Om Yolanda! (kap, 3)

Jag och Jonas satt och tittade på varandra en liten stund, sedan kände jag hur någon knackade mig på axeln. Jag tittade upp och såg rakt in i ett par underbart djupbruna ögon.
- Har vi träffats förut? Frågade han.
- Nej… inte vad jag vet i alla fall… svarade jag.
- Men jag känner igen dig, envisades han. Är du säker på att vi inte har träffats?
- Jag kommer inte ihåg att vi träffats, sa jag och vände bort blicken.
- Nehe, förlåt att jag störde då, han vände sig om och gick iväg.
- Vem var det? Frågade Jonas.
- Jag vet inte, om jag inte träffat honom så kan jag ju inte veta vem det är! Svarade jag.
- Nä nä… han återvände till sin sockerbulle. Jag tittade mig omkring för att se om jag såg den där killen, men han var borta. Jag återvände också till min fika. Vi satt och småpratade lite om allt möjligt. När vi fikat färdigt reste vi oss och Jonas bar bort brickan till diskstället.
- Och vad gör vi nu då? Frågade jag.
- Tja, vi kan ju alltid åka hem… om du vill…
- Ja, det kan vi göra. Vi gick ut från Triangeln och gick bort mot busshållplatsen. Jonas gick fram och kollade när bussen gick. Jag hörde hur han suckade tungt.
- Vad är det? Frågade jag.
- Vi har precis missat den. Nu går den inte förens om en timme! Jag suckade.
- Satan! Nästan skrek jag. En gammal dam som också stod och väntade på bussen tittade på mig och tog ett par steg bort från mig. Jag satte mig på en bänk och Jonas satte sig bredvid mig. Han lade armen om mig och jag lutade mig på hans axel. Jag blundade och var nära på att somna när jag kände hur Jonas stelnade till. Jag öppnade ögonen och såg ett gäng killar komma mot oss. Jag reste mitt huvud från hans axel och tittade bort mot gänget som kom närmre och närmre, sen såg jag fikakillen bland killarna. De stannade framför oss.
- Har ni cigg? Frågade en av de närmaste killarna. Jonas skakade på huvudet.
- Nej, tyvärr. Jag satt och smygtittade på fikakillen. Han fick syn på mig och log. Jag vände bort blicken. Killarna gick bort en bit och ställde sig vid en trappuppgång.
- Kan inte bussen komma snart! Mumlade Jonas.
- Vad är klockan? Frågade jag.
- Kvart i 2.
- När går bussen?
- Halv 3.
- Åh… tusan! Jag suckade djupt. Jag lutade huvudet mot Jonas axel igen. Plötsligt dök det upp ett par svarta kängor inom mitt synfält. Jag följde skorna upp för ett par militärgröna säckiga byxor och upp mot en svart skinnjacka och fortsatte upp mot ett ansikte och tittade in i de djupbruna ögonen igen.
- Hej igen! Sa han.
- Hej… sa jag, lätt nervös.
- Jag har sett dig tre gånger nu, får jag fråga vad du heter?
- Tre gånger?? Ekade Jonas.
- Ja, jag kom på när jag sett dig. Jag såg dig när du satt inne på Mc Donalds innan och sen en gång i caféet och nu när vi kom så detta är tredje gången. Så… vad heter du?
- Yolanda.
- Okej. Jag heter Hugo. Han sträckte fram handen och jag skakade den artigt.
- Och vem är du då? Frågade han vänligt Jonas.
- Jag heter Jonas och är hennes pojkvän! Fräste Jonas, tydligt svartsjuk.
- Okej, lugn tigern! Jag ska inte sno henne, även om det är frestande, sa han och blinkade till mig. Jag rodnade och Jonas gav honom en sur blick.
- Hugo! Kom igen nu! Stå inte där och flörta hela dagen! Clara och de andra väntar ju! Skrek en kille med lila och grön tuppkam.
- Jaja, jag kommer… ja, det var trevligt att träffa dig Yolanda. Och dig med tigern! Jonas grymtade nåt ohörbart till svar.
- Hej då Hugo, sa jag så nonchalant jag kunde.
- Hoppas vi ses igen! Han vinkade och gick iväg. Jag tittade efter honom och Jonas suckade.
- Är du intresserad av honom eller?! Frågade han surt.
- Nej, det är klart att jag inte är! Jag har ju dig. Jonas fnös.
- Säger du det så… jag valde att inte svara på det så jag satt tyst och väntade på att tiden skulle gå så bussen kunde komma.

När det kändes som om vi suttit där i tre år så kom bussen äntligen och vi kunde åka hem. Vi satte oss så långt bak vi kunde. Jonas satt och tittade ut genom fönstret hela vägen hem så jag valde att inte säga nåt jag heller. Det var precis som om han tänkte intensivt på något. Jag fick t.o.m. knuffa till honom när vi var framme. När vi hoppade av bussen, gick vi fram till cyklarna och låste upp dem. Jonas hoppade upp sin och cyklade iväg, innan jag ens hunnit låsa upp min. När jag kom fram till Jonas hus stod han och väntade på mig.
- Ska du hem eller? Frågade han när jag kom fram till honom..
- Tja, vill du inte ha mig här så har jag väl inte mycket större val. Han blängde surt på mig.
- Men åk du hem om du vill det! Sa han.
- Jaja, då gör jag väl det då… jag ska bara hämta mina grejer först, sa jag och ställde mig vid dörren och väntade på att han skulle komma och öppna. Han kom fram till mig och öppnade dörren och gick in. Jag gick in och tog av mig skorna, sprang uppför trappan och in i Jonas rum och hämtade min väska. Jag gick ner för trappan och tog på mig skorna igen. Jag tvekade ett litet tag, jag ville inte skiljas som ovänner. Men eftersom han inte sa nåt till mig så sa jag bara hej då till honom och sen gick jag. Jag hoppade upp på cykeln och tittade upp mot huset, Jonas stod i köksfönstret och tittade på mig. Jag vände mig om och cyklade iväg. När jag kom hem ställde jag in cykeln i garaget och gick in köksvägen.
- Hej! Ropade jag när jag kom in.
- Sch! Hyschade mamma mig, jag har precis fått Simon till att somna!
- Oj, förlåt, sa jag och slängde av mig väskan på golvet. Jag hängde av mig jackan och gick fram till grytskåpet och drog fram en kastrull.
- Vad du är hemma tidigt, sa mamma.
- Ja, vi hade inget att göra i stan så vi åkte hem tidigt, sa jag och hoppades att mamma skulle förstå att jag inte ville prata om det, jag ska koka te, vill du ha?
- Nä tack. Jag fyllde kastrullen med vatten och satte den på plattan. Jag hoppade upp och satte mig på diskbänken.
- Vad är det gumman? Frågade mamma oroligt.
- Ingenting… svarade jag.
- Men jag ser ju att du är ledsen.
- Men det är inget…
- Okej… hon satte sig vid bordet och började läsa tidningen. Köksdörren öppnades och in rusade Teresa tätt följd av Miranda.
- Mamma, mamma!
- Teresa skrik inte! Simon har precis somnat! Mamma suckade. Miranda tvärstannade och log blygt mot mamma.
- Men mamma, jag skulle bara fråga om jag kunde sova inne hos Miranda…
- Ja, går det bra för din mamma Miranda? Miranda nickade. Ja visst, gör du det då, sa mamma. Hon tog Tess i handen och gick med henne upp för att packa en väska. Miranda stannade kvar i köket. Hon tittade sig blygt omkring. Mitt vatten började koka så jag hoppade ner från diskbänken och tog fram en kopp och hällde upp det kokande vattnet och doppade tepåsen. Jag gick bort och satte mig vid bordet, väl medveten om att Miranda iakttog varenda steg jag tog. Jag hörde hur mamma och Tess rörde runt på övervåningen. Jag gick bort och rotade i frysen.
- Vill du ha en glass? Frågade jag Miranda. Hon log blygt.
- Ja tack… jag tog fram en vanlijpinne till henne.
- Varsågod… jag tog en egen och satte mig vid bordet igen. Medan jag slickade i mig glassen och smuttade på mitt te funderade jag på Jonas, hur lång tid skulle det ta innan vi blev vänner den här gången. Och på Hugo, skulle jag någonsin få se honom igen. Då kunde jag ju inte ana att det skulle bli tidigare än jag någonsin kunnat drömma om! Jag vaknade ur mina tankar när mamma och Tess kom ut i köket igen.
- Jag vill också ha glass, gnällde Tess. Mamma tog trött fram en glasspinne åt henne.
- Nu lyder du Mirandas mamma, Tess!
- Ja! Hej då! Hon och Miranda sprang fort ut genom dörren igen innan mamma hann säga nåt mer.
- Jaha… ska vi se om vi hittar någon bra film vi kan hyra? Bara du och jag… och Simon förstås, frågade mamma.
- Ja, det kan vi väl göra.
- Okej, men vi väntar en stund så Simon får sova lite först! Jag ska gå och lägga mig och läsa en stund.
- Ja, gör du det, mamma gick in i vardagsrummet och lade sig på soffan med en bok. Jag reste mig och gick och hämtade en kortlek, sedan började jag lägga passians, medan jag drack upp det sista av mitt te. När jag suttit där i säkert en halv timme hörde jag en stor lastbil komma körandes utanför huset. Jag reagerade eftersom vi bodde i ett villaområde och det oftast inte körde några lastbilar där. Jag reste mig och gick bort till köksfönstret och tittade ut. Lastbilen stannade utanför huset mittemot. Mamma kom ut i köket och ställde sig bredvid mig och lyfte undan gardinen för att se bättre.
- Nya grannar? Frågade jag.
- Ser så ut, svarade mamma. Jag tittade på klockan. Halv fyra.
- Ska vi gå ner och hyra film eller? Frågade jag.
- Ja. Jag ska bara upp och hämta Simon, hon släppte gardinen och gick upp och hämtade Simon medan jag tog på mig skorna och jackan. Det tog en himla tid innan Simon ville ge med sig och låta mamma ta på honom ytterkläderna så jag gick ut så länge. Jag satte mig på trottoaren och tittade på medan våra nya grannar lastade av lastbilen. Det var en man och en kvinna och en lite mindre parvel som sprang fram och tillbaka mellan lastbilen och huset med stora kartonger. Jag tyckte synd om dem, så jag reste mig upp och gick över gatan bort mot dem.
- Kan jag hjälpa till med något? Frågade jag vänligt. Kvinnan, som precis skulle lyfta en stor kartong, tittade upp på mig mellan den bruna luggen som hängde ner i ögonen på henne.
- Oh nä, det är ingen fara! Vi ska nog klara det, sa hon och lyfte upp kartongen med ett kvidande. Hon var nära att tappa den igen så jag hjälpte till lite.
- Tack! Sa hon och gav mig ett bländande vitt leende.
- Det var så lite så, sa jag och besvarade leendet.
- Yolanda! Jag vände mig om och såg mamma stå på trottoaren framför vårt hus med Simon i vagnen. Hon vinkade mot mig och jag vinkade tillbaka.
- Det är min mamma, förklarade jag för kvinnan.
- Oj, okej… hon gick över gatan och fram till mamma. Jag följde efter.
- Hej, Eva! Presenterade sig grannkvinnan och räckte fram en hand åt mamma.
- Hej, Amelia! Svarade mamma och skakade hand, och det där är min dotter Yolanda, och det här är min son Simon.
- Åh, okej. Min man Hans försöker fixa strömmen därinne. Och min dotter Hannah flyttar in sina saker på sitt rum. Sen har jag en son också, Hugo. Jag ryckte till när hon sa Hugo. Jag hade ju bara fikakillen i tankarna, och han hette ju Hugo.
- Ja, vi ska ner och hyra en film nu, sa mamma, men om det är några problem eller nåt annat kan ni ju alltid komma över, hon pekade på vårt hus, det är alltid någon hemma.
- Tack så mycket! sa Eva och log sitt vita leende igen, Hej då, då.
- Hej då, sa jag och mamma och började gå iväg mot livsmedelsaffären som låg 5 minuters gångväg ifrån vårt hus. Vi sa inte mycket på vägen dit och när vi kom in hälsade Gunnar, chefen där, som vanligt på oss. Vi gick bort till filmerna, de få han hade, och stod länge och velade. Men till sist valde vi ”Björnbröder”. Mamma drog åt sig en påse chips också.
- Var det bra så? Frågade Gunnar.
- Ja, för idag, svarade mamma.
- Då blir det 40 kronor jämt då. Mamma drog fram två tjugor.
- Ha en trevlig kväll! Sa Gunnar.
- Tack, detsamma! Hej då, svarade mamma.
- Hej då, vi gick ut ur affären och gick hemåt. Simon somnade och jag och mamma gick och småpratade om lite allt möjligt. När vi kom hem gick mamma upp och lade Simon. Jag letade fram en skål och hällde upp chipsen och letade fram en coca-cola ur kylen. Jag satte i filmen och satte mig i soffan. Mamma kom ner och satte sig bredvid mig. Vi satte igång filmen och satt där och hade mysigt precis som vi brukade förr i tiden, när jag var mindre. Ca en timme och en kvart senare var filmen slut och jag och mamma satt fortfarande och skrattade åt de roliga skämten i filmen.
- Den var bra, sa mamma.
- Ja, det var den verkligen. Den får vi köpa sen, vi avbröts av att Simon började skrika på övervåningen.
- Jag kan gå upp, sa jag och reste mig.
- Tack, sa mamma och lutade sig mot ryggstödet på soffan. Jag skyndade upp för trappan och gick in i mammas rum och traskade fram till Simons säng i ena hörnan av rummet. Jag tittade ner på min lillebror, och han tittade tillbaka på mig.
- Hej din lilla filur! Han log sitt söta leende och jag skymtade två små tänder på underkäken. Jag lyfte upp honom och gick ner till mamma.
- Får jag gå en runda med honom i vagnen? Frågade jag.
- Ja visst får du det! Sa mamma, då kan jag ta det lite lugnt här hemma, hon log ett trött leende.
- Bra. Men du får ta på honom, sa jag och gav honom till mamma och skyndade mig ut i köket innan hon hann protestera. Jag tog på mig jackan och skorna igen. Denna gång gick det snabbare för mamma att få på honom kläderna. Mamma gav honom till mig och jag satte honom i vagnen och gick ut. Jag vinkade till mamma som stod i köksfönstret och gick iväg. Jag hade inte kommit mer än fem meter från vår uppfart när jag hörde någon skrika mitt namn.
- Yolanda! Jag vände mig om och såg Hugo, fikakillen, stå på uppfarten till huset mittemot vårt. Han kom springande mot mig. Han vinkade och jag vinkade tillbaka lite diskret.
- Hej… sa jag blygt när han nått fram till mig.
- Hej, pustade han, jisses, jag måste nog börja träna. Jag har ju tappat min kondition.
- Sluta röka, hasplade jag ur mig innan jag hunnit tänka mig för. Han såg först chockad ut men sen sprack hans ansikte upp i ett leende.
- Ja, jag får väl göra det. Vem är det där, frågade han och nickade mot Simon i vagnen. Du verkar lite ung för att ha en unge, sa han och log.
- Ja, det är min lillebror, Simon.
- Aha, han böjde sig ner och tog Simons hand, hej lille pågen, sa han med en så bebisvänlig röst att jag blev chockad. Jag tittade förvånat på honom.
- Jag älskar bebisar, sa han, de är så söta och goa. Man vill nästan äta upp dem! Han log mot mig. Jag tittade misstänksamt på honom.
- Vad? Frågade han.
- Du… jag tvekade, du verkar inte vara typen som tycker om bebisar, jag synade honom uppifrån och ner, och tillbaka igen. Samma svarta kängor, samma militärgröna byxor och samma svarta skinnjacka. Du ser mer ut som en tuffing som festar och dricker varje helg och skiter i skolan och framför allt, hatar allt som inte har med snygga, blonda brudar med stora bröst att göra. Jag tittade på honom och insåg plötsligt var det var jag hade sagt. Hur kunde jag vara så korkad? Jag måste lära mig att tänka innan jag pratar. Men jag såg ett leende leka på hans läppar.
- Man ska inte ha förutfattade meningar om folk, sa han bara, och det var inte direkt det svaret jag väntat mig.
- Öh, nä… svarade jag bara. Vi blev tysta en liten stund, det var nästan pinsamt tyst. Jag beslutade mig för att bryta tystnaden.
- Så, vad gör du här i krokarna då? Frågade jag.
- Jag har precis flyttat in i det där huset, sa han och pekade på huset mittemot vårt. Jag försökte svälja. Av alla människor i hela världen som kunde flytta in mittemot mig så flyttar just han in!

Skriven av: Caroline