner jag mig hemma. Men just nu har jag fjärilar i magen när jag sitter på läktaren. Matchen närmar sig sitt slut och jag har bestämt mig för att prata med honom. Som jag väntat och som jag fruktat denna stund.

Han har upptagit mina tankar sedan början av veckan, det både gnager i mig och sprider en varm känsla i kroppen. Mitt hjärta tog ett rejält skutt när jag såg honom första gången. Allt som hände för ett par år sen kom över mig direkt. Och när vi passerat varann och sagt hej under veckan, visst har det hängt något mer i luften? Blickarna stannat lite extra efter "hejet"....det kan inte bara vara jag. Eller?

Jag insåg igår att det ligger på mig att ta första steget, att våga. Han gjorde det för ett par år sen, och jag var tydligt avvisande då. Han kommer inte göra det igen. Jag hade observerat honom i smyg, så annorlunda han verkar. Cool. En ledare. Lite onåbar. Men bakom luggen och blickarna anar jag något mer.
Jag har en möjlighet att göra om och göra rätt nu. Det har grott i mig under veckan och känslorna får inte plats i kroppen mer. Jag måste göra det här nu. Nu eller aldrig.

Han: Fan också. Jag sätter mig på avbytarbänken. Vad gör hon här? Har varit jobbigt att träffa på henne under veckan, även om vi bara sagt hej. Det är som att hon dröjer sig kvar lite med blicken, vill säga något mer. Jag skakar på huvudet och lägger det mellan händerna. Svetten rinner, det är tugnt idag. Tyngre sen jag såg henne på läkaren. Orkar heller inte snacka och vara vänner. Inte med henne. Hon sårade mig rejält. Fan, vilken jobbig tid det var. Inte bra någonstans, hemma eller i skolan. Men jag är en annan nu. Måste sluta tänka på det, fokusera, fokusera, fokusera. På matchen, här och nu. Skit i henne. Och ändå..hon kommer innanför mitt skinn bara genom att sitta där. Fan.

Hon: Slutsignalen går. Folk börjar lämna hallen. Vet att han har sett att jag är där, våra blickar har mötts. Tillsammans med sina lagkompisar går han över golvet, nu är det nästan bara jag kvar på läktaren. Paniken kommer, vad håller jag på med?

Han: Varför stannar hon kvar? Kan hon inte bara gå. Jag känner stressen i magen, vad vill hon? Är det något bra eller...Fan inte ditåt igen. Orkar inte det, klarar inte det.

Hon: Jag reser mig långsamt upp för att visa att jag vill prata med honom. Hjärtat slår hårt i bröstet, marken vibrerar och det känns som ett vägskäl närmar sig, att jag inte kan stanna nu, måste fortsätta gå. Han är några meter bort, pratar intensivt med en lagkompis.
- Hej, säger jag försöker låta neutral och säker på rösten.
Han tittar upp, blicken får mig att tappa andan för ett ögonblick och jag känner att jag vill det här, och fortsätter fram mot vägskälet.
- Tja, rösten tufft och utan känsla alls. Ingen bra start.
Han nickar till kompisen som fortsätter framåt. Det känns som en kall gest. Hans coola jag. Laget passerar bakom hans rygg, snart är det bara vi kvar i den stora hallen. Vart ska jag börja? Känner att modet sviker mig, att vägskälet försvinner och jag fortsätter på den gamla vanliga utstakade vägen, inga kurvor, inga vägskäl, bara en väg framåt. Vill inte det. Måste våga nu.

Han: Nu bara står hon där som ett fån. Ska hon inte säga något då.
- Vad tyckte du om matchen? frågar jag, för att bryta tystnaden.

Hon: Innuti andas jag ut. Vi är på säker mark, långt ifrån de orden som jag egentligen vill säga, men inte vågar. Vi pratar ett tag om matchen, att de hade den men sen tappade. Jag slappnar av och samtalet flyter på.
- Vilket jävla misstag jag gjorde, så var turneringen över, säger han och skrapar med foten i golvet.
Då hör jag den, sårbarheten i hans röst, och inser att nu, NU är ögonblicket här. Och jag ska fånga det.

Han: Okej, hon ville nog bara snacka lite men kan vi bara avsluta nu så att jag kan gå vidare. Ju längre jag står här och pratar med henne, destor svårare är det. Jag känner hur hjärtat slår hårda slag i bröstet, vill något mer, hoppas. Hur fan kan hon påverka mig såhär? Det har gått flera år. Men bara att se henne, it takes my breath away. Då hör jag en skiftning i rösten, och plötsligt säger hon:
- Alla gör misstag. Jag gjorde ett för fler år sen, när jag inte vågade lyssna på mitt hjärta utan brydde mig för mycket om vad andra skulle tycka.
Hennes röst är tunn och hon pratar snabbt. Ändå har jag hört varje ord. Jag tittar förvånad upp och möter försiktigt hennes blick under håret, vad menar hon?

