Publicerat
Kategori: Novell

Olyckan

1 Jag förbannade mig själva över min klumpighet. Att renovera det gamla torpet hade bara betytt problem redan från början. Från att behöva riva ned hela ytterfasaden för att isoleringen inte var tillräcklig till att lägga om taket som visade sig läcka vid minsta droppe regn.
Ekonomiskt var det också en katastrof. Min fru och jag hade tänkt oss ett litet småjobb som fixades på några helger men som det ser ut nu så kommer det att ta minst ett år innan det är ens beboeligt, ”i det söta lilla röda torpet”.
Dessutom detta utanpå allt det andra. Att jag är född med lite utav två tummar i vardera hand förbättrar inte situationen, kan jag säga. Hammare på tumme. Hammare på pekfinger. Skruvmejsel i handen. Borrspån i ögat. Så kan det hålla på om jag bara vill. Hur många askar med plåster och gasbindor jag har använt vågar jag inte tänka på. Apoteket i stan har gjort ett ordentligt uppsving sedan jag påbörjade mitt renoveringsobjekt. Vad som har hänt nu kan jag dock inte fixa själv med lite plåster och bandage.
Sågen! Den djävla sågen! Att jag inte fattade hur många vassa tänder det finns på en såg. Och dessutom att man ska ha ett rejält stöd när man sågar. Så lätt att såga en planka, så lätt att slinta och såga sig i handen. Inte lite lätt och ytligt, nej då. Djupt, långt och där det finns gott om muskler att tugga i.

Den runda klingan som roterade med 5000 varv per minut, vinande som en jetmotor är ingen match för en kontorshand som kommer insnubblandes i dess väg. Hörselskydd, ja visst. Glasögon, självklart. Tofflor, aldrig! Den lilla brädbiten som låg där på golvet och gjorde ingen fluga förnär, var en fullständig katastrof för mina tofflor. Den hade legat där länge och jag hade inte den i tankarna alls när jag skulle till den ylande sågen med min planka. Ett litet vrick på foten så var det klart. Smärtan när handen träffade sågen var omedelbar och skarp. Trots min, i mitt sinne snabba reaktion, hann klingan gräva ett rejält hack i handen. Från handleden upp till mellanrummet mellan pek- och långfinger cirka en centimeter djupt. Blod och delar av vad jag skulle tro är senor och kanske benbitar, flög över hela sågbordet. Jag skrek på min fru att komma men naturligtvis var hon på andra sidan tomten i den delen där vi har vår ”fantastiska” pergola som för övrigt också måste renoveras.

Jag fick tag i en trasa som låg där slängd på bordet och virade om handen så gott jag kunde, sedan sprang jag ut och kallade på min fru igen med en röst som kunde väckt upp vilken döing som helst på kilometers avstånd. Inget svar. Ingen som kom springande och undrade vad som stod på. Va fan! Var är hon?

Bilen, min frus bil fanns inte på uppfarten. Visst ja. Hon körde till stan för att handla växter som kunde klänga upp på den ”fantastiska” pergolan. Att försöka berätta att den måste fixas till först var som att tala med en döv person. Det brukar vara i den ordningen. Först sätter man upp en massa saker som sedan måste plockas ned igen för att kunna göra vid sakerna.

Smärtan var i det närmaste olidlig och jag började känna mig lite yr och tagen. Jag fick försöka ignorera detta och ta mig till min bil, en ganska ny Lexus som jag skulle komma att blöda ner kraftigt innan jag kom till sjukhuset. Fan! Min första och förmodligen enda så kallade lyxbil, vilken jag inte hade haft råd till om det inte var för den där lyckosamma lottovinsten som för övrigt också bidrog till torpet. Inte speciellt mycket kvar av den vinsten nu längre. Renoveringen kostar som sagt mycket har jag fått bli varse.

Bilnycklarna låg i min jackficka så jag fick ta mig in igen och försöka hitta dem med min användbara hand. När jag efter vad som kändes som en evighet fick ut nycklarna ur fickan vände jag mig om och stoppade sågen. Det räcker med att jag kommit till skada.

Jag hade ingen möjlighet att skriva en lapp, sms var otänkbart så jag tänkte att när min fru kommer tillbaka och ser blodet så får hon väl en hjärtinfarkt. På något sätt måste jag komma i kontakt med henne innan jag ger mig av mot staden. Jag lyckades ta upp min telefon ur fickan och slå hennes nummer, det låg som första val på senaste slagna nummer och ganska genast började det att ringa i det lilla köket vid sidan om mig. Satan! Hon tog inte mobilen med sig. Ok. Kör till sjukhuset och hör av dig till henne senare. Hon skulle inte vara borta så länge, så när jag kommit fram är hon säkert hemma igen.

In i bilen, (fan vad det blöder) startade och kom iväg. Att manövrera både ratt och växelspak med en hand var inte det lättaste. Den långa slingrande skogsvägen har aldrig varit så här lång förut. Bara att komma ut till asfalterad väg tog mig 20 minuter. Rallyförare är jag inte, speciellt inte med en hand i trasor. Jag kände varenda lite håla i den tjälskadade grusvägen och när jag kom ut på slät vägbana trodde jag att jag skulle svimma av.

Mitt knä var rött av blod och sätet var nedsölat med nu koagulerande vita och röda blodkroppar.

15 km att köra. Kanske jag kan pressa bilen lite och klara det på 10 minuter. Om jag skulle bli stoppad av polisen så är det bara en bra sak idag. Lite eskort hade inte skadat.

Jag tänkte på vad min fru skulle tro om hon kommit hem. Förmodligen hade hon inte det eftersom min telefon inte hade ringt ännu. Om den skulle ringa vet jag inte hur jag skulle kunna svara, körandes i 180 km per timme. Att jag kunde hålla bilen på vägen var ett mirakel. Jag hade inte kört så här fort någonsin, inte ens när vi fick köra in till BB, 6 veckor för tidigt, för beskedet att vårt barns hjärtljud hade upphört. Att efter fyra år med försök till barnaskapande få en sådan chock kastad rakt i ansiktet var det värsta vi någonsin varit med om. Efter det hade det inte varit tal om fler barn och nu skulle jag och min fru ha en skön tid tillsammans i vårt fina torp. Så var tanken i alla fall.

När jag närmade mig staden med det stora härliga sjukhuset och kirurgiakuten kändes det som en befrielse. Jag hade nog tappat väldigt mycket blod på vägen, kallsvettig och frusen som jag kände mig. Hoppas nu det inte är för mycket folk som väntar. En skada av denna art måste väl ändå gå före brutna armar och stukade fötter.

In på uppfarten till mottagningen, stannade med skrikande bromsar och ut ur bilen. Redan innan jag kommit in såg jag genom fönstren att akutmottagningen var packad med folk.

Inne i väntrummet tystnade sorlet och blickarna vändes mot mig när jag kom inrusande med ett blodigt bylte omvirat om min hand, droppandes på golvet. En sköterska kom fram till mig och bad mig sitta ned så skulle hon ordna med en läkare omedelbart. Hon vände sig om, betydligt blekare och försvann in genom en dörr. Jag hann se en lång korridor i den så typska, sjukhusaktiga vita färgen, innan dörren gick igen.







2




Jag såg mig omkring för att se hur mycket folk som egentligen var behov av akutvård. En ung grabb med ett finger som pekade lite på fel håll. Sannolikt en missad landning med skateboarden han hade fastklämd under högerarmen. En annan med ett sönderslaget ögonbryn. Hans knogar var inte heller de riktigt friska. Jag undrar var hans motpart i det slagsmålet befann sig. För övrigt inga synliga skador på de andra akutfallen så det var väl som vanligt lite feber och snuva som fick dem att rusa till sjukhuset och ta plats för de riktigt behövande. Mitt tillfälliga bandage såg hemskt ut och jag kunde se hur de andra i väntrummet sneglade då och då åt mitt håll. Det var dock ingen som gjorde något försök att hämta något annat att vira om min hand och skulle jag själv ställa mig upp och börja leta efter något så hade jag droppat blod på hela golvet och därför så satt jag kvar. En sköterska borde ju se mitt tillstånd genom fönstret in till mottagningen. Jag kunde se någon röra sig där inne men spegelreflexerna i glaset gjorde att det var svårt att se om det satt någon på stolen vid skrivbordet.

Efter ungefär fem minuter tyckte jag att det räckte och reste mig försiktigt upp för att gå bort mot luckan i glaset. Allas blickar vände sig mot mig men ingen sa någonting. Ett spår av blodstänk följde mig dit och plötsligt kände jag hur nära jag var att svimma. Det svartnade för ögonen och jag svajade till. Hyllan som fanns under glasluckan blev min räddning och jag lutade mig mot den och svimningsanfallet gick sakta tillbaka. Troligtvis hade ingen reagerat något ytterligare om jag hade fallit. Mina medsjuka satt bara där och glodde på mig. Det passade väl inte att jag droppade blod på golvet.

Jag tryckte på den lilla knappen, RING HÄR stod det, och kunde höra en svag signal från andra sidan glaset. Nu kunde jag se att stolen bakom skrivbordet var tom. Tydligen fanns sköterskan längre in i lokalen men skulle förhoppningsvis höra signalen och ta sig till sin plats.

En man i 40-års åldern började plötsligt att hosta och publikens fokus hamnade istället på honom. Ett kraftigt hostanfall som när han tog handen från munnen hade färgat den lika röd som min trasa. Kanske lite ljusare men dock blodig. En kvinna skrek till och bleknade betydligt. De andra stirrade växelvis på honom och henne men sade ingenting. Mannen reste sig upp, ursäktade sig och gick in på toaletten, strax till vänster om ingången. Tomma blickar, nu riktade mot golvet. Vad är det med folk nu för tiden? Går det inte att prata längre?

Jag sade med märkbart darrig röst: - Finns det någon som skulle kunna hjälpa mig med en handduk eller liknade och se till så att mannan som gick in på toaletten är okej? Alla tittade på varandra men ingen gjorde en insats för att resa på sig eller ens svara. Just då kom sköterskan till luckan och öppnade denna med hjälp av en liten knapp på insidan. Luckan gled ljudlöst upp och hon frågade vad som stod på. Jag förklarade min situation och sa att jag skulle behöva omedelbar hjälp då jag höll på att förblöda. Jag berättade också för henne om mannen med hostan.

Hon fnyste till och svarade med en auktoritär röst att de gjorde allt vad de kunde och snart skulle komma för att hjälpa till. Luckan stängdes återigen som av ett trollslag och jag stod där lång i ansiktet av förvåning. En stol närmare än den jag satt på tidigare var ledig och jag satte mig ner, häpen över vad jag just varit med om.





3







Efter att ha väntat i tjugo minuter, ingen hade ännu kollat mannen på toaletten, öppnades dörren in till mottagningen och en sköterska kom in i väntrummet. Hon såg sig om med utforskande blick och när hon gått hela varvet runt, synat var och en, bestämde hon sig tydligen att jag var den som var viktigast just nu. Hon kom fram mot mig och sade kort: - Kom med mig.

Jag reste mig tacksamt upp och travade efter henne så snabbt jag kunde. Det fick inte finnas någon risk att hon ångrade sig och tog en med snuvig näsa istället. Under den korta men påfrestande promenaden försökte jag berätta för Ulla som det stod på namnskylten om mannen på toaletten. Hon ryckte lite på nacken som för att skaka av sig ett bekymmer och gick vidare utan att säga någonting.

Vad är det här för ställe jag kommit till? Mer och mer började jag ångra mig och blev mer arg på mig själv och min förbaskade cirkelsåg och det förbannade ”söta lilla torpet”. Tyvärr var det inget annat att göra än att följa med och hoppas på att läkaren skulle bära sig bättre åt. I vilket fall skulle jag känna mig bättre med ett nytt omslag om handen tills läkarvetenskapen tog vid.

Vi passerade mottagningen där stolen fortfarande var tom. Den skojfriska damen som jag talade med tidigare syntes inte till. Stackare som fortfarande sitter i väntrummet, tänkte jag. De kommer väl inte till denna vecka så som tempot är på detta stället.

En lång korridor med dörrar på varje sida, cirka 10 meter i mellan, låg framför mig. Samtliga rum hade en skylt med ett nummer placerat ovanför dörren och ”mitt” rum hade nummer åtta. Inte tretton i alla fall och det var väl tur det.

Rum nummer åtta var lika vitt och sterilt som den övriga delen av sjukhuset. Ingen glad inredningsdekoratör här inte. Reapris på vit väggfärg skulle man kunna tro. En pall, 200 kronor. En säng längs ena väggen, en sådan där man kan justera i alla lägen, och en vask med en spegel där över. Två skåp fullbordade den rikliga inredningen.

Sköterskan, Ulla, sade åt mig att sitta eller ligga på sängen så skulle läkaren snart vara här och sedan försvann hon ut ur rummet med den tunga dörren sakta stängandes bakom sig. Jag slog mig ner på sängkanten och undrade vad som skulle hända härnäst. Skulle läkaren visa sig vara ett troll eller en häxa? Något i den stilen skulle man kunna tro när personalen uppför sig som de gör.

Jag slog ifrån mig tankarna på fantasivarelser och reste mig upp. I något av skåpen borde finnas omslag som jag skulle kunna använda mig av. I det första skåpet fanns lakan och örngott, sjukhusrockar och gummihandskar, i det andra fanns ingenting. Nåväl, ett örngott fick väl duga.

Jag tog försiktigt och drog av trasan som nu var helt indränkt av blod. Blodet hade börjat koagulera och trasan satt fast på några ställen. Det högg till av smärta när såret slets upp igen. Blodet strömmade till och jag lutade handen över vasken för att inte fläcka ned golvet. Blod som strömmar ut på detta sätt rengör såret men jag öppnade ändå vattenkranen så jag kunde skölja av såret. Med min fungerande hand justerade jag kranen till en lagom temperatur och sedan stack jag den såriga handen under vattenstrålen. Min hjärna reagerade med att stänga av för ett par sekunder och jag vaknade till när jag slog i golvet.

Tyvärr var det ingen mjuk matta som tog emot mig och min skalle slog i det hårda golvet till följd att ett jack slogs upp strax ovanför mitt vänstra öra. Jag skrek av smärta och svimmade igen.

När jag kvicknade till såg jag en röd fläck framför mina ögon och efter ett par blinkningar förstod jag att jag hade blod i ansiktet. På darriga ben reste jag mig upp, tog örngottet som låg på vaskens kant och torkade av mina ögon. Jag såg i spegeln som i en mardröm att jag var helt blodig från örat ner på halsen. Min hand blödde fortfarande så jag hade nog inte varit utslagen så länge.

Försiktigt svepte jag örngottet om min hand och räckte mig efter ytterligare ett i skåpet som jag tryckte mot huvudet. Som om det inte var nog med en skada idag. Mitt huvud värkte och dunkade, min hand pulserade och smärtan var olidlig. Stapplande tog jag mig tillbaka till sängen och sjönk ned på madrassen med ett ljudligt skrik.

På väggen intill sänggaveln fanns en röd knapp som det stod alarm på och jag sträckte mig fram och tryckte in den. Jag tyckte mig kunna höra en svag burrande ton ute i korridoren och lade mig tillrätta för att invänta hjälp.




4





Jag tror att jag somnade ett kort ögonblick för när jag slog upp ögonen var det skymning ute. Jag kunde svagt se den nedåtgående solen genom de förvridna persiennerna. Det svaga burrande ljudet i korridoren hade upphört men det fanns inga tecken på att någon varit inne på rummet. Jag tittade på min hand och såg att blödningen i stort sätt hade avstannat och kudden var visserligen lite röd men inte så jag behövde oroa mig för mycket.

Jag tog mig upp ur sängen och på darrande ben gick jag bort till vasken och spegeln. Efter att ha tvättat av mig i anskitet och studerat det, som det visade sig, lilla jacket ovanför örat, tog jag av mitt tillfälliga bandage om handen. Nu var det lite lättare att ta av och kanske skulle jag kunna försöka igen med att skölja av den. Försiktigt, med en svag vattenstråle i fingervarm temperatur, förde jag sakta handen bit för bit in under vattnet. Det gjorde inte så ont längre och efter ett tag kunde jag skölja bort blod resterna ur mitt sår. Det var djupt och förmodligen hade någon sena sågats av. Jag hade inte någon större rörlighet i fingrarna och skulle jag någonsin kunna använda den igen var det brått att få det fixat kirurgiskt. Bara det inte var för sent redan.

Jag gick bort till dörren och stannade upp lite där för att lyssna på eventuell aktivitet utanför. Inte ett ljud. Sakta sköt jag upp dörren och tittade ut. Till vänster längs korridoren fanns rum ett till sju, jag befann mig i åttan, det kom jag ihåg. Men var fanns mottagningen? Svängde vi på vägen eller kom vi från andra hållet? Lite blurrigt där. Korridoren slutade i alla fall med en vägg på det hållet. Mitt ömma huvud vände sig på andra hållet och där fanns fler rum. Upp till sexton enligt vad skyltarna visade, sedan tog korridoren en tvär högersväng. Aha, vi måste ha kommit från det hållet, tänkte jag, men ändå var det något som inte stämde. Innan jag gick ut i korridoren tog jag fram ett nytt örngott ur skåpet och denna gången lindade jag det hårdare runt handen så att såret skulle hållas ihop lite bättre. Det räckte med blodförlust denna dagen.

