Om mig själv, av mig själv

En pojke på sexton år ligger i snön med frost i håret. Huden är blek och snön är färgad röd. En bilolycka blev hans död. En tår, frusen till is, har runnit ner för hans rosenröda kind, hans själ förs bort med en vindpust. Han var en vanlig pojke med en framtid och hopp, men allt som finns kvar är hans livlösa kropp.
Denna livlösa pojke som nu låg i snön med frost i håret, var jag. Innan jag dog kommer jag ihåg känslorna som rusade genom kroppen, tankarna som sprang genom huvudet och lukten av den sorg som väntade framför alla i min omgivning.

"Jag vaknade av sirenerna och att någon skrek på hjälp. Jag kände inte mina ben och tänkte i huvudet att jag skulle ställa mig upp. Men inget hände och känslan av att inte kunna säga hejdå till mina föräldrar slog mig som tusen nålstick i ansiktet. Lukten av rök trängde sig in i min näsa och vidare ner i munnen. Jag började hosta och märkte att spottet var blodfärgat. Jag kollade ut genom den krossade rutan och såg två ben som sprang emot den upp och nedvända bilen. Bilden blev allt suddigare och suddigare för varje sekund som passerade, -Jag måste hålla mig vaken, kom igen det klarar du, tänkte jag, men på en millisekund blev allt svart och tyst.

Nästa gång jag hörde ett ljud lät det som ett pip, det upprepades ett par gånger innan jag öppnade ögonen. Jag såg min mamma sitta på en stol på andra sidan rummet. Jag försökte få fram ett -hej!, men allt som kom ut var kvävda mumlanden. Min mamma kollade upp på mig med sina blodsprängda ögon och gick sakta fram till sjukhussängen. Hon lyfte upp sin telefon och frågade -får jag ta en bild på min kämpe som lyckades ta sig igenom det här? Jag försökte få fram ljud och till slut fick jag ut det jag ville säga -Är det så här du vill minnas mig mamma, som den son som aldrig kommer att få växa upp?, hon sänkte telefonen och brast ut i gråt, hon satt på knä med händerna i ansiktet lutad över sängen. Läkaren kom in och började prata med mamma."

-Besökstiden är slut nu Mrs O´Brien, du måste tyvärr gå nu.
Mamma reste sig upp, böjde sig fram och pussade min panna, sen gick hon ut. Jag förstod att slutet var nära, jag flyttade blicken till vänster och såg att på det lilla nattduksbordet låg ett papper och en penna. Jag sträckte försiktigt ut armen och greppade tag i pennan och papperet.
Jag började skriva:
Jag älskar er, mamma och pappa, och kommer alltid att göra. Jag kommer att kolla ner på er från himlen och tänka att ni är stolta över mig. När ni kommer in hit imorgon bitti och papperet kommer att ligga tillsammans med en ros i mina händer, så kan ni prata med mig. Jag kommer ju alltid att höra er, även om ni inte ser mig, kommer ni att känna min närvaro. Ni brukade ju läsa godnattsagor för mig när jag var liten, nu är det min tur att läsa en för er. En saga om en pojke som älskade sina föräldrar jävligt mycket och som aldrig kommer glömma Er.
Kom ihåg, prata på , för min röst kommer alltid svara er, kram er älskade son.

Jag släppte pennan och tog den röda rosen som låg på nattduksbordet, jag kramade försiktigt om den taggiga rosenstjälken och lappen. Jag slöt ögonen och somnade.

Ett par veckor senare var det dags för begravning. Alla var fint klädda och gick längs med altargången med en röd ros i handen. Alla sa hej då och lämnade rosen på kistlocket. Blommorna låg stilla, tätt intill varandra. Jag själv, däremot, satt längst bak i salen, i hörnet, och kollade på hur dem sa sitt sista hej då till mig.

Jag började tänka på hur allt började. Att den livlösa pojken aldrig dog i den varma sjukhussängen, han dog redan i snön. Att jag bara hade kollat på mig själv när jag skrev lappen, den lappen skrevs aldrig i verkligheten. Jag, Liam O´Brien, hade skrivit den i detta liv jag har nu, ett liv i himlen bland änglarna.

Skriven av: Cecilia Tigerhielm