Om hopp.

Pojken och Flickan

Solens kalla strålar reflekteras på den halvfrusna dammens vatten. Träden i parken är tyngda av den nyfallna snön. De små grusstigarna som går genom parken är oskottade och täckta av snö. Ingen förutom pojken tar vägen genom parken den här dagen. Idag ska pojken träffa flickan. Idag ska dom bli lyckliga.

Pojken är 15 år och bor på fosterhem, han blev bortlämnad som nyfödd men ingen ville ha honom. Därför kom han på ett fosterhem med 49 andra pojkar och flickor som får dela på samma rum. Usel hygien, dåliga byggnader och små matransoner är några av de mindre problemen som pojkarna får stå ut med, ibland när någon ur den jourhavande personalen har druckit för mycket kan man höra skrik från flickornas avdelning och när föreståndaren behövde dryga ut sina inkomster händer det ofta att någon av dom unga pojkarna ”försvinner” under mystiska omständigheter.

Fosterhemmet är pojkens och de andra barnens enda verklighet, det som för många andra skulle vara otänkbart, är en accepterad verklighet för dom. Dom flesta är uppvuxna på fosterhemmet, och dom som inte är det förtränger snabbt alla sina tidigare minnen som ett sätt att försöka försvara sig själv mot verkligheten. Visst finns det en avlägsen dröm om att någon gång få komma till en normal familj, få gå i skolan och få äta sig mätt djupt inom dom flesta, men alla vet dom att det vore overkligt önsketänkande och direkt skadligt för den psykiska hälsan att ens börja tänka på det som en rimlig möjlighet.

Pojken tittade sig omkring i parken. Pojken gillade parken, varje dag brukade personalen på fosterhemmet ta med dom ut till parken för lite frisk luft och möjlighet att röra sig öppet. Det var här han träffade sin enda vän utanför fosterhemmet.

Det var en solig julidag tre år tidigare. Det var mycket folk i parken och pojken var ute på en av dom vanliga picknickarna med hemmet när en liten men välklädd flicka kom fram och frågade ifall han ville leka med henne. Pojken blev lite blyg, han hade aldrig lekt med någon som inte bodde i samma rum som han, och verkligen inte med någon med så fina kläder och som var så vacker som hon. Flickans tänder var vita och tycktes nästan gnistra i solen och håret hade en glans som tydde på en hygien som var avlägsen på hemmet, kläderna var nya och av bra kvalité och hon doftade av parfym.

Flickan log åt pojken, tog hans hand och sprang iväg mot en av sandlådorna. Pojken var förbluffad men glad då han satt där och byggde ett sandslott med den vackra flickan. Flickans familj bodde på den fina gatan tre kvarter bort från hemmet. Det finare folket hade alltid betett sig nedlåtande och kalla mot pojken och hans vänner. När pojken kom gående på gatan brukade folk väsa åt honom att dom ”inte vill ha några jävla niggerungar springandes runt benen på dom” och liknande.

Men flickan är inte som dom, hon är snäll och säger inga dumma saker till pojken. Varje gång pojken kommer till parken brukar hon vara där med honom. Oftast hittar dom på nåt oförargligt hyss i de finare kvarteren där flickan bor. Pojken tycker om att vara med flickan, hon är det vackraste han vet och varje gång han ser åt hennes håll får han fjärilar i magen och en våldsam lust att kyssa henne. Och han hoppas och tror innerligt att känslan är besvarad.

Varje gång han kom tillbaka till hemmet efter att ha träffat flickan var det som en kalldusch. Tillbaka till systemet där dom äldre slog dom yngre och där man fick vara glad ifall man någon gång fick äta sig mätt.

Bilar tutar åt flickan när hon springer över gatan, men hon verkar inte bry sig. Hon går raskt genom den avgasförgiftade och grå staden mot platsen där hon skall träffa pojken.

Flickan är 14 år och kommer från en familj i de övre skikten av samhället. Hennes far är en rik och mäktig bankir och hennes mor kommer från en gammal fin adelsfamilj. Hennes yngsta syskon är 32 och hon bor i hemmet som ensamt barn. Huset är ett stort fyravåningshus från sekelskiftet med dyra möbler och alla de nyaste tekniska apparaterna. Varje månad eller så håller fadern någon fest eller så för att imponera på kunder och kollegor.

Utifrån kan det se ut som om hon kommer från en idyllisk familj, inifrån är bilden en helt annan. Flickans mor är allvarligt sjuk och ligger i dödsbädd, mycket tack vare faderns dåliga behandling. Varje kväll är hon rädd för att far skall komma hem full, nu när mor ligger för döden finns det bara en som han ta i sina raserier. Modern har ett stort förråd av mediciner i en av garderoberna, far vet inte om detta men flickan hittade den en gång när hon gömde sig för ett ovanligt stort vredesutbrott, och gud vet hur mycket värre det kan bli ifall han far någonsin hittar förrådet av piller.

När hon går till skolan är hon alltid rädd, i skolan mobbas hon av alla. Alla är avundsjuka, och alla är emot henne. Hon har blivit fysiskt misshandlad ett flertal gånger, inte för att det skulle vara något nytt för henne, och ofta med lärare som åskådare. Det är nog det mest psykiskt knäckande för flickan, att inte kunna lita på någon vuxen, inte föräldrarna, inte lärarna och ingen annan vuxen är det värsta.

Den enda ljuspunkten i hennes liv är pojken.

Hon såg pojken för ungefär 4 fyra år sedan, i parken då han var på en utflykt med fosterhemmet han bodde på. Han var lång och mager med långt stripigt hår och smutsiga kläder, men i sättet han rörde sig, i utstrålningen, såg hon nånting vackert. Hon tittade på honom medans han lekte med de andra barnen från hemmet, varje dag i veckor, månader och tillslut ett helt år var hon för feg för att gå fram till honom. Men en dag när hon som vanligt var i parken och tittade på pojken fick hon en impuls, leende som en solstråle, lycklig som hon aldrig förut varit gick hon fram till pojken, hon kan inte minnas dom exakta orden hon sa men hon tog pojken hand och dom sprang iväg, till sandlådan, och byggde tillsammans det vackraste sandslottet någon nånsin skådat

I pojken fann hon en vän, någon att lita på, någon att skratta med, någon att gråta med. De enda lyckliga stunderna i hennes liv var med pojken. Hela tiden när hon blev slagen av fadern och mobbad av sina klasskamrater tänkte hon på pojken, och då kunde hon alltid hålla ut ett tag till, ända tills nästa gång hon träffade honom. Hans leende satte igång en hel arsenal av lustiga känslor hos flickan. Men snart skulle dom ha skiljts åt för evigt, hennes far hade lovat bort henne till en av sina kompanjoner, den mest vidriga och sadistiske människan någonsin. Varje gång han såg på henne med sina kalla ögon, varje gång han tog i henne med hans orena händer, kände hon en känsla som om hon samtidigt ville slita honom i stycken och spy ut allt som hennes far någonsin betalt för.

Men nu skulle hon träffa pojken som hon blivit kär i. Nu skulle hon bli fri, om än bara en liten stund med pojken. Hennes far och mannen som hon var lovad till höll sträng koll på vart hon tog vägen och det var stundom mycket svårt att slinka ut till mötesplatsen.

Dom håller varandra. Så olika, men ändå så lika kan dom ha förståelse för varandras problem, dom kan trösta varandra, dom kan skratta åt varandra och någon gång kanske dom blir fria tillsammans. Dom har en dröm tillsammans och dom har ett öde tillsammans, men hur ska dom kunna ha ett liv tillsammans?

Skriven av: Kristoffer Johnsen