Dörren stängdes bakom mig med samma mjuka rörelse som innan och jag gick ned mot det sista rummet och korridorens tvära sväng. Ingen aktivitet i något av rummen verkade det som. Tystnaden var total men när jag närmade mig hörnan kunde jag höra ett svagt ljud från något ställe längre ned i korridoren. När jag kom runt hörnan fanns det ytterligare fler rum längs väggarna och en bra bit längre fram vidgade sig korridoren till vad som såg ut som ett väntrum.

Jag fortsatte fram mot väntrummet och ljuden som verkade komma där ifrån. Jag hade inte så mycket krafter kvar efter all blodförlusten och mina fötter släpade en aning mot det vita kalla golvet. När jag kom fram till rummet såg jag att det stod en tv som just nu visade nyheterna. Man talade om kriget i Irak, som vilken dag som helst. Fyra soffor stod längs väggarna men annars var det tomt. Ingen dörr ledde där ifrån och förutom det håll jag kom ifrån fanns ingen väg ut. Mycket egendomligt, tänkte jag. På något sätt måste jag ju ha kommit in hit.

Jag vände mig om och började gå tillbaka mot mitt rum igen. När jag passerat runt hörnet tvärstannade jag och nästan svimmade, denna gången inte av smärta utan av chock. Alla dörrar var borta utom den som var märkt nummer åtta!

Samtidigt tystnade tv'n och jag ryckte till. Så snabbt som jag kunde, gick jag runt hörnet igen för att se vem som stängde av den. Jag gav upp ett tjut av förvåning när jag insåg att ytterligare en gång hade min tillvaro förändrats. Rummet med tv'n fanns inte längre och korridoren slutade två meter framför mig. Det surrade i mitt huvud och jag visste vaken ut eller in längre. Jag tog mig vinglande bort till mitt rum, öppnade dörren och gick in. Rummet såg ut som tidigare om än kanske lite mindre. Dörren slog igen bakom mig, denna gången inte med den mjuka rörelsen som sist utan med en kraftig bang.

Min häftiga andning förstärktes av de kala väggarna och det vita hårda golvet. Jag pustade ut en liten stund och tog tag i dörrhandtaget för att gå ut igen. Jag måste ha haft någon form av hallucination där ute. Sådant kan ju bara inte hända. Ut igen och försöka få tag i en läkare som fixar till mig. Dörren vägrade att gå upp. Det var som om det inte ens var en dörr utan en vägg med ett handtag på. Jag bankade på dörren och det lät som att jag slog i ren betong. Jag vände mig om mot fönstret som inte längre var där. Jag andades häftigare när jag insåg att rummet nu var betydlig mindre än tidigare. Väggarna liksom förflyttade sig in mot centrum och jag kunde snart nå alla väggarna med utsträckta armar.

Jag kände hur möblerna började pressa på min kropp och jag skrek av skräck. Mitt skrik övergick i ett starkt ylande när jag kände hur mina kroppsdelar pressades samman. Sängkanten träffade mig på övre delen av låret och inom ett par sekunder kunde jag känna hur lårbenet bröts i bitar. Jag skrek ännu högre men till slut var smärtan så enorm att hjärnan inte tog emot mer.

Jag stängde av och märkte aldrig hur jag sakta krossades, kroppsdel efter kroppsdel.





5







Syster Ulla gick i korridoren, på väg att lämna rapport till akutläkaren för skiftsbytet när hon passerade rum nummer åtta. Hon stannade upp, lyssnade och gick mot dörren. Var det inte ett skrik hon hade hört? Hon tittade på sina papper men enligt journalen skulle ingen vara på rum åtta. Sakta öppnade hon dörren och mycket riktigt, rummet var tomt. Hon fick dock en känsla av att någonting hade hänt här inne men då hon varken kunde se eller höra något mer, lämnade hon rum åtta och fortsatte sin promenad mot läkarens kontor.

Skriven av: Mats Håkansson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren