Om en kunde skicka kramar på posten

Det är knappt så att jag märker att det är dags att gå av. Hela tågresan har varit ett virrvarr av tankar. “Göteborg Centralstation” står det i alla fall på en skylt, så jag måste ha kommit rätt. Jag har varit nervös ända sedan vi började skriva i höstas, men det här är helt annorlunda. Nu ska vi ses, på riktigt. Inte mellan en mobilskärm utan faktiskt stå mitt emot varandra. Ett dygn tillsammans. Hur kommer han vara? Vad kommer vi prata om? Hur kommer hans röst låta? Åh Gud, jag har fantiserat om hans röst så många gånger att ni inte ens förstår. Det är nästan lite läskigt faktiskt. Med min Kånken på ryggen och mobilen i handen börjar jag försiktigt gå mot utgången. Eller är det åt andra hållet kanske? Jag förstår mig inte på det här stället. Är det inte tänkt att tågstationer ska ha tydliga skyltar? Jag funderar på om jag ska skicka iväg ett sms till honom när jag plötsligt hör någon ropa mitt namn. Jag vänder mig hastigt om och får direkt syn på de mörka lockarna. Där står han.
Vi som tidigare varit 981 kilometer ifrån varandra har nu bara fem meter luft mellan våra kroppar. Han har på sig ett par svarta jeans som är uppvikta nedtill och en svart kappa med en märkbar fläck på höger ärm. I handen har han bilnycklar som han fipplar med. Kan det vara så att han också är nervös? Han drar på smilbanden och jag tänker att vi borde göra någonting. Som om han läst mina tankar flyttas hans ben framåt, och helt plötsligt är han framme hos mig. Han är inte superlång egentligen. Lagom lång. Det är så mycket jag velat säga, men nu när jag står här framför honom verkar orden vara slut.
“Hej”, säger han.
“Hej”, svarar jag.
Han kommer fram och lägger armarna om mig. Jag besvarar kramen. I två månader har jag drömt om att få hålla om honom och nu står jag äntligen här. Helst av allt skulle jag vilja pausa och stanna upp vid det här ögonblicket. Fotografera det och spara det i ett litet album som jag kan öppna ibland. Vi släpper varandras ryggar och en svag doft av vanilj håller sig kvar i luften.
“Gick resan bra?” frågar han.
“Jag minns inte.”
Vi går ut till hans bil och det visar sig att det inte alls var åt det hållet jag var på väg åt.
Innan hade jag ingenting att säga men nu är det som att jag inte kan hålla tyst. Vi sitter i hans kök med varsin tekopp framför oss. Jag en grön och han en blå. Han säger att blå är hans favoritfärg och jag säger att jag inte har någon. Vi pratar om oviktiga saker och viktiga saker och nästan viktiga saker. Det är konstigt egentligen, hur jag kan känna honom så bra fastän vi aldrig tidigare träffats. Jag vet att han är rädd för hundar, att han är vänsterhänt och att han hejar på Real Madrid. Jag vet också att så fort jag möter hans ögon är jag fast och kan inte slita blicken därifrån. Jag fångas och dras in.
Hela kvällen går så fort att jag börjar misstänka att någon tryckt på snabbspolning. Vi går ut och äter. Han beställer Black and white så då gör jag det också, för han säger att det är gott och jag tror honom. Sen dansar vi och jag trodde inte det var fysiskt möjligt att bli såhär svettig. Kroppar som rör sig i takt till musiken på ett överfullt dansgolv. Jag känner hur det pulserar i bröstet och funderar på om det bara har med basen att göra.
”Ska vi gå ut och ta luft?”, skriker han.
Jag nickar till svar. Han trevar efter min hand och drar mig med honom bort från folkmassan. Vi står under en lyktstolpe och först nu får jag tillfälle att verkligen se honom, att studera varje drag. Endast med sin närvaro målar han mina kinder röda. Jag vill inte komma för nära, i rädsla för att bli krossad. Men är det någon som ska krossa mig så är det han. En hand på en höft och en annan på en kind. Och så möts vi.
När vi kommer hem lägger vi oss direkt. Hans säng är inte så stor, men den räcker. Han lägger en arm om mig och kramar om min midja. Jag tänker att jag alltid vill somna i hans famn. Han pussar mig på pannan och jag vänder mig om för att agera liten sked. Efter bara några minuter märker jag hur hans andning blir djupare. Jag räknar hans hjärtslag mot min rygg innan även jag faller in i drömmarnas värld. Under natten vaknar jag med ett ryck och känner hur paniken rinner längst ryggraden. Jag drömmer alltid mardrömmar, det är inget ovanligt. Det ovanliga denna natt är att en hand letar sig fram till min, som ett tröstande beskydd. Jag hör honom mumla något men kan inte uppfatta orden. Kanske säger han att jag ska somna om, så jag gör det.
När jag vaknar nästa morgon hör jag det skramla från köket och en doft av pannkakor fyller rummet. Jag smyger in till badrummet för att se hur kritisk situationen är. Jag har varit med förr och vet vad som måste göras. Tillräckligt mycket smink för att inte se nyvaken ut, men inte så mycket att det ser ut som att jag gjort någonting. Nöjd med resultatet trippar jag försiktigt in till köket. Jag sätter mig vid bordet och får en gyllenbrun pannkaka serverad på tallriken. Jag frågar om han sovit gott och han säger att han sovit som en prins. Han märker ett ärr på mitt pekfinger och ber om att få höra historien bakom det, så jag berättar. Just nu, med honom, finns inga moln på himlen.
En timma senare står vi på samma perrong som vi möttes vid ett dygn tidigare. Vi håller hårt om varandra och jag vägrar att släppa taget. Jag förklarar för honom att jag inte vill säga hejdå och han säger att vi inte behöver göra det. Så vi säger ”vi ses”, även fast jag inte är säker på om det är sant. Min plan var att inte gråta, men det går inte alltid enligt planen. Min plan var inte heller att falla för någon som bor 981 kilometer från mig, men kolla vad som hände. Jag suger verkligen på att hålla mina planer. I samma sekund som jag går på tåget landar en tyngd i mitt bröst. Jag vinkar, han vinkar och dörrarna stängs. Det sista jag ser av honom är fläcken på jackans högra ärm.

Det är knappt så att jag märker att det är dags att gå av. Jag har sovit i princip hela resan och trots detta känns kroppen precis lika tung som den varit tidigare. Jag kan svära på att det är längre från Göteborg till Umeå än det var från Umeå till Göteborg. Jag tar linje 6 hem och låser upp dörren till en tom lägenhet. Jag släpper väskan på golvet och faller ihop i en tom säng. Jag kryper ner under täcket och bara ligger där med ett tomt hjärta. Undrar vad han gör just nu. Morgonen efter ringer klockan 07.00. Jag kliver upp, äter frukost, duschar, sminkar mig och går ut genom dörren. Allting går per automatik. Det är inte förrän jag kommit utanför dörren som jag vaknar till på riktigt och plötsligt känner en huggande känsla i bröstet. Min kropp skriker efter Honom.
Jag sitter på en föreläsning och försöker fokusera, men jag kan inte tänka på demokrati och svensk parlamentarism just nu. Allt jag kan tänka på är hans ögonfransar, hans händer och hans nyckelben. Eftersom han inte hört av sig sedan vi skildes åt drar jag slutsatsen att han inte tänker på mig lika tvångsmässigt som jag tänker på honom. Jag tittar ut genom fönstret och det verkar som att vädret sörjer med mig idag. Efter föreläsningen ser jag mörka lockar i korridoren och tänker att han är här för att träffa mig. Att han har tänkt på mig precis lika mycket som jag tänkt på honom. Att han inte kunde vara utan mig längre och att han tog första flyget upp för att överraska mig. Självklart är det inte så. De mörka lockarna försvinner runt ett hörn och kvar blir jag.
Det har gått 27 timmar sedan jag lämnade Göteborgs centralstation när min mobil vibrerar. ”Hej du! Hoppas resan gick bra. Är det konstigt att jag redan saknar dig när vi precis har sagt hejdå?” Min mun ger ifrån sig ett svagt pip och en kvinna några bord bort tittar åt mitt håll. ”Vadå, har du inte sett någon som är kär?” säger jag inte till henne. Och nu då? Det är inte som att jag kan resa till Göteborg varje helg, inte om jag vill ha pengar kvar till mat i alla fall. Det är klart jag förstod redan från början att det skulle bli svårt, men jag ville i alla fall träffa honom en gång, bara för att se om det kunde bli något. Men hur ska det någonsin kunna bli något om vi inte får tid att ses och verkligen lära känna varandra. Att flytta känns som ett lite för extremt alternativ, dessutom har jag min utbildning. Och jag vill inte ha honom om 2 år, jag vill ha honom just precis nu.
De kommande dagarna består av gulliga sms. Vem kunde tro att jag var så romantisk?
”Om vi inte hade bott så långt ifrån varandra hade jag frågat om du ville fika.”
”Om vi inte hade bott så långt ifrån varandra hade jag tackat ja.”
Trots detta ligger tyngden kvar. För vad är han för mig om jag inte får ha honom hos mig. Jag känner så mycket att det gör ont i bröstet. Ångest och kärlek påminner om varandra. Snabb puls, bultande hjärta, värme och en våg av känslor. Vad är meningen med allt det här? Jag måste reda ut det, annars kommer jag gå sönder. Antingen är det vi och då måste vi kämpa för att lyckas, eller så slutar vi med vad det nu är. För jag orkar faktiskt inte gå runt och kära ner mig om vi ändå inte ska ses igen. Problemet är bara att jag kärar ner mig mer och mer för varje dag, minut, sekund. Under nätterna vaknar jag med ett ryck. Kallsvettig och ångestfylld. Jag märker att mina kinder är blöta men det finns ingen här som kan torka dem. Jag skakar men det finns ingen här som kan hålla om mig. Ensammast i världen, det måste vara jag.
På morgonen ringer jag mamma. Hon frågar hur det är med mig och jag berättar allt. Jag berättar att jag inte kunnat andas normalt på en vecka. Jag berättar att varje dag är en grå dimma som aldrig tar slut. Jag berättar att jag lämnade mitt hjärta i Göteborg och nu vet jag inte hur jag ska få tillbaka det. Mamma försöker skämta och säger att han kan skicka det på posten. Hon tyckte det var kul, jag tyckte det var mindre kul. Jag säger att jag är förvirrad och ber henne lösa mina problem.
”Är du kär?” frågar hon.
”Vad låter det som?”
”Det låter som att du är dödsförälskad.”
Sen ringer jag Honom. Det går tre signaler som känns som en evighet innan han svarar.
”Hallå?”
”Hej, jag ville bara ringa och säga att jag är kär i dig. Dödsförälskad faktiskt.”
”Vem är det här?”
”Skojar du?”
”Jag är kär i dig också. Alldeles jättekär.”
”Tur.”
”Och nu då?”
”Det är morgondagens problem.”

Skriven av: Sandra Peterson