Publicerat 08.10.2015
Kategori: Romantik noveller

Olycklig kärlek är också kärlek

Hon stod där vid de gamla buckliga skåpen och skrattade åt något någon oviktig person hade sagt. Hennes honungsblonda hår låg som alltid lika prydligt och perfekt på axlarna. Det var sådan hon var, Eleanor Sande. Perfekt. Hon var perfektionens förebild. Allt med henne var underbart. Hon var alltid snäll, en av de få sakerna som gjorde henne så älskvärd. Behövde någon hjälp erbjöd hon sig naturligtvis. Om någon var ensam slog hon sig självfallet ner bredvid personen. Detta fungerade dock bara med vissa människor. Min vän Hugo var dessvärre aldrig sjuk, så att hon satte sig bredvid mig hade aldrig hänt, men det gjorde inget, för bara det faktum att hon gick på samma skola som jag gjorde mig överlycklig. Jag hade blivit tagen redan första gången jag hade sett henne. Det var någonting med hennes bärnstensögon, eller var det kanske leendet som fått mig på fall?

Nathalie stod som alltid till vänster om henne, och Inés till höger. De tre höll jämt ihop. Nathalie och Inés var som en mur runtom henne. De var som hennes personliga livvakter. Ingen hade ens en chans att få prata med Eleanor ifred, framförallt inte jag. För det första var jag alldeles för blyg, och för det andra var Nathalie och Inés inte de enda som uppvaktade henne.

En äcklig känsla nådde sakta men säkert mig. Den fyllde mig med illamående och frustration. Tanken på Isaac gav mig kväljningar. Jag fick lust att spy. Spy på det perfekta reklamleendet han bar. Det som fick tjejerna att dyrka marken han gick på. Så snygg var han inte ens. Han var bara en kille som råkade vara tillräckligt vårdslös för att göra sådant som ingen annan vågade. En kille som aldrig känt en annan kärlek än till basketbollen han ständigt hade med sig. Det var synd. Varför ville någon slösa sin tid med honom? Han var en översittare. En som trodde att han var bättre än alla andra. En som bara var tvungen att slänga ur sig ogenomtänkta kommentarer stup i kvarten. En som gick med solglasögon mitt i vintern, bara för att han kunde. En som jag verkligen inte var. En som tydligen var tillräckligt intressant för Eleanor...

Min vy härifrån hade varit utsökt om det inte hade varit för att Isaac hade kommit och blockerat den. Han fick henne att le. Han fick henne att skratta. Hon var så söt när hon skrattade. Hon var alltid söt, men speciellt när hon log. Hon hade ett litet runt ansikte, och en spetsig haka. Hela hon var ganska liten till växten, ändå såg alla henne. Om man stod riktigt nära skulle man kunna se det lilla födelsemärket hon hade vid sidan om näsbenet. Detta var självklart inget jag själv hade lagt märke till. Däremot hade jag kanske studerat hennes skolfoto ett tag för länge.

Det gjorde ont när jag såg dem tillsammans. Jag ville göra något fort, drastiskt, nu på momangen. Vad som helst! Jag ville bara bli av med den klibbiga känslan som grävde ner sig allt djupare inom mig. La sig där tillrätta, för att den visste att den skulle förbli där ett tag. Jag ville sparka till något, hårt. Kanske den där klottriga papperskorgen som stod inträngd i hörnet av korridoren. Jag ville sparka till den så hårt att den skulle flyga iväg, så hårt att jag skulle få ont i foten av all kraft. Men det gjorde jag inte. Jag vågade inte. Jag ville egentligen inte, för jag skulle antagligen få plocka upp allt skräp, och jag skulle inte orka med alla blickar som jag hade fått. Så istället stod jag bara där vid mitt ruttna gamla skåp och granskade Isaac och Eleanor, några meter framför.

Det var varmt. Nästan inget syre kvar, och såhär på morgonen gick folk ständigt fram och tillbaka för att hämta något i sina skåp. Jag var fullt medveten om att jag säkert stod i vägen för nittio procent av eleverna, men de fick allt dra in sina magar och tränga sig förbi. För jag var upptagen med annat. Såsom att låta mig fyllas med känslor från alla håll och kanter. Det var som att något inom mig bara brast. Något inom mig bröts långsamt ner. Det kändes som att jag skulle försvinna. Om detta pågick mycket längre skulle jag snart tyna bort. Det skulle inte finnas någonting kvar utav mig. Jag var betydelselös, otillräcklig. Hon visste inte ens vem jag var. Svartsjukan gjorde det inte bara jobbigt, man blev jobbig.

Sådana som Eleanor skulle alltid välja sådana som Isaac, och sådana som Isaac skulle alltid komma före sådana som jag. Det var hopplöst. Jag skulle lika gärna kunna låsa in mig på mitt rum och stanna där för evigt. Ingen behövde mig. Mamma och pappa hade Noel, vad skulle de med mig till?

Jag kände hur självförtroendet sjönk ner till botten. Mitt ansiktsuttryck förändrades, och jag måste sett oerhört deprimerad ut, för elever som gick förbi mig slängde oroliga blickar åt mitt håll. Jag brydde mig inte. Jag skulle förmodligen ta första bästa kniv när jag kom hem ändå.
”Har du inte släppt henne än?” Jag vände mig om, upptäckte min rödprickige vän som omärkligt hade dykt upp vid min sida. Jag tvingade bort blicken från det dreglande paret, mötte motvilligt Hugos blick och ryckte oskyldigt på axlarna åt hans fråga. Jag visste att jag förmodligen behövde söka hjälp, att kärleken hade stigit mig åt huvudet. Den hade slängt ner alla mina känslor nedför ett berg. Ett högt berg, och den hade dragit med sig mina läxor, och min studieteknik också. ”De har varit tillsammans i fyra månader nu”, mumlade Hugo och klappade mig sådär manligt tröstande på axeln. Precis en sådan klapp som egentligen kunde ha blivit en stor, varm kram, men som förblev en enkel, oskyldig, maskulin klapp. Jag nickade. Och? Fyra månader? Jag hade varit förälskad i Eleanor i säkert två år nu. ”Det finns många fiskar i havet”, uppmuntrade han mig. Jag nickade igen, hade faktiskt inte lust att diskutera mina obesvarade känslor med honom. ”Visst är hon vacker, jag tror säkert alla killar har en crush på henne. Säkert tjejerna också.” Jag nickade för säkert tusende gången. Långsamt började jag släntra bort till salen vi hade, försökte undvika att bli nerknuffad. Fastän jag visste att det mesta klottret på väggarna hade varit där sedan 200-talet, ville jag ändå inte riskera att smutsa ner min tröja i onödan. ”Förresten är hon inte så snäll som alla säger.” Hugo verkade fortfarande inte ha fattat vinken. ”Lucas var tydligen med henne, och han sa att hon-”?”Ja, tack Hugo för att du bryr dig. Hade vi någon läxa tills idag?” stönade jag, och slängde ett öga på mitt armbandsur, mest för att ha något att göra. Det fanns faktiskt en gräns, även för Hugo. Man orkade inte med hur mycket som helst.

Han muttrade lågt för sig själv, och mumlade sedan något om att jag kanske hade vetat, om jag inte tänkt på Eleanor så mycket. Men hur var det möjligt? Hur var det möjligt att ens tänka på något annat än Eleanor? Fanns det plats för något annat i de andras hjärnor? Var det kanske bara jag? Var det kanske bara det faktum att jag var så ohjälpligt kär?
–––
Detta är min första novell på ett väldigt långt tag. Ge mig mer än gärna konstruktiv kritik!