Publicerat
Kategori: Novell

Olaga Intrång i Guds Hus

Ingress:
Vi – Tre syskon, hade hört mycket talas om hur det spökade i Österviks kapell. En gammal kyrka som låg övergiven i en mörk skogsdunge och året var 1964 i september. En fin höstdag med klarblå himmel och lite färgskiftningar i träden.


Så kul! Det tyckte vi alla tre. Vi var syskon och nu skulle vi sannerligen se efter hur det hängde i hop med de omtalade spökerierna.

Jag plockade upp min yngsta syster och så åkte vi iväg till vår äldre syster. Beordrade hennes man att ta hand om barnen, medan vi åkte ut och luftade hans fru ... Vilken grej!

Jag var gravid i ett långt framskridet skede, så jag var klumpig, men vadå? Lite spökjakt kunde väl bar uppfriska tillståndet, resonerade jag. Spöken har väl inte fördrivit foster så vitt jag hört, skämtade jag och så plockade vi oss in i min gröna Opel och körde bort till Österviks kapell.

En fin kyrka. Mycket gammal! – Synd bara att det skulle spöka så förskräckligt där. Den övergivna kyrkan låg inne i en skogsdunge nära Vänerns strand. Mycket vackert läge. Om skogen ner mot Vänern blev urgallrad så det blev sjöutsikt, skulle det ju vara ett fantastiskt läge.

Men som sagt – kyrkan stod öde. Det var alldeles i början av september månad och det började bli lite gula löv här och var. En klar, mörkblå himmel utan moln var det just den här dagen, när vi gav oss i väg på vår utflykt.

Kyrkan hade varit uthyrd till en konstnär under en period. Hur länge vet jag inte. Han hade så vitt jag vet levt och verkat där alldeles ensam. Han hade hyrt stället med uthus och allt. Han var vid den här tiden död och begravd på gravplatsen som hörde Östervik till. Den gamla gravplatsen hade endast en nygrävd grav och det var KONSTNÄRENS VILORUM ... Det såg lite kusligt ut, att bland alla glömda och överväxta gravar hitta en sten där det låg färska blommor, nästan spökligt, tyckte jag. Nästan som om konstnären inte hörde hemma i vår tid. Han måste väl ha tyckt att Östervik var hans hem på något vis, eftersom han blivit given en gravplats där.

Vi vek av från E 18 och in på en liten smal skogsväg som slingrade sig fram genom den täta skogen som fanns där då. Vi parkerade på en öppen plats framför kyrkan och klev ur.

Vi såg oss om lite i omgivningarna. Drog oss så småningom neråt baksidan på kyrkan. Där fick vi se att ett fönster i källarvåningen var öppet ... – Spännande!

Uj! det luktade rå fuktig jord där inifrån. Det kände vi när vi lutade oss in genom fönstret för att nyfiket tittade in i det underjordiska rummet. Mörkt och råkallt verkade det vara. Ogästvänligt. Kyrkan låg nog för det mesta i skugga, så solens strålar värmde nog inte upp byggnaden, så värst mycket.

Vi beslutade oss för att göra ett besök i källaren. Vem som tog initiativet kommer jag inte ihåg, men någon var det väl. Vi gick in genom det öppna källarfönstret. Gud så mörkt och kyligt det var där nere. Det var som att komma in i en råkylig gravkammare, sa vi till varandra. Det kanske det var också, det brukar ju finnas gravar under kyrkor. Det fanns en trappa längre in, det kunde vi skymta från den plats där vi stod. Vi såg på varandra och började treva oss fram i mörkret. Längre in i källaren var det becksvart. Det fanns inga fler fönster, än de där små gluggarna, där vi gått in, där på baksidan.

Vi gick i gåsmarsch in mot källarens inre. Tysta! Andäktiga! Det var spännande ... Skulle vi få se eller höra något vi också? Vad var det folk pratade om egentligen? Skulle vi få veta det nu? – Minsta knäpp som vi hörde gjorde oss stela av spänning och fasa, men även tillfredsställelse. Det var ju just dessa knäpp och knaster som vi vill höra. Så vi hade något att berätta för andra som sett eller hört saker just här.

Hade vi kommit så här långt, skulle vi väl se efter vart den här trappan ledde, tänkte vi och trevade oss vidare i mörkret med händerna mot de kallfuktiga stenväggarna. VAR det i dödens boning vi var ...? Fanns det begravda människor här nere? Det undrade vi ... Varför fanns det en mörk råkall källare under en kyrka annars? – En källare för att förvara nattvardsvinet i, låter ju lite långsökt.

Lite längre upp i trappan upptäckte vi att på ena sidan av trappan var det ett tjockt rep fästat på väggen som var ämnat att hålla sig i. Det behövdes, för trappan var brant och stegen var sneda och även lite sluttande. Trappan var ju som allt det övriga i byggnaden – mycket gammal.

Våningshöjden var väl tilltagen. Som de ju brukar vara i kyrkor – men till sist tyckte vi att vi måste ha kommit mycket högt upp. Kanske vi skulle komma ut någonstans uppe i kyrktornet ...
Rätt vad det var tog det i alla fall stopp! – Rakt framför oss fanns det en vägg av något slag. Det verkade vara grova plankor som var förspikade eller om det möjligen kunde vara en dörr. Vad var detta för blindgång? Hur kunde en trappa byggas in i ett så totalt mörker? Inte minsta dagsljus kunde irra sig in i dessa gångar. Det var en fråga vi ställde oss. De som en gång haft anledning att använda den här trappan, måste ha fått famla i mörker, precis som vi gjorde. Om de inte hade lyktor eller oljelampor av något slag, förstås. Vilka var det som en gång gått här? I vilka ärenden? Den frågan fick inget svar.

Plankorna stoppade vår framfart, men HERRE GUD! Det var ju en Guds boning ... Då måste det väl också finnas en nyckel till HELGEDOMEN, resonerade vi. Vi hjälptes åt att famla över plankoran i hopp om att finna ett dörrhandtag eller liknande. Någon fann den och skrek: HÄR ...! HÄR är det en stor bamse nyckel! – Någon vred på nyckeln och innan vi visste ordet av, knarrade det i de gamla gångjärnen och den tunga dörren gled motvilligt upp och ljuset flödade emot oss med sådan styrka att vi knappt kunde se upp. – Vi hade ju trevat oss fram i totalt mörker bra länge.

Vi gled ut nästan samtidigt alla tre. – Det var alldeles tyst. Dödstyst och vi upptäckte att vi kommit in i kyrkan uppe på läktaren. Det var inte så konstigt – trappan hade ju varit lång och brant och vi var ju beredda på att komma ut i tornet. – Nu kunde vi se de höga färgade fönstren där nere i kyrksalen. Så pampigt det var! Jag kan ännu minnas hur vackert solens strålar lyckades slingra sig in mellan träden där ute och ge de olikfärgade fönsterrutorna en extra djup färg. Nästan övernaturligt vackert, vet jag att jag tyckte. Så vacker kyrkan var invändigt. – Så gudomligt vacker!

Här hade människor vigts vid varandra av prästen och deras barn hade döpts och konfirmerats. Även jordfästningar hade förrättats här. – Många sakrament var utförda i denna boning. – Festligheter och sorg, vad hade det varit mest av? Tänk om dessa väggar kunde tala ...? Vad skulle de ha berättat för oss då?

Jag kände mig verkligen vördnadsfull, nästan rörd över stillheten i Herrens synagoga. Så längesedan röster hade hörts i den här kyrkan. – Nu hade sången för länge sedan tystnat, tänkte jag. Inga psalmer hördes mer – ingen orgel. Var var den förresten? Skulle den här kyrkan bara stå och förfalla? Utsatt för hårda vindar, åska, snöoväder och tidens omilda tand. Övergiven, bara för att det kommit modernare kyrkorum. Så är tiden. Inget att göra åt.

Bedrövligt resonerade vi. – TYST! hyssjade vi åt varandra, när vi hörde ljud. Vad var det? – Någon som talade? – Sedan blev det tyst! – Det hördes igen! Mansröser...? Åter tystnad! – Vi stod blick stilla. Höll nog andan antar jag. Ljudet återkom med ojämna intervaller. Det ekade så förskräckligt. Som det gör i tomma kyrkor. Inga ord gick att tolka. Det var bara tal i allmän mening.

VAR DETTA SPÖKEN! – VAD hade vi gett oss in på? – FORT! Fort tillbaka, viskade vi till varandra och så pressade vi oss mot den öppna dörren bakom oss. ALLA PÅ EN GÅNG! – Men jag blev sist ... MIN mage var för stor för att tillåta mig att komma ner lika fort som mina systrar ...

När så även jag var nere i källaren igen, då ...! Kors och bevars! Jag kunde inte ta mig upp till fönstret, för nu befann jag mig på insidan och det var värre. – Jag skulle ha behövt ha någon som stått bakom mig och puttat på!

– HJÄLP! – Vänta på mig ... – Jamen vänta då! – Hjälp!

Att ta sig in hade gått bra, för fönstret var ju i markhöjd och jag hade bara satt mig ner på marken och trätt in benen genom det öppna fönstret och hasat mig ner tills jag stod på golvet, men ut ... FANNS ingen möjlighet! Jag skulle ha barn vilken dag som helst och jag var ovig och stor som en tunna.

Systrarna var så skraja så de vågade inte gå tillbaka till mig, men de stannade borta vid den så kallade "likboden" och väntade på mig, i alla fall.

Den så kallade likboden var det som konstnären använt som ateljé när han levde. Där hade han jobbat och gjort sina fina skulpturer.

Efter en ansträngning som var värre än värst, kom även jag ut. Men usch! – Jag fick halsbränna och mådde inte direkt prima på en bra stund, men vem ska man skylla sådant här på? – Det får man sätta upp på sitt eget konto.

När vi så rundade kyrkan och kom ut på grusgången mot framsidan, vad fick vi se då ...? Jo, en bil som stod parkerad bredvid min bil. Hur hängde detta ihop? – Fanns det folk inne i kyrkan? Var det dem vi hört? I så fall var risken stor att de hade hört oss och vad får man för: olaga intrång i Guds hus??? Bäst att ta sig därifrån fortast möjligt.

Något år efter den här händelsen hörde vi att kyrkan skulle rustas upp. Det hade kommunen fastslagit. Man kunde läsa om vilka förbättringar som skulle göras och vad det skulle kosta.

Antagligen kom vi just den dagen när kommungubbarna var på väg dit, för att inspektera vad som skulle göras och vad kostnaden skulle bli, men vi hade tydligen kommit först. Vem som blev räddast – kommungubbarna eller vi? Det har vi ingen aning om. Sannolikheten är stor, att även de fick känslan av spökerier när de hörde oss.

Nu är kyrkan klar sedan lång tid tillbaka. Den är vacker och används för bröllop, dop och andra ljusa och fina högtider.

Skriven av: sekita

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren