Ögonblicket

Det som inte får hända har hänt. Min bästa vän, hon som hjälpte mig komma över Kalle, hon som sarkastiskt flinade åt lärarens beröm vid provresultatet, hon som absolut inte bröt sin spaghetti itu innan kokning, hon. Hon hade svängt av livets väg och stod nu vid ett stup, bokstavligen.
Flera gruskorn trillar ner och ljudet av sten som möter sten hörs stilla i luften.
-”Elsa”
Inget svar, jag skymtar fortfarande bara den nedåtböjda, ostadiga ryggtavlan.
Ett steg närmare kanten. Fler stenar knuffas ner för bergets gap. Ljudet av kraset verkar kränga hennes kropp, ryggen kuvas ännu mer fram och båda benen böjs. Hennes figurering liknar ett litet barn som springandes inser att den ska spy och då självklart gör det, på plats. När ljudet från stenarnas fall dör ut är det helt tyst, så stilla att jag hör mina egna hjärtslag, de är inte få.
-“Nej”.
Elsas röst är kvidande och fyller mig med ett sånt stort obehag att min kropp fysiskt ryser till. Min strupe tycks halveras i storlek och motvilligt kippar jag till och mina lungor fylls med luft. Jag fryser. Jag vet inte vad jag ska göra. Det här har jag inte lärt mig. Det här kan jag inte. Jag som vet att man kan om man vill, jag som trodde på mina drömmar och som följde dem, jag som utbildade mig till civilingenjör och nu forskar på ett av världens kändaste universitet, jag som brukar veta vad man ska göra står nu helt handfallen. Tom. Det finns inget mer jag kan göra, det är inte upp till mig längre. Resignerat tittar jag på henne, hennes blonda hår fladdrar till i vinden och ljuset från solstrålarna dansar över hennes lockar. “Nej, hallå, det är ju inte lockar faktiskt”, brukade hon säga leendes och därefter lägga huvudet på sned. Jag föreställer mig hennes ansikte, hennes drömska leende så full av attityd. Hur kan vita mineralklumpar väcka en sån stor respekt och livfullhet hos var människa hon möter? Jag sväljer hårt när jag inser att det var länge sedan hennes ansikte kände de dragen, har musklerna glömt bort hur man gör?

Jag vill säga någonting, vilket som helst för att hon ska lyssna. Men jag står bara där, tyst som en mus, som en idiot. Plötsligt rätar hon på sig, tonar upp i sin fulla storlek, fortfarande utan att vända sig om. Jag hör hur hon tar ett djupt, hackande andetag, andningen sker liksom i steg som om hon och hennes kropp var oense huruvida det egentligen var nödvändigt att andas. Nu bävar jag för hennes röst. “Säg inte ett ord”, tänker jag tyst för mig själv. “Säg för fabian inte ETT knyst Elsa!”. Hon vänder sig om och kollar rakt in i mig, in i min själ. Ler. Inte samma leende som vanligt, det väcks ingen respekt hos mig av de vita klumparna längre, ingen livfullhet. Hennes ögon är helt tomma, som om de är uttorkade på allt, tårar som färgpigment. Hon andas in igen, jag anar snabbt hur hennes ögon fylls med ömkan, medlidande ut när hon tittar på mig, men en blinkning senare är allt borta. Tomhet. Hela ansiktet spänner upp sig i ett uttryck som jag kvickt tolkar som ett försök till att se självsäker ut. Snälla Elsa, jag kan dina ansiktsuttryck bättre, du kan inte lura mig.
-”Elsa”
Jag får inte fram något annat. Bestämt försöker jag ta ett steg framåt men hajar till mitt i steget. Stämningen har ändrats. Hon har bestämt sig. Jag känner hur en ilning går igenom kroppen på djupet, som om en istapp skär in i varenda organ och fyller hela mig med kyla och obehag. Jag hinner inte fram innan hon är framme vid kanten. Jag hinner inte röra på mig. Jag hinner inte stoppa henne. Jag hinner inte säga allt som jag borde sagt. Jag hinner inte lugna ner henne och ta henne till Café Normandie på hörnet vid Storgatan som jag brukar göra. Jag hinner inte någonting. Allt jag hinner är att skrika. Och sen är det över.

Cafewriteryuhu

Ge mig gärna förbättringsförslag eller skrivförslag!! Eller skriv något annat kul vetja
Cafewriteryuhu är medlem sedan 2024 Cafewriteryuhu har 1 publicerade verk