Om Yolanda! (kap, 4)

Jag tittade chockat på honom. Han tittade undrande tillbaka. Om han bara visste vad ja tänkte just då.
- Vart ska du då? Frågade han.
- Jag ska bara gå en runda med Simon. Vart är du själv på väg?
- Ingenstans, jag bara tittade mig omkring.
- Okej, om… om du inte har nåt att göra får du gärna göra mig sällskap. Han log.
- Gärna det! Jag började gå och han följde med. Vi gick först tysta och jag tyckte det började bli lite pinsamt med våra långa tystnader så jag tänkte snabbt ut nåt att prata om. Det första som dök upp i mitt huvud var Clara.
- Skulle inte du på någon fest eller vad det var, frågade jag försiktigt.
- Jo, men morsan och farsan ville att jag skulle hålla mig hemma nu de första dagarna.
- Okej. Det blev tyst igen.
- Hur går det med Tigern då? Frågade han. Jag blev helt överrumplad.
- Ehm, jo det går bara bra. Han är lite sur bara men det löser sig nog.
- Varför är han det då?
- Tja, för att du typ… ehm… flörtade med mig…
- Jag flörtade inte med dig, sa han och jag rodnade.
- Han tycker det, och han är väldigt svartsjuk. Han tittade på mig och jag låtsades att jag såg nåt väldigt intressant på andra sidan gatan.
- Eftersom han har en sån underbar flickvän som du så förstår jag att han är svartsjuk. Jag rodnade ännu mer. Kunde han inte sluta smickra mig?! Jag visste inte vad jag skulle svara så jag tittade bara på honom och log.
- Du är inte mycket för att prata va?
- Jo, det är jag väl… men just nu vet jag inte vad jag ska säga.
- Okej. Vi fortsatte att gå lite och snart hade vi gått ett helt varv runt området och vi var snart tillbaka till våra hus.
- Ja, jag får väl gå in då, sa han.
- Mm…
- Men vi kan väl ses någon dag.
- Ja, det kan vi väl, svarade jag så nonchalant jag kunde för att inte visa att jag gärna ville träffa honom igen.
- Kanske imorgon?
- Ja, kanske det.
- Bra! Då ses vi imorgon, sa han precis som om vi hade bestämt det.
- Okej, hej då, sa jag och var beredd att gå in.
- Hej då, sa han och kramade mig. Jag blev helt chockad och när han släppte taget om mig stod jag bara som ett fån och tittade efter honom när han gick. När jag väl återvände till jorden gick jag vingligt in till mig. Jag öppnade dörren och körde in vagnen.
- Hej! Ropade jag, vi är hemma nu!
- Okej, tar du av Simon kläderna?
- Ja. Jag började ta av Simon ytterkläderna och lyfte sedan upp honom ur vagnen och gick ut i köket. Ingen mamma där.
- Var är du? Frågade jag.
- Här uppe, svarade mamma. Jag gick upp för trapporna med Simon i famnen. Jag gick in i mammas rum men hon var inte där.
- Var uppe?
- I badrummet! Jag gick in i badrummet där mamma höll på att tappa upp vatten i badkaret.
- Jag tänkte bada Simon, sa hon.
- Okej, jag går ner och hämtar regnrockarna! Sa jag och log. Mamma skrattade och tog Simon. Hon började ta av honom hängslebyxorna och tröjan. Hon tog av honom blöjan och satte ner honom i badkaret. Han log och jollrade och han plaskade lite och stänkte ner mammas tröja. Jag hoppade smidigt undan.
- Jag går och gör läxan, sa jag och gick ut ur badrummet. Jag gick in på mitt rum och satte mig på sängen. Jag tittade ut genom fönstret som vätte ut mot gatan, och tittade på huset mittemot. ”Undrar vad Hugo gör nu”, tänkte jag. Jag tog min väska och rotade fram svenskböckerna och satte mig och läste på grammatiken som vi fått i läxa till måndagen. När jag läst igenom alltihopa två gånger tittade jag på klockan, den var sju. Jag lade undan böckerna och gick ner där nere. Mamma satt i vardagsrummet och tittade på TV.
- Vad tittar du på? Frågade jag.
- Jag vet inte, det är någon dokumentär om djur på discovery.
- Okej, jag satte mig bredvid henne. Plötsligt ringde det på dörren och jag reste mig upp för att gå och öppna. Jag gick ut i hallen och öppnade dörren. Utanför stod Jonas.
- Hej, sa jag.
- Hej, får jag komma in? Jag flyttade mig åt sidan så han kunde gå in. Han gick in och stängde dörren. Han stod först tyst och tittade, det verkade som om han tvekade över det han skulle säga.
- Vem var det? Hörde mammas röst från vardagsrummet.
- Jonas, svarade jag.
- Kan vi prata någonstans, ostört? Frågade han.
- Ja, vi kan gå upp på mitt rum, sa jag. Han tog av sig skorna och vi gick upp på mitt rum. Jag satte mig på sängen och han gick in och stängde dörren noggrant efter sig. Han satte sig sedan ner på golvet.
- Jag bits inte, sa jag.
- Jag vet, sa han och tittade nervöst runt om i rummet.
- Vad är det du vill prata om? Frågade jag.
- Jo, ehm… jag har gått och tänkt på det här ända sedan vi skildes åt innan idag.
- Ja…
- Ja, och… jag tänkte att… vi kanske inte borde vara tillsammans längre… jag svalde hårt.
- Varför då? Frågade jag.
- Tja, du verkar vara intresserad av den här Hubert eller vad han hette…
- Hugo, rättade jag.
- Ja, Hugo.
- Ja, och…?
- Ja, och jag… har… en annan tjej på gång också… jag var i chocktillstånd. Jag kände bara för att smälla till honom!
- Jaha, var det ända jag kunde klämma fram, jaha… hur länge har det hållit på då…?
- En vecka kanske… Mina fingrar slöt sig om täcket, och mitt grepp hårdnade mer och mer för varje sekund som gick.
- Jag är ledsen… men så är det. Jag kanske ska gå igen…
- Ja, det tycker jag att du ska göra. Jag lade mig på mage i sängen och hörde hur Jonas öppnade dörren och hur han gick ned för trapporna. Jag rörde mig inte förrän jag hörde ytterdörren slå igen. Då reste jag mig på armbågarna och tittade ut genom fönstret. Jonas gick mot sin gata och borta vid korsningen stod det en blond tjej lutad mot lyktstolpen. Jonas gick fram till henne och tillsammans gick de iväg mot Jonas gata, och jag gjorde en fasansfull upptäckt. Han höll armen om hennes midja. Jag kastade mig ner på täcket och började gråta. Jag tryckte ansiktet så djupt ner i kudden jag kunde, och skrek allt vad jag orkade.
- Varför jag…? mumlade jag. Sedan hörde jag steg i trappan. De stannade utanför min dörr. Sedan knackade det.
- Yolanda? Mamma öppnade dörren och jag tittade på henne med mitt tårdrypande ansikte.
- Vad är det som har hänt?! Frågade hon och rusade fram till mig.
- Jonas har precis gjort slut med mig! Med Mig! För någon ful blondin! Mamma satte sig bredvid mig och höll om mig.
- Såja, mumlade hon in i mitt hår, det blir snart bra igen. Han är inte värd dig… det kommer nya… jag snyftade och hulkade. Jag kunde inte fatta det. Han hade gjort slut med mig, efter 1 år! Bara sådär!
- Han har varit otrogen också! Han sa att han hade en annan på gång, och så frågade jag hur länge det hade hållit på och då sa han, en vecka! Jag tryckte in ansiktet i mammas tröja och snyftade ännu mer.
- Såja… hon strök fingrarna genom håret på mig. Jag satt och snyftade och njöt av att bara få sitta där i mammas famn, jag kände mig trygg där. När jag hade slutat tog hon mitt huvud i sina händer och tittade på mig.
- Du ska se att det kommer nya pojkar, pojkar som förtjänar dig, som respekterar dig. Gå nu in och tvätta av dig, så kan jag koka en kopp te till dig. Jag nickade och mamma reste sig och gick ner där nere. Jag gick in på toaletten och tvättade av ansiktet i kallt vatten. Sedan gick jag ner till mamma och satte mig vid köksbordet. Vi satt och smuttade på vårt te, och pratade om lite allt möjligt. Jag berättade lite om mitt och Jonas förhållande, och att jag trodde det var något speciellt mellan oss.

När vi druckit färdigt gick mamma in och satte sig vid TV:n och jag kände för att gå ut lite, jag reste mig upp och gick in till mamma.
- Jag går ut en liten stund…
- Okej, men stanna inte ute för länge nu. Klockan är över nio.
- Nej då, jag kommer hem vid tio.
- Okej. Hej då.
- Hej då, jag gick ut och tog på mig jackan och skorna och sprang över gatan till Hugos hus. Jag gick sakta upp till fin ingången. Jag tvekade ett ögonblick men knackade sedan på. Det dröjde inte länge förrän jag hörde hur någon låste upp på andra sidan. Sedan öppnades dörren och ett sött litet ansikte tittade blygt fram.
- Hej, sa hon blygt och jag anade att det var Hugos lillasyster Hannah.
- Hej, är Hugo hemma? Hon nickade och försvann sedan in i huset och jag hörde hur hon ropade på sin storebror. Jag hörde steg och sedan tittade Hugos ansikte sakta fram. När han såg att det var jag drog han genast upp dörren och hans ansikte sprack upp i ett leende.
- Hej Yolanda! Det var ju ett tag sen.
- Hej hej. Ja, det var det ju, jag log mot honom.
- Var det nåt speciellt du ville?
- Jag undrade bara om du kanske hade lust att gå ut en runda…
- Ja visst! Gärna det! Men du kan komma in så länge… så kan vi gå ut senare… han tittade på mig och log.
- Okej… Han steg åt sidan och jag gick in. Jag tog av mig skorna och hängde av mig jackan. Hugo började gå mot trappan och jag följde efter. Plötsligt tittade hans mamma ut från köket.
- Men hej. Är det inte Yolanda?
- Jo.
- Vill ni ha med er läsk upp?
- Ja, visst. Hugo vände på klacken och gick ut i köket och tog varsin coca-cola.
- Tycker du om Coca? Frågade Hugo mig.
- Jadå.
- Bra, sa han och gick ut ur köket igen och började gå upp för trapporna. Jag följde tyst efter. Han gick in i sitt rum och jag gick efter. Jag stängde dörren efter mig och tittade mig runt i rummet. Det stod en säng vid ena väggen. Sedan stod det kartonger runt i hela rummet, vid varje vägg.
- Du har ju samma rum som jag, sa jag.
- Har jag…? Jag kom genast på att det var en löjlig inledningsreplik.
- Ja, jag har också rummet som vätter ut mot gatan.
- Okej.
- Mm… sedan blev det en pinsam tystnad igen.
- Så, ville du prata om nåt? Du ser lite nere ut… skulle jag berätta för Hugo. Vad skulle kunna hända?
- Ehm… ja… man kan ju säga att det hänt nåt…
- Vadå då…?
- Jonas var hemma hos mig innan, och gjorde slut med mig. Och sen när han gick så såg jag honom i fönstret med en annan tjej…
- Oj, sa han varför?
- Ja, han sa att jag verkar ju intresserad av dig och han hade en annan tjej på gång.
- Är du det då?
- Va? Jag tittade på honom och rynkade ögonbrynen.
- Ja, är du intresserad av mig? Vad skulle jag svara på det? ”ja, det är jag! Ta mig! Jag har drunknat i dina bruna ögon!” Det kunde jag ju inte gärna säga.
- Tja, jag känner dig ju inte… men jag kan inte neka till att du söt… jag tittade försiktigt på honom. Ett leende lekte på hans läppar.
- Tack. Du är inte så ful du heller. Jag log. Han retades med mig.
- Tack, det var ju snällt.
- Men hur känns det då? Är du ledsen? Glad? Arg?
- Jag är ledsen, arg och sårad…! Han var nog otrogen mot mig med!
- Vilket svin! Hur kan man göra så mot en tjej som du?! Han höjde ena ögonbrynet. Han såg så rolig ut att jag började skratta åt honom.
- Haha, du skulle se dig själv! Jag vek mig dubbel och höll mig för magen, aj! Jag får ont i magen!!
- Ja, passa dig då! Man skrattar inte åt Hugo the boss ostraffat!
- Haha, Hugo the boss! Vad är det för ett löjligt smeknamn?! Jag skrattade ännu mer. Helt plötsligt kastade han sig över mig och började kittla mig.
- Nej nej! Sluta! Jag får ingen luft! Skrek jag.
- Ge dig då! Säg att Hugo the boss är ett coolt namn!
- Aldrig! Jag började kittla honom tillbaka. Han var jättekittlig och snart hade jag övertaget.
- Sluta! Det kittlas ju!
- Dah! Det är ju det som är meningen!
- Oh, vilken tuffing! Sluta nu! Han skrattade och skrattade. Och tillslut orkade jag inte kittla honom mer. Jag kastade mig mot hans säng och lade mig i den. Han låg kvar på golvet en stund och pustade ut.
- Jag är inte van vid att de fajtar tillbaka. Hannah är inte så stark än.
- Hehe, okej. Men jag är starkare än jag ser ut!
- Jo, jag märkte det. Han reste sig upp och gick fram till sängen.
- Vad tycker du om mig? frågade jag.
- Jag tycker att du är en härlig tjej med glatt humör. Och du är ju inte ful heller, som jag sa innan. Han log mot mig igen. Vad tycker du om mig då?
- Tja, du är en toppengrabb, som alltid verkar glad. Och du är inte heller ful. Jag log tillbaka mot honom. Han gick bort mot ena långsidan av sängen och satte sig ner. Jag vände mig på sida och tittade på honom. Vi tittade varandra i ögonen.
- Och du har sjukt fina ögon, sa jag.
- Tack… han log blygt mot mig. Jag tittade på klockan. Halv tio.
- Har du lust att gå ut en sväng nu då? Frågade jag.
- Visst, sa han och reste sig upp. Jag reste mig också upp och gick mot dörren.
- Jag ska bara fixa en sak först, gå du ner så länge, sa han och jag gick ner för trappan och ut i hallen och tog på mig skorna och jackan. Jag stod och väntade i säkert tio minuter innan Hugo kom ner för trapporna.
- Så, nu är jag klar. Han tog på sig sina svarta kängor och sin svarta skinnjacka. Vi gick ut och ställde oss på gräsmattan.
- Vart ska vi gå då? frågade han.
- Jag vet inte…
- Men du bor ju här, du borde veta var det finns nåt bra ställe man kan sitta och snacka på.
- Ehm, jo… men det finns inte så många bra ställen. Men vi kan gå bort dit, jag pekade, och sen kan vi sätta oss på några bänkar där…
- Okej, då gör vi det. Vi gick bort dit jag pekat och slog oss ner på en bänk. Han satte sig väldigt nära mig och jag makade mig så nära honom jag kunde utan att det märktes för mycket.
- Hur mår du annars då? frågade han.
- Jag mår bra.
- Så, du är inte djupt deprimerad?
- Nej, jag överlever. Jag log mot honom. Han vände huvudet mot mig.
- Haha, tur det!
- Ja. Han tittade mig djupt i ögonen, och jag tittade tillbaka. Sedan böjde han sig fram och kysste mig.

Skriven av: Caroline