Ondskans hus

Det var en fredagseftermiddag i slutet av november och jag satt som vanligt på sängen och såg ut genom fönstret. Jag satt där och tittade trots att mörkret sedan länge hade sänkt sig över trädgården och det enda som gick att urskilja var min egen spegelbild som reflekterades i det blanka glaset. Med uttryckslösa ögon stirrade jag på den tunna gestalten med långt, trassligt hår som skulle föreställa henne, den där flickan som var jag. Det var en utav mina sämre dagar och jag kunde inte låta bli att tänka på min syster som inte fanns där hos mig. Trots att det gått nästan två år sedan det hände skulle jag aldrig bli fri från den sorg och smärta som plågat mig sedan dess. Det riktigt värkte i kroppen av saknad när jag lät de avskyvärda minnesbilderna flyga förbi samtidigt som jag lyssnade på regnet som smattrade mot taket. Jag såg min syster Ellen framför mig i det ögonblick jag helst av allt ville glömma. Såg henne hängande med repet runt halsen. Fötterna som svävade en halvmeter ovanför golvet och de uttryckslösa ögonen som inte längre såg mig. Minnena fick mina ögon att fyllas av tårar och jag tillät dem att falla ner över mina kinder.

Plötsligt lystes trädgården upp utav ett gult sken som sakta närmade sig. I ljuset kunde jag se den stora eken i trädgården svaja oroväckande i den kalla höstvinden. Jag följde billyktorna med blicken när de körde in över gårdsplanen och stannade intill det lilla trädgårdsskjulet. Bilens lampor slocknade och några minuter senare hörde jag ytterdörren smälla igen. Jag försökte tvinga mig själv att sluta gråta och torkade hastigt bort tårarna med ärmen på den slitna huvtröjan samtidigt som jag hörde stegen i trappan som närmade sig och stannade utanför min dörr. Ett välbekant raspande uppstod när den tunga järnregeln som höll mig instängd drogs undan och skrapade emot dörren.

– Hej Ally! mamma log mot mig när hon klev in genom dörren med pappa strax bakom sig.

– Hej, svarade jag tyst och iakttog dem när de slog sig ner på sängen.

De verkade vara på ovanligt bra humör, Inte ens synen av mina rödgråtna ögon verkade bekomma dem. Pappa räckte fram en låda med mat och jag åt med god aptit. Mamma som hade slagit sig ner vid fotändan på sängen mötte trevande min blick och harklade sig.

– Jag är ledsen men vi ska ha några vänner på besök ikväll. Du vet ju vad som gäller.

Hon drog nervöst i fransarna på det gamla överkastet och tittade på mig med en blick fylld utav medlidande. Jag nickade allvarligt som svar. Utan att säga ett ord svalde jag sömntabletten som hon räckte fram åt mig och jag lät henne sedan täcka över min mun med en rejäl bit silvertejp. Kort därpå kände jag den välbekanta smärtan över bröstet, benen och midjan när hon placerade de tre spännbanden över mig och drog åt lite för hårt. Hon log nöjt mot mig innan hon och pappa tillsammans försvann ut ur rummet.

När jag vaknade igen var det tyst i huset och lika mörkt ute som när jag somnade. Jag höjde blicken mot klockan som hängde ovanför mig på väggen. Den visade tio i tre och jag antog att gästerna hade åkt för länge sedan. Det faktum att jag fortfarande låg fastspänd gjorde mig lite orolig. När mina föräldrar var på bra humör brukade de komma upp till mig så fort som möjligt för att släppa loss mig men idag hade de uppenbarligen inte gjort det. När jag bara några minuter senare hörde steg i trappan var det trots detta med en viss känsla av lättnad. Jag längtade efter att bli fri från spännbanden som skar in i kroppen och hindrade mig från att röra på mig.

– Hur gåår det för min stackarch unge? Frågade pappa sluddrande och flinade mot mig när han klev in och frigjorde mig från sängen.

Jag satte mig upp utan att svara och såg på mamma som kom gående mot mig på vingliga ben. Den välbekanta stanken av alkohol stod som ett moln omkring dem båda två. Jag visste att de var extra oberäkneliga när de hade druckit och kände genast hur mitt hjärta började bulta hårdare av obehag när mamma stannade framför mig. Hon lutade sig fram och stirrade mig rakt in i ögonen och jag kunde inte låta bli att rycka till när jag såg det hat som upptagit hennes blick, trots att jag mötts utav det så många gånger förut.

– Jag klarar inte av att se på dig! Om du inte varit så förbannat snäll jämt så hade vi åtminstone haft en anledning att göra oss av med dig! Skrek hon med rösten fylld av avsmak.

Hon drog bak huvudet en aning och spottade mig sedan rakt i ansiktet. Jag kände saliven rinna längs med ena kinden och den välbekanta förödmjukande känslan som fyllde min kropp. Mamma vände sig om mot pappa med en nick och jag förstod vad som väntade när jag såg in i hans ögon och mötte hans flin. Utan ett ljud utöver det klirr som kom från pappas skärp när han tog ut det ur byxorna drog jag av mig tröjan och lade mig sedan automatiskt ner på sängen. Jag kände vinddraget i luften när pappa höjde skärpet och lät det falla med full kraft mot min bara rygg. Första rappet gick snett över mina skuldror och jag fick bita mig i läppen för att hålla borta skriket. Han fortsatte och kraften i slagen ökade för varje rapp tills jag kände huden brista och blodet som rann ner över ryggraden. Plötsligt hände något inom mig och en känsla av vrede spred sig i min kropp. Jag var så jävla trött på att ha det så här. Jag ville inte känna min redan ärrade hud rivas upp på nytt och låta de där två idioterna skada mig mer. All den ilska jag tryckt undan genom åren vällde plötsligt fram och jag hade inte en chans att kontrollera den. Med ett högt vrål slet jag mig vridande ur min pappas grepp. Jag knöt mina nävar och slog honom det hårdaste jag kunde rakt i ansiktet. Sedan lyckades jag ta mig upp ur sängen och försökte ta mig förbi mamma som stod framför dörren men trots att hon var långt ifrån nykter var hennes reaktionsförmåga snabb och hon fångade upp mig och låste mina armar i ett järngrepp.

– Vad fan gör du unge!? Pappa svor högt för sig själv och torkade sin näsa som blödde kraftigt genom att stryka den mot skjortaxeln.

Nu lyste även hatet i hans ögon på samma sätt som i mammas. Med ett par bestämda kliv var han framme vid mig och jag blundade för att slippa möta hans blick när han stannade framför mig. Jag kände de stora händerna greppa tag om mig och i det ögonblicket förstod jag att det var min tur. Jag hade gått över den gräns som min syster redan passerat. Till min förvåning kände jag hur ett märkligt lugn spred sig genom kroppen. En känsla jag aldrig tidigare upplevt. Jag var inte rädd för att dö.

Prärievargen

Jag är en tjej på sjutton år som tycker om det mesta som är roligt. Lever livet så gott jag kan samtidigt som jag försöker klura ut vem fan jag är. Skriver ibland när jag får feeling för att det är kul :-)
Prärievargen är medlem sedan 2016 Prärievargen har 1 publicerade verk