Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Omvägen

Skräck. Kör aldrig den längre vägen med finare utsikt. Du riskerar att hitta mycket mer än du är beredd på.

------------

Vi var på väg hem, min syster och jag. Veckoslutet vi hade tillbringat i staden med våra vänner hade varit lyckat, men nu var det dags att åka hem. Skolan började igen på måndag som vanligt. Vid en korsning gjorde vi misstaget att ta en omväg. Under alla år hade vi kört förbi, hade vi undrat över den vägen. Teoretiskt sett skulle den inte föra oss så långt från vår normala rutt och vi tyckte om småvägar och intressant utsikt.

Så vi svängde av och bestämde oss för att lägga på en timme eller två på vår ordinarie restid. I vilket fall som helst skulle vi vara hemma igen innan det blev mörkt. Till att börja med verkade som vår lilla utflykt var värd besväret. Landskapet var vackert, men verkade vara nästan helt övergivet. Husen var få och det var långt mellan dem. Det dröjde inte så länge innan vi började tvivla på om vi var på väg åt rätt håll. Vi började gräla om vilket håll vi skulle svänga åt nu.

Till slut sa jag att jag skulle fråga om vägen på nästa mack. Föreståndaren hade fullt med information, men vägbeskrivningar ingick inte i någon större utsträckning.

”Jo, jag känner till den där vägen, det gör jag. Kör bara rakt fram och så sväng höger. Så kommer ni raka vägen upp på motorvägen. Därifrån kommer ni nog att känna igen er. Men det är bäst att ni skyndar er så ni kommer hem innan det blir mörkt.”

”Tack. Vad blir jag skyldig för bensinen?”

Jag betalade gubben och började gå mot bilen igen. Men det verkade som han inte riktigt var färdig med mig.

”Jag hoppas att ni töser inte är vidskepliga.”

”Vidskepliga?”

Jag började tro att det har var en riktig byfåne. Vi hade verkligen inte tid med något sånt.

”Ja, är ni rädda för spöken?”

”Jag har aldrig sett något, så det kan jag inte säga.”

”Om ni kör åt det där hållet omkring tre kvart, kommer ni att passera förbi gamle Allenbys ställe.”

”Jaså?”

”Har ni aldrig hört talas om Allenbys ställe?”

”Det det måste jag säga att vi inte har.”

”Jo, det var ju rätt länge sen, förstås.”

Jag försökte vara artig, men jag önskade bara att han skulle bli klar med vad han nu höll på med. Som han hade påpekat skulle vi ju behöva hålla ett öga på tiden. Hur det nu än var med de där spökena, ville vi inte vara ute efter mörkrets inbrott på de här ödsliga vägarna. Men den där typen verkade ha en lång, detaljerad historia att berätta. Han måste ha varit väldigt uttråkad, eller så tyckte han det var kul att skrämma två ensamma tjejer.

”Jaha?”

”Det var på tjugotalet, men vi som bor häromkring har aldrig glömt den där historien. Tidningar från hela landet skrev om det. Vi blev riktigt berömda på den tiden.”

”Vilken historia?”

”Mordfallet, förstås.”

”Vilket mord?”

Gubben verkade tycka om att tvinga mig att fiska efter vartenda ord. Men vi hade inte tid för sånt där. Jag kunde se min syster göra miner åt mig bakom hans rygg.

”Inte bara ett mord, utan flera. Gamle Allenby var en seriemördare. Han dödade dussintals pojkar och unga män. Vad vi kallar en avvikare. En pervers typ. Och det var inte alla av de där offren som hittades. Men till slut kom de på honom och polisen tog honom. Han fälldes i rätten och dömdes till döden och blev avrättad. De begravde hans kropp utanför kyrkogården. Inget vet riktigt var. ¯Ñn i dag finns det folk som säger att han inte är riktig död. Det sägs att han fick någon att göra något sorts hokuspokus som skulle få honom att komma tillbaka. Och under årens lopp har flera ungdomar försvunnit. Gamle Allenby kanske finns kvar där ute än i dag. Om ni kör förbi hans ställe kanske ni får se honom.”

”Jo, men hur som helst har vi väl inget att vara rädda för. Som du ser så är vi tjejer båda två. Om han nu var en sån där typ som bara gillade att döda killar, så är det väl ingen fara för oss.”

