Olyckskorp

Arnold stod och spejade ut i sin butik. Det var en lagom sömnig förmiddag mitt i arbetsveckan. Solen tittade fram bakom molnen med jämna mellanrum och visade upp sin glans för folket i byn. Det var varmt, svällande varmt, men Arnold behövde inte svettas där han stod skyddad av sin nyinköpta luftkonditionering. Han lät blicken löpa över hyllorna, som gnistrade nytvättat vitt och där varorna låg noga genomtänkt sorterade. Allting var i sin ordning, och Arnold fann nöje i att kunna stanna upp en stund och bara andas in atmosfären i denna hemtrevliga fristad. Han strök sitt sotsvarta men grånande, kortklippta hår samtidigt som han grubblade över hur lång tid mjölken skulle räcka innan han var tvungen att gå ner i lagret och hämta ny.
”Två timmar max”, sade han för sig själv och satte sig ner på sin mjuka stol med en lättjefull suck.

Herr Johan Korpkvist klev ur sin svarta BMW och gick med långa, svepande steg mot sitt mål. Han borrade ner blicken i marken, men kunde inte undgå att notera att solen gick i moln bara några sekunder efter att han klivit ut ur bilen. När han höjde huvudet möttes han av en normalstor byggnad som tornade upp sig framför ögonen på honom. Den var vacker, byggd för länge sedan men ändå välbevarad. Johan fick ångest för en sekund, men slog bort tankarna och fortsatte vandra utan vidare förskansningar. När han gått några meter till tittade han upp igen, denna gång för att få syn på en liten bräcklig dörr. Ovanför dörren hängde en skylt med texten Arnolds livs - krubb i mängder. Johan skakade på huvudet åt denna fåniga slogan, torkade bort en svettdroppe på pannan, tog ett djupt andetag och öppnade dörren till den lilla butiken.

Det hade varit en lugn dag i Arnolds affär hittills, och en halvtimma hade passerat sedan den näst sista kunden hos Arnolds livs hade tackat för sig och gått sin väg. Arnold hoppade därför nästan till när hans öron fångade upp det karaktäristiska plingandet som signalerar att en kund är på väg in. En medelålders man stack in sitt avlånga ansikte genom dörren, granskade Arnold med sina smala, blåa ögon och spatserade sedan in med hela kroppen. Mannen var stilig och kostymklädd, och när han kommit fram till disken reste sig Arnold upp och lade instinktivt armarna i kors. I vanliga fall hade han frågat ”kan jag stå till tjänst?” med ett inställsamt leende, men det kändes som om en olycksbådande aura omgav den här mannen. Helt sonika stod de nu bara där, och stirrade på varandra. Mannen sträckte handen bakom ryggen och tog fram en, stor, grov klubba. En sådan där som grottmänniskor använde för att jaga och kriga. Arnold reagerade inte på att en kostymklädd man överhuvudtaget ägde ett sådant primitivt, forntida redskap. Men innan han fick tid att tänka vidare på saken höjde den stilige mannen sin klubba över huvudet, lät den vila där på toppen en sekund och sänkte den sedan med full kraft ner över bordet. En djup, skrovlig duns och det klirrande ljudet från en mosad kassaapparat fyllde rummet.

Johan mönstrade butiksinnehavaren. Han var en kort, robust man i 50-årsåldern med ett nästan lite rostigt ansikte som var fullt med rynkor och såg sympatiskt ut. Han satt bakom kassan och stack nyfiket fram sitt glasögonklädda huvud likt en grävling. När Johan klev in i butiken reagerade han på miljön därinne. Allt var otroligt nystädat, fint och prydligt, till skillnad från de flesta andra ställen Johan besökt i samma ärende. Trots att butiken var liten hade man lyckats proppa in en hel del varor och fortfarande inte fått kunden att känna sig instängd. Den här killen måste ha lagt ner sin själ i den här affären, tänkte Johan och kände ett styng av dåligt samvete leta sig fram i bröstkorgen. Han promenerade fram till disken, öppnade munnen och började tala.

Arnold stod som förstenad. Han var såklart relativt chockad av utvecklingen händelserna höll på att ta, men allt kändes ändå ganska naturligt på något vridet sätt. Den kostymklädda mannen stannade upp ett ögonblick i sin bärsärk som för att inspektera den skedda skadan med en nästan ursäktande min. Det dröjde dock inte länge innan han återupptog sitt våldsamma svingande och fortsatte att puckla på allt i sin väg i butiken. Med böljande rörelser mejade den stilige mannen ner torn av staplade konservburkar, krossade allt möblemang i mejeriavdelningen och fullkomligt manglade hyllorna med bröd. Mjöl flydde från sina påsar och virvlade runt i luften, diverse drycker rann ut på golvet i en färgglad sörja och köttbitar flög kvickt över hela rummet för att sedan slå i väggen på andra sidan med ett saftigt daskande ljud. Allt mynnade ut i ett fruktansvärt kaos som skulle få disciplinära människor som Arnold att vrida på sig av fasa och maktlöshet. Men istället stod han bara där och gapade. Inte gapade som i att skrika för full hals, utan gapade som i att stå med hakan släpande i golvet. I princip allt i butiken var förstört, och det som överlevt slakten var ändå utan mening. För det som Arnold koncentrerade sina tankar på var det som var trasigt, det som inte gick att reparera och det som var förlorat för alltid.

När Johan avslutat sin utläggning och svarat på butiksinnehavarens frågor vände han sig om och lämnade Arnold Josefsson, som namnlappen på skjortan deklarerade, bakom sig. Han tog det bra, tänkte Johan. Han såg ledsen ut, men verkar nog komma över det snabbt. Johan var lättad. Hans projekt var så gott som fullbordat och han visste att en befordring samt en saftig löneförhöjning hägrade. Samtidigt som han gick mot sin bil fantiserade han om härliga semestrar med sin fru och son, kanske ett sommarhus och varför inte en ny bil? Om en månad var det sonen Edgars födelsedag, och Johan funderade på vilka presenter han skulle köpa samtidigt som himlen mörknade och tunga regndroppar föll från de svarta molnen.

Skriven av: HumanAfterAll