Om språket

När jag bestämde mig för att åka till Sverige visste jag ingenting om språket. Jag hade aldrig talat svenska i hela mitt liv och inte heller varit intresserad av lära mig grunderna.

De sa till mig: ”Var försiktig, du ska åka till ett nytt land. Folket där pratar ett nytt språk, inte som engelska, som du redan kan. Är det inte bättre om du åker till ett land där dom pratar engelska, som Amerika, Kanada, Australien eller till och med Storbritannien.”

Jag svarade dem i en säker ton: ” Oroa er inte!”

Och jag tog flyget till Arlanda i Sverige. Jag var inte rädd, för jag hade en ung människas tro, som inger den otroliga känslan av att man kan lära sig språket snabbt och kanske fortsätta med studier där. Och att ha en tro är inte något litet.

Tre veckor passerade och jag pratade fortfarande bara engelska. Och jag kände inte att det var något fel med det. I början trodde jag att lever man i ett land med svenska människor leder det ”automatiskt” till att man lär sig språket snabbt -eftersom jag har svenska vänner och jag går på gatorna med svenskar och reser på tåget med svenskar. Men problemet var att jag kände mig blyg för att prata språket med dem. Och när jag försökte prata svenska och det märktes att jag inte kunde språket brukade vännerna alltid börja prata engelska, för att inte göra mig trött och för att jag inte skulle göra dem trötta också.

Så var det och jag kände inte att det var fel. Jag pratade bara engelska hela tiden.

Efter tre månader eller kanske mer tänkte jag att jag skulle gå och köpa mat från en närbelägen affär. De sålde vanligtvis arabiska och muslimska produkter. Jag försökte prata svenska med expediten och frågade honom till exempel om det finns telefonkort till ett billigt pris så att jag kunde tala med min mamma och pappa utomlands, eller efter ett gott turkiskt kaffe, som jag vanligtvis dricker i Egypten, eftersom jag i början inte gillade svenskt kaffe.

Och den här expediten sade alltid en svensk mening till mig och jag förstod innebörden av den och det sårade mig: ”Jag förstår inte.”

Så det var inte så lätt. Och att lära sig svenska var inte så lätt och jag kom ihåg vad mina vänner hade varnat mig för; att språket är nytt och människorna nya, och jag hade svarat dem med säkerhet eller kanske med dumhet: ”Oroa er inte!”

Jag stod och tänkte: ”Vad kan jag göra nu? Alla omkring talar engelska med mig.” Jag var även känd på vissa ställen som den ”långa killen som talar engelska”, vilket betydde att ingen skulle försöka prata svenska med mig.

Så fanns det inte ett sätt att lära sig svenska, eller vad?

Jag kom på en idé på natten, medan jag talade med min rumskamrat. Hon studerade på universitetet i stan och hon sa att det fanns en institution för språk och att det kanske skulle finnas folk som lär sig arabiska där: ”Kanske kan du bättra på din svenska genom att lära ut arabiska.”

Det var en jättebra idé. Jag åkte till universitetet på morgonen och skrev annonsen. Jag hade tio kopior med mig och jag hängde upp dem på olika ställen där. Och jag stod och väntade på att någon skulle ringa mig. Tre dagar gick och jag väntade fortfarande.

(Jag och min rumskamrat i lägenheten under total tystnad)

Rumskamraten: - Ska du sova?
Jag: - Nej nej, jag kan inte.
- Kan du inte sova för att det alltid är ljust?
- Nej, jag sitter bara och tänker.
- Tänker! Tänker på vad?
- På annonsen.
- Ja, det ser ut som att idén inte funkar.
- Nej, det är omöjligt – det borde funka.
- Du låter självsäker, vilken är orsaken?
- Det är väldigt enkelt, det handlar om matematik.
- Va?
- Jo, det är väldigt enkelt att räkna ut. Låt oss fundera. Jag satte upp tio annonser på universitetet på de mest viktiga ställena, där studenterna brukar samlas. Du kan föreställa dig hur många studenter som pluggar där och vi räknar ut medlet. Och för att vara väldigt specifik, räknar jag inte med studenter som inte gillar att läsa annonser eller som har dålig syn. Och även om någon är tankspridd eller full så hur många finns kvar som kan ha läst annonsen?

- Berätta du!
- Femtio personer?
- Nej, låt oss säga tjugo. Vi är inte lika många här som i Egypten.
- Tjugo? Ok jag håller med dig. Tjugo personer – var är dom? Varför har dom inte ringt?
- Kom ihåg, Rami, att några av dom kommer att läsa annonsen, men att dom inte kommer att vara intresserade eller har andra viktiga saker att göra.
- Ok jag håller med dig, men kan du berätta för mig hur många personer som inte är intresserade?
- Femton personer till exempel.
- Ok, så det är fem kvar, eller hur? Var är dom?
- Kom också ihåg att svenskar är väldigt blyga och att kanske några av dem kommer att vara rädda för att ringa dig.
- Okej igen, jag håller med dig. Och antalet blyga personer i Sverige, hur många är dom?
- Från ett blyghetsperspektiv – inte mindre än 99 procent av svenskarna är blyga.
- Så då finns bara en procent kvar. Var är han?

(Telefonen ringer)

Jag: - Hallå?
Flickröst: - Hallå Rami! Jag har sett annonsen på universitetet. Jag heter Paula och jag läser arabiska på universitetet och jag skulle vilja förbättra min arabiska så att jag kan läsa tidningen och också förstå media som Al Jazeerah. Jag undrar om du har tid så att vi kan träffas och jag självklart är jag redo att lära dig svenska.

Javisst, utan tvekan, det vill jag gärna! Tack så mycket!
Jag lade på luren, sägande: Al hamdu lillah!

Skriven av: koldolmar