”Men det där var ju bara för nöjes skull, så att säga. Han kan ha dödat andra också. Såna som kom förbi och fick se något de inte skulle få se.”

”Ok. Tack ska du ha för den färgstarka lokalhistorien. Men nu måste vi verkligen ge oss iväg.”

Mysigt. Spökhistorier om levande döda seriemördare. Minsann. Vi hade verkligen sllösat bort tillräckligt med tid i den där hålan. Det var dags att vi tog oss tillbaka till civiliserade trakter. När jag satt mig i bilen underhöll jag min syster med den invecklade spökhistoria jag just fått höra.

”Det var som sjutton. Den där typen måste få ut något av att skrämma folk.”

”Precis. Men vi är väl inte rädda, eller hur?”

”Han måste tro att vi är jättedumma.”

Olyckligtvis, fast vi inte var dumma, hade vi i alla fall problem med att ta oss hem. I alla fall just den här eftermiddagen. Det dröjde inte så länge innan vi än en gång började tveka om vilket håll vi skulle. Vi började se oss om efter någonstans att fråga om vägen igen.

Till slut fick vi se en gammal bondgård som låg alldeles intill vägen. Det fanns en liten uppfartsväg där vi svängde in. Innan jag gick ur bilen bestämde jag mig för att försöka ringa. Vi borde kanske meddela våra föräldrar att vi skulle bli lite försenade. Men som så många gånger förr vägrade mobilen att fungera. Fast batteriet var nästan fulladdat, gick det inte att komma fram ändå.

”Ska jag gå in? Jag är ju äldst. Och när jag är där inne, kanske jag skulle be att få använda telefonen?”

”Ok. Jag stannar här och håller ett öga på huset.”

”Bra. Förresten, för säkerhets skull kan du väl vara beredd att komma iväg direkt.”

”Du är väl inte uppskärrad efter den där historien?”

”Nej, dummer, men det kan ju vara farligt i alla fall. Men, ok, då. Jag knackar väl på nu.”

Jag gjorde som jag sagt och väntade. Det dröjde så länge innan någon öppnade, att jag började tro att stället var övergivet. Det såg knappast ut som om någon bodde där. Färgen flagnade överallt. Fönstren behövde tvättas. Jag skulle just gå tillbaka till bilen, ganska lättad, när dörren öppnades. I dörröppningen stod en tonårskille. Jag förklarade hur det låg till och frågade om jag fick komma in. Först svarade inte killen, men så hörde jag någon som lät äldre ropa inifrån huset, att han skulle släppa in mig.

Killen gick före mig genom en mörk hall. Jag skäms inte för att säga att hela stället fick mig att rysa. När jag tänkte efter, hade killen inte sagt mer än två ord. Vi kom in i vad som såg ut som ett vardagsrum. Det såg ut att passa bra in med resten av huset. Gamla slitna möbler, tunnslitna gardiner, urblekta tapeter. Fast jag aldrig brukade se på skräckfilmer verkade hela stället passa in i en sån. Det var till och med rätt mörkt här inne, och kvällssolen trängde knappast in genom fönstren.

Jag såg mig omkring och fick syn på en kille till i ungefär samma ålder, men jag kunde fortfarande inte se mannen som hade sagt något tidigare. Till slut fick jag i alla fall syn på honom. Han satt i en gammal fåtölj.

”Vad kan jag hjälpa lilla fröken med?”

”Vi försöker ta oss tillbaka ut på motorvägen, men vi verkar ha åkt vilse. Jag kanske skulle kunna få en vägbeskrivning. Och om det inte är för mycket besvär, skulle jag vilja använda telefonen.”

Gubben såg rätt konstig ut och hans röst lät underlig också. På något sätt var det som han sa en sak och menade något helt annat. Men han upprepade mer eller mindre ordagrant vad gubben på macken hade sagt, så vi borde ju vara på väg åt rätt håll, trots allt. Vi kanske bara hade blivit lite förvirrade av att resan tog så lång tid. Vi var ju inte vana vid det här små landsortsvägarna. Han pekade ut telefonen för mig. Den var en sån där jättegammal sak, som man kommer ihåg från när man var liten. Nej, förresten, den verkade vara mycket äldre, som en ur en gammal film.

Ett tag var jag rädd att den inte skulle fungera, men där hade jag lyckligtvis fel. Jag hade inga problem med att komma fram. Mamma svarade och jag förklarade att vi skulle bli lite sena. När jag la på, vände jag mig om igen för att tacka husägaren och så ge mig iväg. Jag hade då inget emot att komma ifrån det här kusliga stället.

Det jag såg fick mig att bli iskall. Ett ögonblick trodde jag att jag drömde, för det var inte något som man direkt brukade vänta sig att få se. Jag hade då inte sett något liknande i verkligheten, och knappast ens i någon film. Gubben knäppte långsamt upp byxorna fram, och drog helt lugnt ner dem lite. Så gjorde han en konstig gest mot pojkarna, och en av dem började gå ryckigt mot honom, som om han var hypnotiserad eller drogad. Jag kunde se hans ögon och de var glasartade. När han kom fram till fåtöljen föll han på knä framför den.

Det här låter totalt otroligt, men det är faktiskt vad jag såg. Det som hände härnäst var exakt vad man kunde vänta sig. Jag vet det, för jag såg alltihop. Jag vågade inte ta blicken ifrån den chockerande scenen, ens för en sekund.

Vid det laget hade jag gett upp allt hopp om att någonsin få komma ur det där mardrömshuset levande. Jag väntade mig hela tiden att gubben skulle dra fram ett skjutvapen eller något annat vapen, men inget hände. Hela tiden stirrade han rätt på mig. Hans ansiktsuttryck ändrades inte. Det var som om jag hallucinerade. När han var klar gestikulerade han igen mot pojken, som reste sig upp och gick baklänges, fortfarande som en sömngångare.

Och efter allt det där, tror du inte att gubben bara frågade mig om jag var klar med telefonen och om det var något mer han kunde hjälpa till med. Känslan av overklighet fortsatte. Inom mig visste jag att ingen skulle göra så med en oskyldig förbipasserande närvarande, om han tänkte låta henne leva. Jag kunde nästan inte få min röst att fungera.

”Tack, men det är allt.”

”Jag antar att du tänker ge dig iväg nu. Trevligt att kunna stå till tjänst. Jag hoppas då att du kommer fram dit du ska, utan att något mer går snett.”

Rösten lät helt normal och artig. Det var som om inget ovanligt hade hänt. Jag kunde knappast få mina ben att lyda mig. Trots att jag var övertygad om att jag inte skulle få komma ifrån den här platsen levande, kände jag att jag måste försöka. Så hörde jag den där rösten igen. Den fick mig att rysa.

”Ni följer väl med vår gäst ut, pojkar?”

När jag såg mig om fick jag se en av de där egendomliga gesterna igen. Båda pojkarna började gå i riktning mot mig. När de gick förbi mig fick jag tillfälle att se dem rätt i ansiktet. De såg ut som om de sov. Fast jag var totalt vettskrämd, kände jag att jag måste försöka göra något för dem, om jag kunde. Ute i hallen, framme vid ytterdörren, viskade jag hastigt några ord till pojkarna.

”Ni får följa med oss om ni vill. Om ni skyndar er.”

”Det kan vi inte. Vi måste stanna här.”

Det lät som det där enkla uttalandet hade överansträngt pojkens talförmåga. Orden kom långsamt och tveksamt. Mitt eget liv var i fara och min systers, så jag öppnade motvilligt dörren och lämnade dem där inne. Jag skyndade mig nerför uppfarten så fort jag kunde, men utan att börja springa. Något fick mig att tro att om jag skulle börja springa, skulle jag inte komma långt.

Vid sidan av uppfarten fanns en lång, låg gammal lada, eller ett uthus av något slag. Jag kom ihåg att jag hade gått förbi den på väg upp mot huset. Till min förvåning, hörde jag en röst där inifrån. Jag böjde mig ner och låtsades knyta mina skosnören. Rösten lät väldigt svag, men det var en ung man som talade.

”Var snäll och hjälp oss. Vi är tio stycken här inne.”

Då kände jag att någon stirrade på mig inifrån huset. Jag snodde runt och skymtade en otydlig gestalt innanför ett av fönstren.

”Jag ska försöka få hit hjälp.”

Efter det kunde jag inte låta bli att springa. Jag skrek åt min syster att köra så fort jag var inne i bilen.

”Vad är det? Du är ju vit som ett lakan. Det ser ut som du har sett ett spöke.”

Hon avbröt sig osäkert. Som i den där spökhistorien.

”Jag vet inte riktigt vad jag har sett. Det var fruktansvärt. Där i huset fanns det två killar och en helkonstig gubbe. Du kommer inte att tro mig när jag berättar vad jag såg därinne. Gubben fick en av de där killarna att – vad ska jag säga – ge honom oralsex. Bara så där. Mitt framför mig. Jag fattar inte att han lät mig gå därifrån.”

”Men – är inte det olagligt?”

”I några delstater, tror jag, men även om det inte är det, spelar det ingen roll. De där killarna måste vara minderåriga. Varför skulle han göra något sånt där om han inte var sprit språngande galen? Men han lät mig gå. Jag tänker ringa till polisen. Om nu den här behagar fungera.”

”Försök.”

Det gjorde jag, flera gånger. Medan jag fortfarande höll på, började bilen ge ifrån sig konstiga ljud. Den slutade bara inte, så min syster blev tvungen att stanna vid sidan av vägen. Vilket tillfälle att bli fast mitt ute i ingenstans. Men så äntligen kom jag fram till polisen. Det var nog sheriffen, tror jag.

”Jag skulle vilja anmäla något misstänkt.”

”Var så god.”

Jag beskrev huset och vad jag sett där, och trodde säkert att jag skulle få någon form av reaktion.

Tyvärr verkade inte sheriffen ta särskilt allvarligt på saken.

”Jo, jag känner till stället. Men det du beskriver är inte olagligt här.”

”De där pojkarna måste vara minderåriga. Ska ni inte göra något åt det? Och de där killarna i uthuset då? Att låsa in folk och hålla kvar dem mot deras vilja måste väl vara förbjudet?”

”Du såg väl inte någon av de där pojkarna, eller hur? Det är kanske bara någon sorts skämt. Men oroa er inte, vi ska ta oss en titt på stället så småningom.”

Han la på just när jag skulle till att förklara att vi också behövde hjälp av något slag. Därefter slutade Nu skulle vi inte ens kunna ringa efter en bärgningsbil eller till våra föräldrar. De kunde i alla fall ha kommit och hämtat oss.

”Vad ska vi göra nu? Stanna här och vänta på att någon ska komma förbi, eller ska vi börja gå? Det måste ju finnas fler hus någonstans.”

”Jag vet inte. Vad tycker du?”

”Jag tror vi borde börja gå. Vill du inte komma så långt bort som möjligt från det där stället?”

”Jo, det vill jag, men tänk om vi inte hittar något hus på länge? Tänk om vi blir fast utomhus i mörkret. Om vi måste stanna över natten här, borde vi kanske göra det i bilen.”

”Nej, vi går. Det måste finnas ett hus någonstans.”

Det här kunde bara inte hända. Ungefär då tror jag att vi båda två började tro på den där spökhistorien. Alla de läskiga saker vi just upplevt kunde bara inte ha någon naturlig förklaring. Fast vi var livrädda att vi höll på att göra ett misstag, började vi gå längs med den ödsliga vägen. Precis som vi hade fruktat började redan dagsljuset försvinna.

En stund senare tyckte vi att vi hörde fotsteg på vägen bakom oss. Ett tag försökte vi fortsätta hoppas att det bara var inbillning. Vi var ju jätterädda. Till slut gick det inte att ignorera längre. Någon följde faktiskt efter oss. När vi såg oss om fick vi till och med en skymt av en skugglik figur. Gestalten höll i ett långsträckt föremål. Jag tyckte det såg ut som en hacka.

Då kom jag på det. Nu visste jag vad som hade hänt. Vi måste ha råkat ut för en bilolycka. Just nu låg vi antagligen medvetslösa i resterna av vår bil. Just som jag hade trott förut hallucinerade vi. Allt det här, det kunde bara inte hända.

Fast när jag tänkte på saken började jag undra om två personer verkligen kunde uppleva samma hallucination. Allt kändes ju verkligt. Jag var andfådd. Hjärtat slog mycket snabbare än vanligt. Jag hade en metallisk smak av rädsla i munnen. Alltsammans passade väldigt bra in i en typisk mardröm. Fast jag hade aldrig tidigare haft någon som kändes så verklig. Hur som helst ansträngde jag mig för att vakna.

”Tror du att vi kanske drömmer, eller hallucinerar?”

”Hur ska jag kunna veta det? Men det är nog bäst att vi inte testar din teori.”

”Han börjar komma ikapp. Vad gör vi nu? Ska vi lämna vägen. Vi kanske kan komma ifrån honom ute i terrängen.”

Jag såg mig hastigt omkring. Det låg ett skogbeväxt område bara några meter framför oss.

”In dit.”

Vi duckade under några lågt hängande grenar och sprang så fort vi vågade. Jorden var inte alltför våt eller hal. Om det inte hade varit för att hela tiden slog huvudet i grenarna, skulle vi ha kunnat ta oss fram ganska fort

Plötsligt kom vi ut i en glänta. Fast det var nästan helt mörkt nu, trängde sig lite månljus genom molnen. Rakt framför oss låg något som såg ut som en grav. Fast vi inte hade någon särskild anledning för vårt antagande, kände vi oss båda två säkra på att det var den där levande döda mördarens viloplats. Det var också för kyligt i luften för den här tiden på kvällen. Nu i september brukade det vara ganska ljumt på kvällarna.

Vi kände på oss att vi inte hade mycket tid på oss. Redan hörde vi vår övernaturlige förföljare följa efter oss genom träden bakom oss.

”Vad ska vi göra? Nu tar han oss. Tänk då. Vad gör folk i skräckfilmerna?”

”Ett kors? Eld? Har vi något som vi kan använda?”

Jag såg mig redan om efter något sorts vapen för att åtminstone kunna försöka försvara oss. Om något av denna världen skulle kunna hjälpa mot någon som kanske inte var av kött och blod. Medan jag ryckte upp en sten kom jag på något jag hade läst en gång.

”Fort. Börja gräva. Vi måste hitta en sak. Jag berättar sen.”

Lyckligtvis var graven väldigt grund. Redan efter några sekunder kom vi åt något hårt. Det verkade vara en liten metallask. Hysteriskt bankade vi på låset och det gick sönder ganska lätt. Jag trevade inuti och ryckte till mig det jag hittade. Det var en liten svart påse. Mina fingrar darrade så att jag ett ögonblick tvivlade på att jag skulle kunna få upp den.

Min syster drog i tråden som höll ihop påsen. Inuti låg precis det jag hade började vänta mig. Det var ett litet grått föremål. Ett pekfingerben, gissade jag.

”Vi måste knäcka det.”

Jag tog tag i den äckliga grejen och la den ovanpå lådan.

Då hörde vi ett blodisande skrik som skar genom oss som en istapp. Vi gjorde vårt bästa att ignorera det, och började hamra på benet med våra stenar. Det krossades och förvandlades till ett finkornigt pulver. Ett skarpt ljussken bländade oss och vi blundade instinktivt.

När vi tittade upp igen var vi tillbaka där bilen hade havererat. Vi satt i bilsätena som om inget hade hänt. Det fanns fortfarande lite dagsljus kvar.

”Var något av allt det här verkligt, tror du? Vänta, kommer du ihåg samma saker som jag gör?”

”Det tror jag. Graven och benet och det där ljusskenet. Och nu är vi tillbaka här igen. Somnade vi och drömde alltihop? Båda två?”

”Försök starta bilen igen. Om den fungerar -”

Det gjorde den.

”Jag tycker vi åker tillbaka och tar oss en titt på det där läskiga stället igen. Kanske var inget av allt det här verkligt. Kan vi ha inbillat oss alltihop?”

”Inte båda två. Inte exakt samma sak. Du kommer väl ihåg den där gubben och killarna och den där historien mackföreståndaren berättade för dig?”

”Det är klart. Här är det. Stanna där borta. Titta, det är har ändrat sig. Du såg väl också den där ladan eller vad det var, eller hur? Den är borta! Hur är det möjligt? Fungerar mobilen igen också?”

”Tänker du ringa till polisen igen? Sist gick det ju inte så bra.”

”Det är väl det enda vi kan göra? Jag lovade ju de där killarna, om de nu överhuvud taget existerade. Vi behöver i vilket fall som helst hjälp med att komma ifrån det här äckliga stället.”

Den här gången verkade sheriffen betydligt mer intresserad av vad jag hade att säga och angelägen om att hjälpa oss. Inom en halvtimme fick vi se en betryggande verklig polisbil, och två helt normala poliser.

”Godkväll, mina damer. ¯Ñr det där huset du nämnde?”

”Ja.”

”Ok. Var snäll och stanna kvar i ert fordon. Vi ska undersöka saken.”

De gick fram till ytterdörren och knackade. Efter en stund knackade de igen. Fortfarande ingen som öppnade. En av dem försökte se in genom ett fönsetr. Det han såg därinne fick dem att trycka ner dörrhandtaget. Dörren gled långsamt upp. Efter att ha ropat något, gick de två poliserna in.

Så hände inget på så lång tid att vi började bli rädda att något hade gått snett. Till slut kom i alla fall poliserna ut med de två pojkar jag hade sett tidigare. De verkade vara drogade eller i alla fall frånvarande. En av poliserna kom så bort till vår bil.

”Som ni ser hittade vi de här två, men det syntes inte till någon äldre man.”

”Han fanns ju där för mindre än en timme sen. Och de där andra killarna då?”

”Vilka då?”

”Det låg en lada där. Där borta. De var där inne. Jag vet att det låter mentalsjukt men det här stället såg annorlunda ut för en stund sen.”

När han hörde det såg den äldre av poliserna ganska konstig ut.

”Kanske, kanske inte. Precis där borta hittade de resterna Allenbys offer, då, på tjugotalet. Bli inte rädda nu, men ni är inte de första som har sett den där ladan. Den revs när de grävde upp kropparna, 1927. Men det här är första gången vi har hittat några levande pojkar. Egendomligt. Hur som helst, ni får följa med tillbaka så vi kan få någon rätsida på det här.”

Hos sheriffen fick vi berätta vår historia om och om igen. Jag blev totalt omskakad när jag insåg att det första samtalet jag ringt dit inte hade kommit fram. Ingen kunde komma ihåg att de hade tagit emot det alls. Men den värsta chocken var att under årens lopp hade flera pojkar försvunnit och till slut hittats döda. Detsamma gällde ett antal andra människor. Allihop hittades i närheten av huset eller den där graven ute i skogen.

När de blev utfrågade berättade pojkarna något vagt om en man, men de mindes nästan ingenting av vad som hänt i det där huset. Det fanns inga spår av någon drog i deras blodomlopp. Hur de hade hamnat i huset eller vad som hade hänt dem förblev ett mysterium.

Vi ville till att börja med inte berätta hur vi hade hanterat mötet med spöket, om det nu fanns något. Men till slut bestämde vi oss ändå för att berätta vad vi trodde hade hänt därute i skogen intill graven.

Sheriffen såg ut som han inte visste vad han skulle tro.

”Den där var ny. Jag har hört talas om folk som har försökt driva ut honom med hjälp av krucifix, vitlök och alla möjliga sorters hokuspokus. Men att krossa ben? Fast det fungerade ju. Man ska väl inte skåda given häst i munnen. För säkerhets skull ska jag be pastorn gå ut dit och ta sig en titt.”

Efter utfrågningen var över, fick vi fortsätta vår avbrutna resa. Den här gången blev vi eskorterade ända fram till motorvägen av en polisbil. Alldeles efter mörkrets inbrott kom vi hem. Jag tror aldrig att jag någonsin har varit så lättad att vara tillbaka i mitt eget hem.

Några dagar senare ringde sheriffen och berättade att graven i skogen hade blivit öppnad. Där fanns ett komplett skelett, inklusive pekfingerbenet och inte heller fanns det någon metalask eller en påse.

”Jag tror inte ni behöver oroa er för gamle Allenby längre. Pastorn utförde någon form av exorcism där ute och han försäkrade mig att det inte finns några spår av någon – närvaro längre.”

”Men de där pojkarna då? De som levde. Mår de bra?”

”De minns fortfarande ingenting, men de har inte kommit till skada på något sätt. Vi körde hem dem till deras familjer och så var det med det.”

Om jag lärde mig något av den här upplevelsen, var det följande: ta aldrig den längre vägen med intressant utsikt. Du kanske hittar mer än du väntar dig.

SLUT

© Tonica

Skriver både originalnoveller, romaner och fanfiction. Älskar att läsa andras böcker också. Tycker väldigt mycket om djur och växter.
Tonica är medlem sedan Tonica har 7 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson