Öknens Ros

Medans han lastade sin kamel med diverse förnödenheter slängde kananiten en sned blick längs med axeln, det var nåt som fångade hans syn, proper välklädd herre med sin välsmyckade ekipage tillhörde ovanligheterna i denna lilla stad men bekant för kananiten som vandrat kors och tvärs genom öknar, stäpp och berg.

-Vad gör en samarit bland fattiga, tjuvar, horor och banditer- frågade kananiten undrandes. Orden trängde sig plötsligt in som en rysning längs ryggen och ljudet kom krypandes som spindlar in i öronen på samariten, inget gehör, en tystnad, folkmyllrets höga toner blir mer och mer dovt, kananiten som förtjänat sig ära och respekt låter man sig inte väntas, men svaret dröjde inte länge.

När säcken är fylld med frukter vänder sig samariten om med ett leende och svarar ödmjukt - den väg som skall vandras går igenom denna stad, för varje granatäpple ger jag två silvermynt, för tre citrusfrukter 1 guldmynt, mina två följeslagare gör detsamma, vad mer kan man begära från oss-, kananiten suckade, - ja du, brist på tillit finner man ej hos dig, låt er inte fångas under nattens mörker, i öknen är det ingen som ser eller hör er-, sedan satte han sig på kamelryggen, med samma ödmjukhet svarade samariten, -vår tillit är stjärnorna som lyser starkt från natthimlen, de leder vår väg, inget ont skall drabba oss-. Kananiten anslöt sig till karavanen som väntade längre bort och försvann sedan bland folkmassan.

När samariten återupptog sin syssla med att fylla sina säckar närmade sig en ung kvinna med galileisk börd till han, samariten såg denna skapelse som vacker, rak hals, doften av lavendel var som en slags aura runt henne, en byst som fick pyramiderna i Giza att blekna, från hennes steg hördes fotringar av guld, obekymrat rörde hon sig, hon fångade snabbt samaritens uppmärksamhet och hennes tal var en sång för öronen.

-Vad gör en ståtlig herre som dig i denna stad?-. Samariten såg sig omkring lite oroande över att det skulle kunna väcka anstöt eller uppståndelse bland folket, att en äldre främmande man växlar ord med grannflickan, denna uppsyn fick kvinnan att småfnittra, -oroa dig inte, min vagn står lite längre bort, jag har av det ädlaste bärnsten från iberiska landet i väster, tur på din färd och mot det onda skyddas du-, samariten svarade artigt, - Tack för din omtanke för vår väl men stenar gör oss ingen nytta på vår färd, törsten är endast vår bekymmer-.

Den unga kvinnan tog samaritens hand och vägledde denne till sin stånd, -Te och honung kan vara till nytta och inte komma dig till besvär- säger kvinnan. I små förpackningar gjorda av keramik och silkesdukar fyllde samariten sin säck med te och honung, han fann en bärnsten i varje förpackning och såg då förvånat på kvinnan, - dessa får du med- svarade galileiskan, - jag vill välsigna din resa- fortsatte hon.

När solens sista ljusglimtar gav vika för kvällen reste sig samariten upp på kamelens rygg och var redo för färd med sina två följeslagare, han vände blicken mot den unga kvinnan, -vad gör en ros mitt ute i öknen-, en kort beundran från kvinnan och hon svarade, - Rosen har du ännu inte funnit-...…...

Skriven av: Pierre Hayek