Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Olyckan

Här går jag ensam som vanligt, ser mig runt och alla tjejer står där glada med sina pojkvänner. Det finns en kille i min klass som jag känt i tre år. Adrian. Det är något med honom, vet inte vad men något i mig gör så att det känns så att vi är menade för varandra. Varje gång han säger något till mig tappar jag orden. Orden blandar ihop sig och det kan verka som att man har tappat talförmågan.
En vanlig torsdag morgon cyklar jag till skolan. Mina ögon går i kors, men det är ju inte heller så konstigt, sov bara tre timmar i natt på grund av min beroendehet av min telefon. Håret blåser framför ansiktet och måste släppa ena handen från styret för att ta bort håret och kunna se något. Jag vinglar till men hamnar snart på min sida av vägen igen. Tanken om mötet med Adrian igår på gympan tar allt fokus. Jag kan fantisera om känslan då han snuddade vid min hand. Hur jag blev alldeles varm i kroppen och fick lång ögonkontakt honom. Just då ser jag hur jag cyklar förbi honom. Den härliga känslan av glädje går till nervositet och jag kör rakt ut på vägen. Bilen bakifrån med en väldigt hög hastighet kör rakt in i mig och jag ramlar av cykeln och landar hårt på backen. Smärtan i benet sprider sig till höften och kan inte ställa mig upp. Jag ser i ögonvrån att personen som körde på mig, och även Adrian springer till mig. Det susar i öronen och det blir alldeles suddigt framför ögonen.
Jag vaknar upp på sjukhuset och det tar ett tag innan man ser klart, och när man väl gör det försöker jag sätta mig upp men får en obeskrivlig smärta på högra sidan av magen. Jag lägger mig ner igen och tittar runt i rummet. 30 sek senare kommer undersköterska in i rummet.
- Hej Mia. Jag heter Emma och kommer titta till dig lite då och då nu när du är här.
Jag svarar med en svag nickning, men tänker inombords om ingen besökare skulle komma, samtidigt som jag vet att jag har inga kompisar, mamma bor långt borta och pappa dog just innan jag föddes.
- Vi fick tyvärr inte tag på några anhöriga. Sa hon som att hon precis läst mina tankar.
Jag svarar inte men försöker vända mig om med ryggen mot Emma, men det hugger till i höften och ångrar mig snabbt.
- Du har tyvärr fått en svår spricka i höftbenet och kommer nog inte kunna gå på några veckor, Säger hon med ett svagt leende
Jag suckar och tittar bort.
Aldrig att Adrian kommer gilla mig nu när jag inte ens kan gå.
-Är du hungrig? Frågar Emma samtidigt som hon drar in en vagn med soppa och bröd på.
svarar med en svag nickning och försöker sträcka mig efter besticken på vagnen.

Från att känna smärta och irritation går känslorna till ledsamhet. En tår rinner ned från min kind och torkar bort den diskret och snabbt med en pappersservett som ligger på vagnen. Klumpen i halsen växer och tårarna pressas ut från ögonen, försöker hålla emot men ger upp i samma sekund, andas ut och låter tårarna rinna. Ett gnisslande ljud som skär sig i öronen kommer från dörren. Där står han. Killen jag gillat i över 3 år. Adrian. Det hettar på kinderna och gör mitt bästa för att dölja hur generad jag var.
- Hej, jag såg att det hände en olycka, säger han med en svag röst
Jag får inte fram något. Stämbanden verkar inte fungera, som om de knutit sig, får bara fram ett litet ord
-Mm
Det blir tyst en stund
- ville bara kolla med dig hur det var
Jag kan inte förstå vad som händer. Adrenalinet höjs och hjärtat pumpar hårdare och snabbare
- Tack, får jag fram svagt
- känner mig faktiskt lite bättre, säger jag medan jag försöker pressa fram ett leende,
- Kanske inte så smart av dig att bara svänga ut på vägen så där, säger han och fnissar
Hela kroppen blir alldeles varm. Jag kan fortfarande inte förstå vad som händer. Han har aldrig pratat med mig så här länge.
Jag svarar med ett svagt leende och tystnaden håller sig kvar. Han säger att han måste gå men det enda jag ser är hans fina ögon
Leendet sprider sig på läpparna och han ler tillbaka och stänger sedan dörren efter sig.
Jag ville inte att han skulle gå men jag hade så högt adrenalin så det fanns inte i tankarna då.

Emma kommer in i rummet och säger att jag snart ska få gå från sjukhuset men att de bara behöver göra lite tester på mig. Jag nickar och ger henne ett starkt leende.
Jag börjar byta om för att kunna gå hem. Tanken om olyckan smiter sig in i hjärnan och börjar undra vem det var som körde på mig. Tanken håller sig kvar och jag går till Emma för att fråga.
- Hej, du jag undrar om du vet vem det var som körde på mig.
- Det är tyvärr något som jag inte får säga till dig
Just då fick jag en idé
- Okej svarar jag.
Jag gömde mig bakom en bänk och väntar tills Emma har gått.
Smyger fram mot hennes skrivbord och kollar igenom några papper
Och där låg det ett papper med mitt namn på
-Herregud
- Niklas Johansson, säger jag med en förvånad röst.
Adrians pappa
läser vidare
”ingen olycka” ”motiv: släkt?”
Jag fattar ingenting. Är vi släkt? Och varför skulle han göra så mot en släkting?
Jag hör steg komma närmare och lägger snabbt tillbaka papperet och springer ut från rummet
På väg ut från sjukhuset slår tanken mig
- Detta måste betyda att jag och Adrian också är släktingar
Och jag gillade honom!
Jag blir äcklad av tanken och försöker tänka på något annat.
Plötsligt på utgången utanför sjukhuset ser jag någon. Som att kolla i en spegel.
Jag känner igen ansiktet och går diskret lite närmare för att se bättre.
- Mamma?
Hon tittar upp med en förvånad blick och kisar med ögonen tills hon säger
- Mia

Dagen efter på väg till skolan tänker jag på gårdagen. Hur kunde jag bara gå där ifrån. Jag måste söka upp henne. Får kramp i armen och måste stanna till för att senare kunna fortsätta att gå.
Jag halkar och tar emot mig med kryckan. Jag hade glömt att ta ned isdubben. Medan jag försöker ta ned den så slinter jag med handen och river mig på isdubben. Jag börjar blöda lätt men torkar bort det på kläderna och får till slut ned dubben.
Jag tog upp min telefon och googlade upp mammas namn. Hon bodde bara 1 km här ifrån. Varför har hon aldrig hälsat på? Jag bestämmer mig för att gå till henne och prata.

När jag väl är hos hon tvekar jag först men trycker sedan på den cirkelformade knappen som hon dekorerad med klistermärken. Dörren öppnas snabbare än vad jag trodde och jag hoppar till.
Det enda jag får fram är ett svagt hej, och hon svarar snabbt med en nickning
Skuldkänslorna tar över och tänkte precis be om förlåtelse, men just då säger hon en sak
-Förlåt Mia, men jag har en sak att berätta innan alla andra får reda på det.

Jag kollar på klockan efter 30 minuter och säger
- Jag måste gå nu, jag ska till skolan
Andan fastnar i halsgropen och pulsen ökar.

Den första jag ser när jag kliver in i skolan är Adrian. Hans fina lockiga hår täcker hans blåa, havsliknande ögon, ett leende visar sig på läpparna.
Jag känner hur alla blickar riktas mot mig och hur de följer mig genom korridoren. Hur kan alla veta?
-Adrian! Jag måste berätta en sak…

Skriven av: Okänd

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck