Om jag älskar dig, är du då tvungen att älska mig tillbaka?

Om jag älskar dig, är du då tvungen att älska mig tillbaka?

O, ja. Det är klart att jag minns första dagen vi träffades. Jag minns den fina lilla gatan som hon gick på. Med fina och raka steg. Jag minns de blommande träden som fyllde gatorna med ljus, hopp och kärlek. De var fina körsbärsträd som jag minns när vi gick uppe i bergen i Tokyo, förra sommaren. De hade den perfekta färgen. Inte sådär skrikigt rosa, utan en mer mild och klar rosa. Som den rosa himlen i norr, minns du det? Dem så fina nätterna i det kalla, norra Sverige. Inget ljus utom polarskenet som bara vandrade runt i himlen, som dansande älvor vid en mörk äng. Det var det enda som lyste, Jag minns även de fina gatstenarna i ljusgrått. Det var som i en film, fast den här gången var det mera verkligt. Precis som jag vill ha det.

Men i själva verket var det inte någon gata som tog min uppmärksamhet. Utan det var henne. Det var verkligen hon. Hon jag hade drömt om, hon jag varit så kär i. Men nu, var hon här. Hon såg mig. Jag tittade tillbaka snabbt och gav tillbaka ett leende. Hon log tillbaka med glädje i hennes leende. Hennes fina tänder lyste i ljuset och det matchade perfekt med hennes tulpan-vita klänning. Hennes långa, blonda hår matchade med de gula, röda och bruna löven i vårbrisen. Vädret var så klart. Det var så fint, inga moln, inget regn, utan bara en stor rund sol som lyste upp vägen för oss. De var bara vi på gatan, inga andra. Bara hon och jag. Jag gick fram till henne och höll om henne. Hon tryckte tillbaka och jag kände hennes kropp mot min. Hahaha, jo, men det är väl klart att jag blev nervös. Hon var ju äntligen här med mig. Jag minns de där dagarna hon gått hem med sina vänner och jag gått där med henne. Fast då har hon inte riktigt sagt något till mig. Bara ett litet hej, men det räckte för att göra min dag. Hon var allt jag någonsin velat ha och jag bara vet, att hon tycker det samma.

Vi hade träffats så mycket på sistone. Varje dag, varje minut kändes det som. Så fort jag hade bryggt mitt morgon kaffé, gjort den där perfekta frukosten med nypressad apelsinjuice från traktens bästa gård. Jag kommer ihåg varje morgon då jag tog med min tidning och nybryggda kaffé på altanen och såg ut över den kalla, mörka skogen. Ännu bättre var det när vintern kom. Snön var som ett stort vitt täcke som sträckte sig över land och hav och täckte allt i sin väg i sin iskalla kyla. Men för mig kändes det annorlunda, det var som om vintern var den årstid då väckte tillbaka liv i allt dött sedan hösten. När löv fallit ner från träd från hösten, var då vintern som förvarade träden i mot allt ont i ett stort täcke. Dessutom var det också väldigt, väldigt fint. Kommer du ihåg det, kvällarna då jag knackade på din dörr i vinterkylan. Trots att det var så otroligt kallt så var synen på dig bara vid fönsterkarmen inne i ditt lilla hus den enda värmen jag behövde för att värma mitt hjärta. Jo, det är klart att jag vet att jag varit kanske lite väl jobbig vid vissa tillfällen. Men det var för att jag gillade dig så otroligt mycket. Hur mycket jag än velat sluta så kunde jag inte sluta tänka på dig. Du var för fin, för vacker, för betydelsefull. För mig.
Men...

Trots allt det här ljuger du för mig? Alla tidigare känslor, var dom inte på riktigt? Vad har jag gjort för fel? Du förstår, det är inte såhär jag velat att de här ska ha slutat. Jag gör det här för att inte du ska svika mig något mer. Jag tog henne i hennes hand och bjöd in henne i mitt hus. Jag visade henne till hennes rum. Där skulle hon sitta, allt var ju hennes fel.. Med en tår i ögonen stängde jag dörren försiktigt.

***

Jag… Jag tror jag är påväg att bli galen. Det här rummet, det är så vidrigt, så mörkt. De mögliga väggarna som ser ut att krympa för varje minut som går, för varje sekund faktiskt. Det är så läskigt. Jag märker hur jag blir smalare för varje dag som går. Jag kommer säkert aldrig att få träffa min familj heller igen. Mina kläder är i trasor och jag känner mig verkligen som ett odjur. Är det såhär jag kommer att dö? Är det så här jag kommer att vittra bort? Det är frågor jag ställer mig varje dag jag är här. Mitt i rummet finns ett stearinljus på en rostig ljusstake. Det har brunnit ända sedan jag varit här, men nu.. har det snart brunnit ut. När ljuset i rummet har brunnit ut, då får du se att all tid äntligen är... Är vadå? Är vadå!? Ja! Just det, slut! Då skulle något hända sa han. Då skulle något äntligen hända. Vad.. Vad menar du? Vet du inte vem han är!? Jag… Jag kan nog berätta.

Påminn mig inte. Jag minns den hemska dagen jag träffade honom alltför väl.. Jag minns den kalla vägen som jag egentligen inte ville gå på. Men det var snabbaste vägen hem till Victoria. Jag minns att jag gick där rakt och bestämt. Jag ville verkligen komma därifrån så fort som möjligt. Att verka självsäker kanske hjälpte tänkte jag. Jag minns de trista, döda och gråa träden som gjorde gatorna sjuka? Ja, det kan man nog säga. De var en gång vackra körsbärsträd men nu var det knastriga löv utan någon slags positiv utstrålning. Allt var så grått och svart. Aldrig hade jag kunnat tro att det kunnat varit liv på dessa gator en gång i tiden. Något kändes verkligen helt fel, det hä var inte den stad jag en gång växt upp i. Det kan bara icke vara det. Gatan var täckt av löv och under såg det nästan ut som om det fanns benknotor fästa i gatstenarna. Det var som i en film, fast den här gången var det mera verkligt. Det här var absolut inte så jag velat ha det.

Men i själva verket var det inte någon gata som tog min uppmärksamhet. Utan det var han. Det var verkligen han. Det var han som alltid följt efter mig när jag var påväg hem och spionerade på mig genom mitt fönster ibland. Jag var livrädd för honom. Han försvinner aldrig. På senare tid har jag drömt drömmar om honom. Mardrömmar. Jag ser honom överallt vart jag än är, vad har jag gjort för att ha förtjänat detta? Men nu, var det inte längre någon dröm. Utan nu såg han på mig. Jag tittade på honom och stirrade bara. Gav ingen min eller sa inget ljus. Han stirrade med sina svarta stora ögon på mig. Efter en stund gav han mig ett stort och brett leende. Hans gula, missfärgade tänder speglade sig mot mig. Han hade en svart jacka på sig med ett par svarta byxor och skor. Hans blöta hår hängde ner från hans huvud. Han såg ut som ett monster. Jag ville skrika men kunde inte. De var bara vi på gatan, inga andra. Jag var helt ensam. Med honom. Han gick fram till mig och försökte ta tag i mig. Jag ryckte och försökte göra mig fri från hans iskalla grep. Jag skrek och gjorde allt jag kunde för att bara kunna ta mig därifrån. Så fort som möjligt. Vart som helst utan här. Det kändes knappt som om jag var något motstånd. Han bara höll fast mig och stirrade på mig. Det såg nästan inte ut som om han någonsin blinkande. Hans ögon var illröda runt om hans kolsvarta pupill och jag kunde känna något. En slags kraft som ville tala till mig.
Det var ondska. Ren ondska.
Med ett slag mot mitt ansikte blev jag helt medvetslös.

Sedan mindes jag att jag vaknade upp här, i denna iskalla, hemska källare. Det hade gått dagar om inte veckor. Det kändes som en evighet och jag grät så ofta jag kunde, tills det gjorde ont och jag inte ens kunnat se klart längre. Varje dag efter hans frukost gick han ner hit i källaren och mumlade lite saker och satte sig på en stol. Sedan stirrade han bara på mig.
Han kunde göra det i timmar…
Det var vinter. Jag kände det då rummet bara blev kallare för var dag som gick. Jag som älskade vintern. Det var min favorit årstid. Jag minns när jag och min familj gått ut i snön och gjort snögubbar och lekt i snön flera timmar då vi avslutade med att dricka varm choklad hemma vid brasan och somna i den varma soffan med min hund. För var dag som går undrar jag om jag någonsin kommer att uppleva det igen…

Nu satt han här och bara stirrade på mig. Jag tittade ivrig på lågan som snart gick ut. Vad skulle hända då? Till slut… brann det ut. Jag såg absolut inget i mörkret utan hörde bara att något reste sig upp. Sedan öppnades plötsligt dörren och han gick ut. Innan han gick tittade han på mig en sista gång innan han vinkade åt mig och började le sådär igen. Sedan slängde han till dörren och gick.

Skriven av: Alexander Lundstrom