Hon: Hans blick spanar på mig där under luggen. Jag försöker tyda vad han tänker, blir osäker på hur jag ska fortsätta. Då ser jag hur han är påväg att säga något, läpparna särar lite på sig och jag ser sårbarheten och värmen i hans ansikte, och kanske något mer...Jag andas och känner att rösten bär mig, äntligen bär rösten.
- Förlåt. Förlåt för att jag inte vågade. Jag brydde mig så mycket om dig, men jag vågade inte visa det. Jag har tänkt så mycket på det sen dess och det gnager i mig att jag kunde behandla dig så. Du var så fin mot mig och jag betedde mig som en isdrottning eller nåt sånt. Omoget. Jag har egentligen ingen bra förklaring. Jag bara….har tänkt länge på dig och ville säga det. Förlåt.

Han: Det kommer så oväntat. Jag ser rakt på henne med frågande ögon. Vad är det hon säger? Hon ber om ursäkt. Hon ville något annat, inte bara prata. Jag visst det, min känsla var rätt ändå. Ett lag går förbi utanför hallen, jag ser hur hon tittar på klockan.
- Oj, min match börjar om 4 minuter, jag måste rusa. Vad gör du sen? Kan du ses och prata..eller nåt? Om du vill alltså….
Varför då? tänker jag. Vad finns mer att säga? Hon har redan påverkat mig nog, fått mitt hjärta att ta skutt det aldrig förut tagit. Jag vet inte om jag klarar mer. Det räckte med förlåt. Vill inte gräva mer i det.
- Ehhh…
Jag låter tunn på rösten, vet liksom inte vad jag ska svara. Vill bara fly härifrån. Orkar inte.
- Jag spelar i hall B4. Vi ses sen då!
Hon låter låter sådär glad, som om inget berör henne. Jag påminner mig själv att backa, inte hoppas nu. Inte tro något. Bara vara cool, oberörd, som hon uppenbarligen är.

Jag ser att hon är påväg att lämna hallen. Tänker att det är skönt att det är över, orkar inte mer nu. Klarar inte av närhet. Blir bara sårad. Måste få upp fasaden igen. Men jag får inte ur mig några ord. Skakar lite nonchalant på axlarna och stoppar händerna i byxfickorna. Luggen faller ner över ögonen, den är som ett filter. Hur skulle jag klara mig utan? Jag behöver inte komma till B4, jag gör det bara inte.

Då plötsligt står hon alldeles nära mig, mitt ansikte så nära hennes. Marken under mina fötter försvinner, jag bli alldeles stel. Vad gör hon? Snabbt lutar hon sig fram och upp på tå och kysser mig lätt på munnen. När hennes läppar snuddar mina stannar tiden. Mina händer är som fastfrusna i fickorna. Min första tanke är; som jag har väntat på det här ögonblicket, jag känner allt min kropp vill, känner hur murar raser inom mig och gamla känslor bubblar upp till ytan och något tänds i mig - hoppet. Nästa känsla är rädsla och mörker, som säger mig att skydda mig själv, inte riva några murar, håll murarna uppe, du blir bara sårad. Innan jag hinner tänka eller göra något, vänder hon sig om och springer mot utgången.

Hon: Får hoppa in direkt på planen och får en del frågande blickar från lagkompisarna, viftar bort frågorna och gör mig redo. Matchen tar min uppmärksamhet, även om jag ofta letar på läktaren. Första perioden går, han är inte i hallen och jag känner hur modet sjunker.

Precis när andra perioden börjar kommer han in i hallen, hoppet tänds i mitt hjärta och jag känner att jag slappnar av resten av matchen. Tillslut hör jag slutsignalen ljuda. Först en glädje över vinsten. Sen dras min blick till läktaren, han sitter kvar, ser bekymrad ut, har huvudet mellan sina händer. Jag undrar igen om det var ett misstag. Han kanske redan har någon nu. Det kanske var för sent. Osäkerheten gnager i mig.

Han: Sitter på läktaren som en annan tönt. Vad gör jag här? I mig bråkar rädslan med hoppet hon tände med sin kyss. Det är hoppet som gjort att jag gick hit. Kyssen. Hennes läppar mot mina. Var det en del av ursäkten eller,,,? Jag har ju hört att hon har kille. Jag måste få veta mer.

Hon: Laget tar sina grejer, jag är medvetet långsam. Säger till en lagkompis att jag inte kommer med till middagen, att jag måste fixa en grej, att vi hörs sen. Hon säger okej, men ser undrande på mig.
Jag får förklara sen, det är en sak jag måste göra bara.
Hallen töms på folk, jag ser att han sitter kvar. Jag känner hjärtat slå i stadig takt i bröstet. Nu gäller det.
Han kommer emot mig över golvet. Han är nyduschad och har bytt kläder, håret är blött. Det var därför han missade första perioden, phju hinner jag tänka. Och när han drar handen genom håret går en rysning genom ryggraden. Jag vill ha dig.
- Bra spelat, grattis till vinsten, säger han lite nonchalant, men jag ser att han söker min blick.
Jag blir plötsligt osäker, plötsligt blyg och vågar inte titta upp.
- Tack, nu blev det match imorgon också.
Jag fixar med väskan och skorna, vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska sluta. Hur går man vidare från en kyss? Då tar han till orda.
- Tack. Kändes skönt att höra, det du sa förut.
Jag vågar möta lite av hans blick och anar att mitt eget hopp speglas där, ser att det finns i hans ögon också. Det ger mig styrka och mod att fortsätta. Jag ställer mig upp.
- Vad bra! Jag….eller har du något speciellt nu? Jag behöver ta en dusch och byta lite kläder.

Han: Hon börjar gå mot utgången. Som att det var färdigt nu, hur kan hon vara så självsäker? Jag hör det glada glättiga, det oberörda. Jag står fastfrusen, i mig bråkar hoppet och rädslan med varann och jag orkar inte det.
Kommer du eller? Ropar en lagkompis från utgången.
- Nej, gå i förväg ni, ropar hon till svar, rösten onåbar. Varför kysste hon mig ens?
Då vänder hon sig mot mig igen, ser på mig med sina vänliga ögon, som jagar bort all rädsla och får mig att våga fråga:
- Jag måste bara få veta, vad du vill. Den där kyssen nyss, var det..? Det där andra var ju flera år sen.
Min rösten är tunn, den bär mig inte, rädslan tränger igenom. Fan också vad pinsam jag är.

Hon : Jag förstår jag att jag inte kan gå nu. Ser sorgen, smärtan, osäkerheten. Börjar också ana att hans säkra och stabila yttre kanske bara är en fasad. Att det finns någon annan därbakom. I den insikten hittar jag modet att svara:
- Jag vill...
Jag tar ett djupt andetag.
- Vara med dig.
Tydligare kan det inte bli. Nu har jag erbjudit mitt hjärta. Allt är sagt, nu ligger det i hans händer.

Han: Jag liksom ryggar tillbaka, vill vara med mig. Kan liksom inte ta in det, det kan inte vara sant. Rädslan slår till, säger mig att inte tro på det, att jag bara blir sårad. Hon fortsätter:
- Om du vill alltså, jag vet ju inte om du redan har någon,
rösten liten och tunn. Det kanske bor en rädsla i henne också?

Inom mig är det kaos, hoppen gör kullerbyttor och ropar högt, men rädslan finns också där. Hon väntar på ett svar. Vad ska jag säga? Hur ska jag förklara att hon lyser upp mitt mörker, att hon jagar bort mina rädslor med en enda blick, med ett enda ord, att det finns någon annan, men ingen som hon. Jag vet inte hur jag ska hitta orden. Jag tittar ner på mina skor, gömmer mig bakom håret som fallit ner i ansiktet. Vågar jag detta?

Hon: Han drar handen genom det blöta håret åhhhh, tittar upp och min väntan är över.
-Ja, det finns någon men…
- Kommer du? avbryter min min tränare från utgången på andra sidan hallen.
Jag vänder mig om, tacksam för pausen. Paus från hans intensiva blick och de ord jag just hört, det finns någon.
- Nej, gå utan mig, jag hör av mig sen! ropar jag.
Jag står kvar med ryggen mot honom, förmår mig liksom inte att vända om. Det finns någon. Fan också. Hur avslutar jag det här nu?

Han: Jag ser hennes ryggtavla, och förstår att jag måste svara nu, att hon är lika osäker i det här som jag. Måste säga, men orden sviker mig. Istället tar jag några kliv emot henne och lägger mina händer på hennes axlar, jag vågar knappt röra henne, rädd för att hon ska gå sönder. Men hon står alldeles stilla. Långsamt letar sig mina händer nedför hennes armar, hittar hennes händer och flätar in mina fingrar i hennes. Det här språket kan jag bättre. Jag känner hennes andetag, vågar kliva helt nära och andas mot hennes hår.

Hon: Känslan är intensiv och överraskar mig, hjärtat bultar hårt i bröstet och det känns, jag känns i hela kroppen. Jag håller andan. Är det på riktigt? När hans händer funnit mina andas jag ut och vågar luta mig mot honom, och vi står så en stund, omslutna av ögonblicket och bara andas med varann.

Jag vågar mig på att vända upp ansiktet mot hans, hjärtats slag är stabila och lugna nu. Att vi ville samma sak! Glädjen studsar i mig. Hans ögon är slutna och han andas lugnt, men öppnar ögonen och ser rätt in i mina. Bara en decimeter ifrån mig nu, så nära, så otroligt nära. Äntligen. Tillslut böjer han sig ner och kysser mig. Åhhhh. Vänder mig långsamt så vi hamnar ansikte mot ansikte. Hans mage som andas mot min. Äntligen. Hans panna vilar mot min och vi andas samma luft. Tillslut.

- Det här kom ju rätt oväntat, viskar han.
- Jag har tänkt på det sen jag såg dig i början på veckan, erkänner jag tyst.
- Menar du verkligen allvar? Jag trodde du hade kille...jag klarar nog inte….
En viskning, det hörs knappt.

Han: Jag måste bara säga det. Klarar inte av någon lek nu. Men orden, de sviker mig hela tiden. Rädslan skrattar åt mig. Då ställer hon sig på tå, når upp till min mun och kysser mig, helt lugnt och stilla. Hela min kropp skriker av glädje och jag kan inget annat än att ge mig hän åt stunden. Jag tror ingen av oss vill sluta, kyssen bara fortsätter. Jag leder henne bakåt, håller henne hela tiden nära, tätt om midjan tills vi når väggen. Jag trycker mig emot henne, vi glöder och hennes fingrar trasslar in sig i mitt hår.
- Ja, viskar hon mot mitt öra.
Sen lägger hon huvudet mot mitt bröst, som om det vore den mest självklara sak i världen. Hon hör nog mitt hjärtat galoppera därinne.

Hon: Det känns så rätt att stå så nära. I hans famn. Jag har satsat, jag har vågat och jag vann. Äntligen tog jag steget.
-Jag är inte så bra på relationer, mumlar han mot mitt hår.
Ehh nähä...
- Dåliga erfarenheter?
- Skojar du? Jaa, bara dåliga faktiskt.
Hans händer leker osäkert med mitt hår, och jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Förstår inte hur det här skulle kunna bli dåligt, med känslan som bor i mig just nu. Men anar att våra inre strider är av helt olika sort. Han väntar på ett svar.
- Vi tar ett steg i taget.
Min röst är trygg och stadig. Jag lägger handen på hans hjärta, som för att skydda det. Stabil mark under mina fötter nu.

Han: Det är liksom helt overkligt. Mörkret är som bortblåst, kvar finns bara mitt hjärta och jag inser att jag just lagt det i hennes händer, att jag bara får lita på att hon tar hand om det. Finns inget annat val. Måste göra det här. Vill inte något annat. Jag kysser hennes ögon, näsa, kinder, öron och hals. Hon drar häftigt efter andan. Och nu när mörkret är borta hittar jag orden.
- Ingen har valt mig, viskar jag nära hennes öra. Det är jag som har valt, och fått övertyga. Eller försökt i varje fall. Så jävla trött på det.
Rösten tunn, och jag vet att jag aldrig varit så sårbar för någon tidigare. Då säger hon mot mitt bröst:
- Jag väljer dig.

Hon: Hela han stilla nu. Han säger inget, blicken flackar först, sen blundar han, som om han inte kan ta in mer nu.

Han: Det är bara för mycket. Jag får inte plats i min kropp längre. Kan inte hantera alla känslor som kastar sig på mig och kan inte hålla tillbaka tårarna som börjar rinna nedför mina kinder. Fan också, så jävla typiskt mig. När murarna har rasat finns inget skydd kvar längre. Då känner jag hennes hand som torkar bort en tår från min kind.

Hon: Nu står vi här, en som just gjort ett val med hjärtat, förstärkt av sitt mod och den andra vars liv vänts upp och ner när han just lagt sitt ömtåliga hjärta i mina händer. Båda bryter ny mark i detta nu, men på helt olika sätt. Och vi gråter som om kroppen behöver tömmas på känslor, som om de inte får plats. Allvar och glädje möts och blir ett i våra tårar. Aldrig varit så nära någon förut, aldrig delat en stund då allvar och glädje är samma sak. Det är första gången det händer i mitt liv, och jag tror även i hans. Det finns ingen återvändo nu, inget mer skydda sitt hjärta eller bry sig om vad andra tycker, bara jag nu, bara vi.

Skriven av: Okänd

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag här för dig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren