Om jag ändå hade varit välkommen

Jag står utanför din dörr. Vitmålad, med fyra frostade små glasrutor och en trevlig skylt som ska välkomna. Om jag hade varit välkommen, vill säga. Egentligen vet jag att jag inte ska stå här, men längtan lurade mig att du skulle bli glad om jag dök upp. Jag trodde på det ända tills dörrklockan pep. Nu har jag ont i magen och önskar att det inte är någon hemma. Kanske har ni åkt iväg och glömt att släcka.

Något rör sig bakom rutorna och när dörren glider upp vill jag bara spy. Men jag tvingar mig att le fram ett hej ändå.
"Anna", tjuter någon överlyckligt och din nioåriga lillasyster kastar sig i min famn.
"Hej tjejen", mumlar jag och stryker henne över håret. "Hur är det? Allt bra med Sotis?"
"Han har fått en ny leksak idag, kom så får du se."
Hon grabbar tag i min hand och drar in mig i hallen. Förvånansvärt stark för en nioåring, men jag antar att längtan kan drabba oss alla.
Tre steg in i hallen hör jag din älskade röst.
"Vad fan...?", och min mage vänder sig igen. Vad har jag tagit mig till? Jag måste vara helt dum i huvudet som aldrig lär mig.
Din lillasyster fortsätter att dra.
"Kom nu Anna, så får du se Sotis nya leksak", och så glider jag ur ditt synfält igen. In i rosablommigt flickrum, fyllt av framtidsdrömmar och oskuldsfullhet. Jag dras in i världen som kretsar kring ett svart litet marsvin och affischer med söta hundar. För tio år sedan kunde det ha varit mitt rum.
"Kolla vilken fin boll."
Jag hinner inte svarar innan dörren smäller upp och din älskade gestalt brakar in bland allt det rosa.
"Vad gör du här?"
Din lillasyster skriker som bara ett förorättat barn kan.
"MAMMA, STEFAN ÄR INNE I MITT RUM FASTÄN HAN INTE FÅR" och du grabbar tag i min armbåge och klämmer så att det gör ont. Mina ögon tåras och jag blinkar snabbt för att få bort dem innan du ser.
"Sa jag inte att det var slut? Sa jag inte åt dig att dra åt helvete?" och jag hatar att jag ändå njuter av att få andas samma luft som dig i ett par sekunder.
"Snälla...", andas jag tyst utan att ens våga uttala min önskan. Jag vet ju så väl att svaret är nej. I film slutar bråken med att de älskade stirrar ilsket på varandra för att sedan kyssas hett, men det enda som hettar är mina skamsna kinder.
Din lillasyster bryter in, med knytnävar försöker hon försvara mitt besök. Du ignorerar hennes slag och klämmer hårdare runt min arm.
"SLÄPP ANNA, MAMMA, STEFAN GÖR ANNA ILLA"
För när man är nio år kan mamma fixa allt. Som en räddande ängel kan hon komma in och ställa allt tillrätta, blåsa på det som gör ont och torka alla tårar.
Du släpper taget och sedan hör jag också stegen i hallen.
"Vad håller ni på med?"
Jag torkar tåren som smitit ned över kinden samtidigt som din mamma tittar in.
"Stefan, gå och plocka ur diskmaskinen."
"Men mamma...", försöker du och får en kall blick tillbaka som betyder genast. Du suckar irriterat och försvinner genom dörren.
"Anna, vad roligt att se dig, men det passar inte riktigt med besök nu."
Jag nickar och biter mig i läppen. Vänder ryggen åt en liten flickas besvikelse, klarar knappt av min egen. Går bakom din mamma bort mot ytterdörren, försöker torka tårar och snor som rinner i ett.
"Ta hand om dig vännen" och så står jag ute på trappan igen. Hulkandes, snörvlandes, så jävla patetisk. För jag saknar dig så att det gör ont, jag förnedrar mig om och om igen bara för att få en liten stund i din närhet.

De stunderna är ju det enda jag lever för.

Skriven av: Maja Wincent