Publicerat 22.10.2019
Kategori: Spänning noveller

Ondskans kulmen

“För stark som döden... Döden... Döden..!”

Rösterna ekade i huvudet medan vågorna skvalpade över sanden med sina rytmiska, harmoniska andetag där Alhin låg. Solen brände mot hans högra kind, medan hela den vänstra halvan av ansiktet låg begraven i den våta sanden. Han öppnade sitt högra öga och kände hur medvetandet kom tillbaka och hur han sakta började vakna till liv igen. Men han låg kvar med halva ansiktet begravet i sanden medan hans högra öga följde vågornas rytm upp och ner längs stranden. Efter ett tag började han få tillbaka känseln i fingertopparna och då han kände blodet börja strömma ut till musklerna igen fick han kraft nog för att lyfta på armen. Men då, en plötslig känsla av sylvass smärta högg till i hans högra axel. Han stönade av smärta och kände hur hans kropp reflexmässigt spändes innan han forcerat tog ett par djupa andetag och motsägelsefullt nog ansträngde sig för att slappna av. Han tvingade forcerat ner blicken mot sin högra axel från sin stillaliggande position och såg hur ett spår av torkat blod gick från axeln, längs nyckelbenet och sedan ner i sanden. Han kämpade för att böja sin nacke och lyfta huvudet tillräckligt för att kunna se var blodet kom ifrån. Musklerna började skaka då de trotsade krampen som tog sitt grepp om nacken men Alhin kämpade emot och lyckades få syn på blodets källa innan han med en duns släppte tillbaka huvudet ner i sanden. Axeln var uppriven som av ett spjut i ett djupt sår som sträckte sig från hans högra axel och ner längs skuldran likt en dal med en å emellan dalens bergväggar, en å av blod. Han knep ihop ögonen och kved av smärta samtidigt som en stark huvudvärk bröt ut och röster åter började eka i hans huvud.

“...den som står i vägen står i vår väg!”

Rösterna blev högre. Det var minnen av röster han kände igen som stormade inom honom, men inte kunde han minnas vilka de tillhörde, eller varifrån de kom? Faktum var att han inte mindes mycket alls, där han låg, kvidande och besegrad. Men minnena som ekade fick honom att känna något. En känsla av pumpande adrenalin och ilska. Som en blixt for en bild upp i hans medvetande. En bild av en ståtlig man, en man som stod framför Alhin och otaligt många andra män som stod vid hans sida. Han stod längst fram i en armé under den ståtliga guldutsmyckade mannens ledning vilket var tydligt på hans uppbröstade hållning och bestämda ansiktsuttryck som utstrålade säkerhet, övertygelse och stridslust, utöver hans gyllene smycken och kronliknande huvudbonad som glänste i solskenet.

“Är vi inte födda att älska varandra?” Hade han relativt lugnt inlett. “Är vi inte födda till att leva i harmoni och gemenskap? Är människan ett ondskans djur som blivit inkastat in i världen för att sprida kaos och lidande!?” hade den respekterade generalen ropat ut. Ett minnets film hade nu börjat spelas upp i Alhins huvud medan han slöt ögonen och lät den rulla. De män som stod sida vid sida om honom hade i kör, enhetligt och med pulshöjande kraft svarat talaren: “Nej!” Varpå han med uppjagad röst och ryckiga, ilskna gester svarade: “Så vad väntar ni på!? tror ni Gud själv kommer stoppa dom här barbarerna från att förinta allt ni håller kärt? Era fruar, era barn? Era hem... hem... hem.” Det triggande talet försvann i medvetandets dunkel och ersattes av ett nytt minne, då han fick upp en bild av en kvinna i huvudet. En kvinna med kolsvart hår och olivfärgad hy som höll om honom. Han kunde inte för sitt liv minnas vem hon var och ju mer han ansträngde sig desto längre bort tycktes den där gnagande känslan av att veta vem det var flyta iväg. Han spelade om minnet av kvinnan med det kolsvarta håret om och om igen men på något vis kunde han verkligen inte minnas. Han mindes känslan hon givit honom, känslan av maktlöshet och nervositet tillsammans med beundran och fullkomlighet då hennes armar omfamnat honom. Men just ansiktsdragen och hennes ögon tycktes vara otillgängliga för honom. Hon kändes så bekant, som om han just hade sett henne, som att det inte gått en dag utan att han tänkt på henne. Men ändå kunde han inte lyckas erinra sig hennes ansikte, hennes skönhet som i minnets dunkel låg dolt bakom det fluffiga, svarta hårets ridå.

Han låg kvar en lång stund i sanden och lyssnade till vågornas ensamma skvalpande. Inte ett ljud hördes, varken en fågels kvitter eller en insekts surrande. Så medan han låg där stilla och ensam, smög sig sakta, sakta, likt en blyg katt som skulle matas, minnet tillbaka till honom. Det började med ett leende med raka tänder, vita som snö, följt av ansiktsdrag som hennes höga kindben och hjärtformade ansiktsform och till sist, de gyllene bruna ögonen som glittrade mot honom. De vackraste ögonen han någonsin mött med sin blick glänsande likt pooler av honung. En våg överrumplade plötsligt Alhins drömmande med en sköljning av saltvatten över honom som, då saltvattnet nådde den högra skuldran där det djupa såret sträckte sig, fick honom att vrida sig och skrika av smärta efter att vattnets rivande forsar strök över såret likt sandpapper över den upprivna vävnaden. Han tvingade sig upp med hjälp av vänsterarmen och benen längre upp för stranden innan han kom upp och kunde stå. Där stod han och kunde nu kolla sig runt, lutad över vänsterbenet och med högerarmen hållen stilla med sin vänstra för att hålla den skadade muskulaturen och huden stilla. Var hade han hamnat? En tät djungel låg framför honom vars ormbunkar och höga palmer växte så tätt att man inte kunde se längre än tio meter in i den mörkgröna vegetationen. Han vände sig om och stirrade ut över det klarblå havet som tycktes vara oändligt, hans skrik av smärta kan rimligtvis inte ha stört någon det är en sak som är säker. Hans tankar for tillbaka till de bruna ögonen och den vackra kvinnan. Kvinnan i hans liv. För han mindes nu. “Menina.” Viskade han ut och hoppades att hon skulle höra det, var hon än var.

I takt med att solens strålar målade himlen orangeare och rödare hade Alhin börjat minnas mer och mer. Han mindes doften av Meninas hår, hennes vackra ögon och alla hennes många imperfekta drag som Alhin älskat henne för. Men han mindes också sina barndomsår, ensam i klostret med de heliga riterna, texterna och berättelserna som enda vägledning genom livets mörker. De vilsna tonåren innan han träffade Menina och hur hans liv hade förvandlats. Han mindes hur de hade träffats, hur Gud hade fört dem samman och hur hon hade gett honom ett hem, en familj, något han aldrig hade haft tidigare, hon gav honom den största gåvan en människa kan få, ett varför. Alhin var skyldig henne allt han någonsin kunde ge. Han mindes det, han mindes att det var därför han hade anslutit sig till motoffensiven, han mindes att det var därför han varit tvungen att lära sig strida för att beskydda vad han älskar och besegra vad han hatar, han mindes att det var därför han hade gjort allt i sin makt och gett upp allt han velat ha innan henne för att bli mannen hon förtjänade. Han mindes hur hon gråtande hade hållit om honom och hängt i hans famn innan han gav sig av, medan de blanka ögonen vars obeskrivliga skönhet fick hans hjärta att värka, förtvivlat tittade upp på honom och bad honom att stanna.

Men han hade varit tvungen, han visste det. “Besegras inte fienden kommer han expandera och flykten från honom hade tagit stridens plats vad gäller uppoffringen för vad du älskar. Antingen strida för att skydda sig eller fly och förlora sig.” Han hade fått gåshud under sammankomsten när prästerna uttalat orden och förkunnat församlingen om hotet från väster för det kändes som prästen talade direkt till honom och det dilemma han konfronterat. Prästerna hade berättat om fienden. Om Reumis erövringar, där de tagit över land efter land med sin grymma krigsföring och våldtagit, stulit och krackelerat allt i sin väg. “Hur hade man kunnat göra såhär, förstår dom inte vad Gud kommer göra mot dem i efterlivet,” hade Alhin tänkt. Prästerna hade predikat för Alhin sen barnsben om ondskans kulmen. Då “...gott inte längre kommer kunna skiljas från ont, bröder inte längre kan skiljas från fienden och allt det du någonsin har hållit kärt kommer förloras.” Många hade agerat i linje med ondskans kulmen och många hade tvingats dö för det, “ondskans tjänare” som de var, kan bara bestraffas rättmätigt genom döden där Gud får avgöra hur förrädaren skulle behandlas. I döden, dömdes många till ett evigt liv i ensamhet. Varken Gud eller samhället kunde tolerera att någon satte sig över herren, det visste Alhin, och har man agerat i linje med det värsta tänkbara förtjänar man det värsta tänkbara straffet som Gud kunde ge, ett evigt liv i total ensamhet, den värsta tänkbara domen efter döden.

När solen gått ner hade Alhin gjort upp en eld vid vindskyddet i sanden där han nu satt och tittade upp mot den stjärnupplysta himmelen. Han var besvärad, inte mest på grund av att han inte visste hur han skulle ta sig härifrån utan för att han inte visste hur han kommit hit. Det sista han minns var att stå sida vid sida om sina bröder med generalen i guldsmycken stå framför honom och säga: “För stark som döden är kärleken, och den som står i dess väg står i vår väg till paradiset.” Han satte sig i skräddarställning och knäppte ihop händerna och slöt ögonen. “Gud. Jag ber dig. Låt mig veta...” Bad han. Tårar började rinna en efter en nerför hans kinder och han skakade då sorgen av det totala kaos han befann sig i överväldigade honom. Han visste inte var han var, hur han hamnat där, hur hans familj mådde, om de fortfarande var vid liv. “...hur hamnade jag här?”

Han lade sig ner för att sova och lyfte ur benen ur skräddarställningen efter meditationen och låg en lång stund och grubblade. Vågor av stress sköljde över honom och fick honom att svettandes vrida och vända på sig timme efter timme i det becksvarta mörkret. Det tog många timmar innan han sakta föll in i sömntillstånd och filmen av minnen fortsatte rulla i hans drömmar. Alhin var där tillbaka på fältet. Generalen upprepade sina ord och Alhin och hans jämlikar ropade i kör medan de nyslipade vapnen dunkades mot sköldar och kroppspansar. Men sedan höll generalen upp ett finger och massan tystades. Tyst, tyst, hörde man ett mullrande av dunkar, klang och vrål komma långt bort från skogen. Ljudet kom närmare och närmare. Till slut skymtades de mörkgröna flaggorna som dansade i vinden och en ofantligt stor skara soldater kom i rasande fart inte mer än några kilometer från Alhin och armén runt honom. Hästar kom galopperande i rasande fart med rustningsbeklädda män sittandes uppe på dem varav en med glamorösa utsmyckningarna längst fram. Lansar, svärd, sköldar och yxor blänkte i solskenet där soldaterna rusade fram mot Alhin vars puls började dunka i öronen. Generalen vände sig om på den stora, vackra vita häst som bar honom och pekade med svärdet mot fienden. “Framååååt!”

Hästar kom galopperande framför Alhin medan marken skakade runt honom. Hans män tog sig fram i rasande fart och vrålade. Adrenalinet pumpade och svetten började tränga igenom hans porer. Fienden kom närmare och närmare. Sekunder gick. Flaggor virvlade i vinden, män i smutsiga, tunga rustningar sprang vrålandes mot varandra med blänkande vapen riktade för strid. Fienden kom närmare. Den galopperande generalen var på väg rakt mot fiendens frontfigur. De närmade sig varandra meter för meter, sekund för sekund. Alla soldaters blickar var fästa på konfrontationen som kom närmare och närmare. Till slut passerade generalen och hans motståndare varandra fortfarande ridandes på sina respektive hästar. Men något var fel på fiendens häst. Den galopperade i rasande takt i direkt riktning mot Alhin. Den kom närmare och närmare och Alhin höll upp sin sköld mot den accelererande ryttaren och gjorde sig redo för att stoppa den. Men då den reumiska ryttaren närmade sig såg Alhin skräcken i hans blick, något var fel. Så tog ryttaren sig för halsen och seglade ner från den galopperande hästen som plötsligt bytte håll och sprang in mot skogen. Ryttaren kippade efter andan innan han föll av samtidigt som mörkt, rött blod syntes forsa ner för hans hals. Ett snitt från Alhins general hade skurit halvvägs igenom ryttarens hals och det första blodet hade spillts. Alhin och hans mannar vrålade och höjde sina vapen medan generalen triumferande red tillbaka till männen som fortfarande sprang mot fienden ett par hundra meter bakom ryttarna. “Låt oss visa dem vilka de gett sig på! Ingen ger sig på Guds folk utan konsekvens!” Vrålet som Alhins armé svarade med lär ha hörts över hela världen.

Ryttarna var nu i kontakt med fienden. Folk höggs, svingades och krossades till sin död på båda sidor där fiende ställdes mot fiende. Alhin svingade sitt svärd och skyddade sig bakom skölden medan soldat efter soldat gav sig på honom. Han puttade en soldat bakåt med skölden medan han körde in sitt svärd genom en annans bröst innan han drog ur det och svingade det över den puttade fiendens ansikte vilken just lyckats få tillbaka sin balans. De reumiska styrkorna trycktes tillbaka av Alhin och hans folk och då han högg sitt svärd mot ännu en fiende där svärdet nådde en längre bit igenom fiendens kranium strömmade soldater runt honom i ett rus mot fienden. Alhin tittade ut över slagfältet, fienden trycktes längre och längre tillbaka medan han lirkade upp svärdet igen. Han torkade det blodiga svärdet mot sin ärm medan sekunderna passerade. Tick-tock.

Plötsligt genomgreps han av en stark känsla av stress då han såg fiendens flagga vaja. Alhins blod frös till is. “Nej. Nej, nej ,nej!” Han paralyserades. “G..G..Gud.” stammade han fram och han stirrade upp mot himmelen. “Förlåt mig!” skrek han ohörbart ut i mitten av det bedövande slagfältet. Himmelen var inte längre blå, men inte heller molnigt grå. Himlen lös likt solen med ett klarvitt bländande sken, som om solen utgjorde hela himmelen. Strålarna tycktes fara igenom honom de brände mot huden som att han stod under en raket mitt under en uppskjutning. Han satte handen framför ögonen och tittade fram. Kunde det verkligen stämma. Fienden närmade sig och deras flagga vajade i långsam, hemsökande takt mot Alhin. Ett broderat ansikte i Guld såg rakt på honom med en förlamande blick. Samma ansikte som klädde Alhins utrustning. Samma ansikte som han sett upp till, sökt tröst hos, vägledning hos. Det var det gyllene sigillet av Guds ansikte som klädde fiendens dansande flaggor. Världen tycktes snurra runt honom medan hans tårögda, vattniga, tomma ögon blint stirrade mot fiendens flaggor med förtvivlan. Fiende kunde inte längre skiljas från fiende, slagfältets alla män var män av Gud. De var bröder. Han föll ner på knä medan sekunder passerade. Tick-tock. Han kände en impuls att skrika och han mådde illa, spyfärdig. Tick tock. Han hann ingetdera. Innan han ens hunnit öppna munnen penetrerades hans rygg av en brutal smärta genom hans skuldra och då han såg ner på sitt bröst såg han svärdet komma ut genom magen. Blod började flöda ur hans mun och mage. Tick. Tock. Han föll ner på mage och huvudet dunkade mot den hårda marken. Tick.

Vågorna rörde sig över sandstranden. Ett lugnt, isigt skvalpande.