Publicerat
Kategori: Novell

Om det bara kunde regna

Slaget var över, min blick gick över slagfältet.
Det finns inget slut på döda kroppar, kråkorna hade redan börjat samlas för att festa på de döda.
Under mig ligger högvis med lik, mitt svärd har gjort ett gott jobb denna dag.

Bara några timmar innan hade vi stått på andra sidan fältet, vi hade varit så fulla av hopp, det största armén någonsin samlad, hundrafemtio miljoner elit tränade soldater, tränade från födsel tillsamman med kanske lika många soldater som köpts av våra befälhavare längs vägen.
Det hade varit en lång marsch, flera dagar lång men när vi kom fram var där en grön vacker äng med mängder av vitsippor och blåklockor.
Jag hade stått några led bak men mitt hopp lyftes när jag fick se en glimt av vår kejsare som red längs främsta ledet folk hurrade och det gjorde även jag.
Svärd, yxor och spjut slog mot sköldarna för att skrämma fienden men den bara stod där på andra sidan, iskalla.

Deras armé var från öst, en enorm skara, kanske tre gånger så många som vi men antagligen fler.
Dem hade anfallit många städer och deras imperium sades vara större än något annat. Deras ledare kallads “Khan” och ansågs nästan som en gud.

Påven hade bett alla länder att ge sig av för att hindra inkräktarna,.
Påven har ingen makt i Konstantinopel men kejsaren tänkte inte titta på medan fienden mer och mer närmar sig huvudstaden, därför skulle vi möta fienden vid vårt land gräns.

Solen höll på att gå upp och den lätta vår dimman lättade mer och mer när vi helt plötsligt fick ordern, anfall…

Jag sprang bredvid min bror, vi har kämpat otaliga strider med varandra och på slagfältet har vi alltid varit oskiljaktiga, vi tillhörde det Väringiska gardet, kejsarens elittrupper och personliga vakter, vi skulle göra vår plikt.

En lucka började öppnas och jag kunde se hur fienden bara stod kvar. Bara deras kavalleri sprang runt, kavalleriet sköt pilar i mängder mot oss, även deras infanteri hade pilbågar och dem bara stod där och sköt mot oss och många kamrater stupade. När vi började närma oss så hängde alla på kommando sina pilbågar på ryggen och drog fram sina svärd.

När jag tittade tillbaka såg jag hur fler och fler av kamraterna började komma fram men också hur barbarerna i vår styrka började mer och mer ge sig av… fegisar…

Mitt svärd som hade varit en gåva från min far dagen innan han dog gjorde även denna strid sitt jobb väl.
Klingan skar igenom min fiende lika lent som en kvinnas smekning, det var tyst men ändå så perfekt.

Igen och igen blev jag dödens hantlangare och efter några timmar märkte jag hur jag började springa på dem livlösa kropparna för att komma till nästa fiende.

Nu droppar jag av svett och blod…
Jag har fått sår över hela min kropp, det känns svårare och svårare att andas.
Jag kan inte längre lyfta armen som bär mitt svärd, jag tittar på den och ser en dolk i den.
Att dra ut dolken kan göra mer skada än nytta bättre att låta den sitta där ett tag till…
Solen börjar gå ner och stora mörka moln närmar sig
Då känner jag hur mina ben ger vika och jag sätter mig på mina knän.
Då ser jag honom, min bror, bredvid mig, hans ansikte är oigenkännligt men jag vet att det är han, endast min bror har ett sådant halsband, vår mor gav oss varsitt innan vi gav oss av ifrån Helmgård.
Då känner jag en droppe av svalka…
Jag tittar upp och känner fler och fler droppar, dem smakar salt… regnet är här…
Jag lägger mig intill min bror… jag drar långsamt ut dolken…

Smärtan börjar försvinna… jag känner ingenting längre… då ser jag åter min bror, han sträcker fram en hand till mig, bredvid honom står min far och tittar på mig med kärleksfulla ögon, jag är hemma…

Skriven av: klaangen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren