Oliver Twist 2.0

Följande historia tillhör den litteraturepok som kallas realismen och som utspelar sig i 1800-talets London. Eftersom jag började med att berätta att det här är en realistisk novell så förstår ni ju genast att jag med 1800-talets London syftar på dåtidens fattigdom och misären för de gatubarn som levde där och då. Det finns redan en hel drös med känd litteratur som skildrar den här tiden. Oliver Twist och David Copperfield är väl några av de första som många kommer att tänka på. Men då kan jag berätta för er att jag faktiskt kände dem båda två - jag blev till och med god vän med dem.

Det här är egentligen samma berättelse från början igen, bara att den är beskriven ur ett annat perspektiv (på ett sätt är alla sagor och historier som vi läser och får berättade för oss bara maskeringar för samma historier om och om igen). Den här tar med de detaljer som skjutits åt sidan eller glömts bort, men som faktiskt kom att vara avgörande för andra berömda berättares framgång. Det här är bara en liten inflik eller ett sidospår, ett förtydligande om hur det egentligen låg till - en liten ynklig hand viftande med en näsduk av rättvisa. Men för att göra det måste jag beskriva från början, och med början menar jag min början av berättelsen. Och till det hör såklart en massa andra historier ur alla möjliga perspektiv och vinklar, som är nödvändiga för att min historia ska kunna berättas eller överhuvudtaget finns till. Är det inte så att varje berättelse har inte två sidor, utan hundratals, kanske tusentals eller ännu fler? Och det kan göra att all fakta helt suddas ut och vad som är verklighet är omöjligt att veta eftersom alla sidors verklighet säger olika saker. Det gör att det är omöjligt att till fullo tro på någon eller något och omöjligt att veta hur någonting verkligen gick till. Här är min horisont, så får ni tro vad ni vill.

Mitt namn är Rose Hardlinger och jag föddes som många andra av en alltför ung mor i ghettoatmosfären i London. Jag var ett våldtäktsresultat och hade därför redan vid födseln oddsen emot mig. Min mor var varken en bra eller dålig person - hon jobbade som tvätterska, stal det hon kom åt och prostituerade sig ibland när pengarna inte räckte. När jag var fem år gammal tappade vi bort varandra. Jag somnade på en stentrappa medan jag väntade på henne, och blev morgonen efter upplockad av en av hennes väninnor som satte mig på barnhem. Som i alla berättelser var också det här barnhemmet fullt av barnaga, hunger, arbete och jämnåriga som tar ut sin aggression på varandra i sparkar, slag och slagord. Jag lyckades finna bekantskap med Julie, en jämnårig, ovanligt vacker flicka som tack vare sitt dockliknande utseende blivit utvald av barnlösa föräldrar flera gånger, men ständigt blev tillbakalämnad på grund av hennes apati och frånvarande intellekt. Hon hade sett båda sina föräldrar bli mördade, vid separata tillfällen, och därefter tappat (eller utelämnat) talförmågan. Att få med henne ut från barnhemmet var därför ingen konst - hon gjorde nästan alltid som hon blev tillsagd. Vi var elva år när vi hand i hand rymde tillbaka ut på gatorna. Jag tror inte att de brydde sig om att leta efter oss, om de nu märkt att vi försvunnit. Två barn mindre - tjejer, dessutom - på det redan överfyllda barnhemmet var för dem bara gynnsamt.

Jag vet inte om någon av er någonsin har bott på gatan, men jag kan säga er att om man aldrig har gjort något annat så är det inte så vidrigt som man kan tro, för då känner man inte till sängar och huvudkuddar och mat upplagd på tallrik. Men nu hade jag ju tillbringat den senare halvan av mitt liv på ett barnhem - sovande i en garderob, förvisso, men fortfarande under tak och på någonting som kunnat kallas för en madrass - så därför hade min levnadsstandard höjts en aning sen sist. Det gjorde den nya (gamla) livsstilen svårare. Vi varvade nätterna sovande under broar, i trappuppgångar, i portar och ibland direkt på själva trottoarren i slumkvarteren. Det sistnämnda var värst, inte för att det var så förbannat kallt och obekvämt, utan för alla de fyllegubbar och dårfinkar som skulle komma fram och gulla med en hela tiden. Mest var dem på Julie, eftersom hon var den vackraste av oss (jag har aldrig sett mycket ut för världen). Hon blev en markatta när de höll på, bet och slog och rev och klöste i allt hon kom åt. Ibland fungerade det och gubbarna vinglade vidare, ibland gjorde det saken värre och de blev hårdhänta och våldsamma. I början ville jag försvara henne och gav mig på dem när hon inte kunde göra motstånd mer, men det var sällan det hjälpte. Jag var så mager och svag att de där storvuxna äcklena knappt märkte den lilla myggan bredvid. Det slutade bara med att jag antingen blev bortknuffad eller fick smaka på samma medicin.

Efter några veckor i det fria - om det nu är det man kan kalla det där helvetet - träffade vi Filuren (hans riktiga namn var Jack Dawkins). Han var väl ett par, tre år äldre än oss. Jag kan inte säga att jag tyckte särskilt mycket om honom, men jag är fortfarande så tacksam att vi stötte ihop. Jag vet inte hur mycket mer vi hade klarat där ute på gatorna. I hans eufori över att ha hittat två vilsna tjejer utan några som helst förväntningar av livet (han blev även störtförälskad i Julie) tog han oss med till mr Fagin. Det var en skäggig, obehaglig man som flitigt arbetade med att lära upp gatupojkar till ficktjuvar. Precis som Filuren kunde han inte heller stå emot Julies stora, oskuldsfulla förgätmigejögon och gav oss därför mat och husrum mot jobb som kokerskor åt alla de eländiga glinen som var ute och ficktjuvade hela dagarna. Jag och Julie fick sova tillsammans i en packlår med halm i köket. Vi låg tätt ihop och kramade varandras händer. Även om killarna i huset nyptes och slogs och retades, var det så otroligt skönt att slippa de perversa gubbarna ute på gatorna. Under de senaste veckorna hade vi gått från att vara kumpaner till att inte ha något annat val än att förlita oss på varandra till fullo och då oundvikligen komma varandra så systerligt nära att vi nu var oskiljaktiga.

Filurens intresse för Julie växte sig allt starkare. Han var en riktig gentleman mot henne och log alltid stort och charmigt när hon var nära. En dag kom han till och med med rosor till henne. Dem var knyckta, förstås. Hon bara stirrade dumt, först på dem, sedan på honom och sedan på blommorna igen. Jag tvivlade på att hon hade sett rosor förut och jag tyckte lite synd om Filuren som ansträngt sig så och försökt ställa sig in. Rosorna hamnade i rännstenen ute på gatan. Julie förstod inte alls varför han hade kommit med en massa växter till henne. Jag försökte förklara för henne på kvällen att han var kär i henne, han ville att de skulle gifta sig, då gör killar sånt där! Antingen förstod hon inte eller så struntade hon i det helt. Jag tänkte att hon aldrig skaffar sig en make efter det hon har gått igenom.

Men så kom ju Oliver Twist in i historien. Då hade dagarna hos mr Fagin övergått till år. Jag och Julie var i tretton- eller fjortonårsåldern (ingen av oss visste födelsedatum eller år, så åldern fick alltid bli en gissning) och vi hade fått se många olycksaliga benrangel komma och lämna det smutsiga huset. David Copperfield var en av dem, även om han bara stannade en kort period. Filuren var dock kvar och likaså hans obesvarade kärlek till Julie. Jag visste inte om han var envis eller bara korkad. Jag hade oavsett vad slutat att känna medlidande för honom. Han hade vuxit till sig (vilket tiden hänsynslöst tvingar oss till) och hade, trots ständig smuts och undervikt, nästan blivit stilig. Ansiktet hade tilltagit dragen hos en ung man, med höga kindben, skarpa ögonbryn och en allvarlig blick. Den magra och gängliga kroppen hade svällt ut en aning med muskler och andra tecken på styrka och kraft. Detta hade dock inte påverkat Julies likgiltiga syn på honom. Även om hon var vacker på utsidan - tonåren hade vidgat hennes former och ansikte till en ännu mer oemotståndlig figur och hennes kastanjebruna hår svallade tjockt och blankt över axlarna - var hon hård som en marmorflisa inuti. Och fortfarande stum. Men när Oliver kom drabbades hon av kärlekssjukan.

Oliver var i vår ålder tror jag, eller något yngre. Han hade rymt från ett jobb hos en begravningsentreprenör om jag förstod det rätt, och blivit upplockad av Filuren som hittat honom vandrande ute på gatan (det var nästan alltid Filuren som plockade upp de nya). Det tog ett tag innan Oliver fattade vad mr Fagin egentligen höll på med. Han gick runt i tron att han ständigt gjorde någonting gott. Han var verkligen en vacker pojke, nästan så att han var värd Julie. Han hade pigga små ekorrögon, rosiga kinder med fräknar och samma bruna nyans på håret som hon. Men jag förstod inte hur hon kunde falla för någon så korkad (men om man ska vara hård var ju inte hon den skarpaste, hon heller). Hon blev en helt annan person omkring honom. Rörelserna blev mjuka och långsamma, hon log så stort och vackert och slängde inställsamt med håret. Han pratade och skrattade med henne, men jag vet inte om han gjorde det som en vän eller om han förstod att hon kärat ner sig i honom. Han var svårläst på det sättet. Filuren fick bittert äta upp åsynen av dem två tillsammans som ingen annan än han själv orsakat.

Men det tog inte lång tid innan Oliver åkte fast. Ingen var förvånad. Det var inget ovanligt heller, det var oftast nykomlingarna som inte lärt sig än som åkte dit. Jag vet inte vart han tog vägen efter det, men Julie blev djupt deprimerad och återgick till sin järnhårda personlighet. På nätterna grät hon - ljudlöst, vilket gjorde det hela ännu mer hjärtskärande - i halmen som vi fortfarande delade i packlåren. Det tog lång tid innan tårarna tog slut.

Så gick de monotona åren. Jag vantrivdes inte hos mr Fagin, men jag hade inte så mycket att jämföra med. Det hårda, oändliga arbetet var allt jag kände till, det var vår lilla värld med våra ramar där vi visste vad vi gjorde och gjorde vad vi kunde och fick nöja oss med det. Men så kom tuberkulosen.

Det var ett par nykomlingar som smittade oss. De tillhörde husets yngsta, de var bara sex och åtta år gamla och Filuren hade plockat upp dem mest för att han inte haft hjärta att lämna dem i den snöiga januarimorgonen. De dog efter en vecka sängliggandes i huset. Då var skadan redan skedd och nästan alla gick runt och hostade och feberyrade. Filuren var en av dem första som försvann. Mr Fagin skrek och skällde och kallade oss värdelösa latmaskar tills han själv blev smittad och höll oss vaken på nätterna med sin hesa, sandpappersliknande hosta från rummet ovanför köket. Julie var en av dem som lyckades hålla sig relativt frisk, eller i alla fall på benen. Själv låg jag i den gamla packlåren och andades som om någon drog kedjor över golvet. Smärtsammast var det dåliga samvetet. Julie fick nu göra allting själv, och när över hälften av invånarna i huset dessutom var sjuka blev det ännu mer jobb. Jag ville så gärna resa mig upp för att hjälpa henne med allt, men tyngden i lungorna låste fast mig i halmen. Hon rörde aldrig en min utan följde sin plikt till fullo. Livet hade verkligen gjort henne hård. Hon satt länge på kvällarna och baddade min panna och höll min hand. Jag försvann i någon sorts dvala, såg allt hon gjorde i en grumlig, droppande dimma.

En dag, mitt under en av mina hostattacker, klev en ung man i kostym in i köket. I min yrsel kunde jag inte urskilja några ansiktsdrag, men Julie, som stått och diskat, stelnade och tappade husets enda porslinstallrik i golvet. Ljudet när den gick i golvet skakade hela mitt huvud och ett ögonblick trodde jag att jag faktiskt dött. Fönstret stod öppet, för det var vår och därute sköt solen sina blygsamma ljuskaskader över hela staden. Julie hade slagit händerna för munnen och stod fastfrusen och stirrade på mannen. Jag blev rädd att det var någon tjänsteman som skulle fängsla oss eller sätta oss tillbaka i barnhemmet. Jag försökte lägga mig på sidan för att se bättre, men smärtan gav bara upphov till en ny kraftfull hostattack. I dimman kunde jag se mannen gå fram och omfamna Julie, lyfta upp henne och snurra henne runt, runt i köket. Och det visade sig såklart vara Oliver Twist.

Hans historia var så fantastisk och klichéartad att jag först hade svårt att tro på den. Den började med att han hade lyckats bli oskyldigförklarad när han åkte fast och försvann från mr Fagins hus. Sedan kunde jag inte uppfatta så mycket mer, jag var för sjuk för att kunna lyssna. Men äventyrlig var den och nu hade han tydligen fått reda på sina föräldrar och visat sig vara arvtagare till en stor förmögenhet. Han hade kommit för att hämta Julie, han ville gifta sig med henne och flytta ut till en stor herrgård ute på landet. Det var sagans lyckliga slut. Glädjen ljöd som klockor i köket, de dansade, kysstes och dansade igen. Våren smekte sina solstrålstoner i gardinen. Och det var då som jag förstod att allt skulle vara över nu. Jag sträckte ut mig i halmen med ett smärtsamt leende som jag inte kunde stoppa. Lättnaden blåste som en behaglig skälvning i kroppen, som om alla mina organ långsamt förvandlas till viktlösa fjädrar. Sömnen stod bredvid mig, den måste ha kommit in genom det öppna fönstret. När som helst skulle den böja sig ner och lyfta upp mig i sin famn. För första gången i mitt liv var jag lycklig.

Så nu har jag alltså berättat min historia, min ynkliga del av den tid och det universum vi blir tilldelade - eller kanske rentav blir ofrivilligt fastnålade i, med tanke på den plågsamma kamp det är att tänka och andas och leva. Jag vet inte om hela livet bara är en lång början eller om det bara är ett långt slut - att börja leva är att börja dö. Därför borde kanske begreppen början och slut inte användas överhuvudtaget egentligen - antingen är hela livet en massa börjor och slut, eller så är vi bara kapitel ur en bok utan vare sig det ena eller det andra. Jag skulle kunna säga att Julie och Oliver Twist levde lyckliga i alla sina dagar, men det vet ju alla att sådana patetiska slut inte existerar i den grymma verkligheten (vad som nu kan kallas verkligt). Men någonting inom mig ville komma ut, inte för att söka bekräftelse eller uppskattning utan bara för att lätta själen min. Kanske är det här ett resultat av mitt fridfulla raseri över att min sida - vår sida, de som inte nämns - inte berättats. Det är därför jag har satt mig ner och fått ur mig det dom kallar livet - min droppe ur den enorma oceanen av tillvaro. Att få berätta sin historia sätter en själv i en ny synvinkel. Det är den undermedvetna instinkten som vi alla lever med, som är en nödvändighet lika viktig som föda och sömn, som kommer gå vidare om och om igen tills mänskligheten är utplånad på jorden.


Julie kröp ner i halmen, tätt, tätt intill Rose, i packlåren som de för länge sedan vuxit ur. De höll om varandra hårt. Så länge hade de fruktat och längtat och undrat när den här dagen skulle komma, om den överhuvudtaget skulle göra det. Deras tårar smetades ihop och klistrade fast kinderna mot varandra. En frisk vind kom in och smekte gardinen, och Rose drog in den djupt i lungorna. Där ute blandades solen med vårens första fågelvisa.

Siri Karlsson

Siri Karlsson är medlem sedan 2016 Siri Karlsson har 3 publicerade verk