Onsdag

De frusna tårna hade äntligen tinat. Duschkabinen var sedan länge immig. Kroppen kändes mjuk i ångorna när hon stängde av strålarnas blöta värme. Fötterna sattes trevande ner på det kalla badrumsgolvet. Hon sträckte sig efter handduken och frös i samma ögonblick mitt i rörelsen. Badrumsdörren stod på glänt. En halvtimme tidigare hade den varit stängd och låst. Sekunder passerade, hon rörde sig inte. En tanke överröstade alla andra, Kelly. Instinktivt ville hon backa in i duschens famn, tillbaka in i ovetskapen att något hemskt återigen höll på att hända.

Ögonen svepte över rummet. Hennes kläder låg där hon skalat av sig dom. Fönstret som vätte ut mot skogen var stängt. Det var mörkt ute men snön som fallit gav träden konturer. Tvättmaskinen stod tyst och ihålig. Dagen innan hade den arbetat intensivt, tvättstället var fullt av kläder som trängdes. Där fastnade blicken. En bit vit lina glipade tom, bara någon decimeter lång men tydlig. Någonting saknades och hon förstod instinktivt vad som skulle hängt där. Trosorna med texten ”onsdag”. Budskapet kunde inte vara tydligare. Hon var här.

Hon hade hört ljud men ignorerat dem. "Orationell oro som tigger efter rädsla. Mata ej!" Ett tyst mantra designat för känslokontroll, för lugn. Hon borde lyssnat, tänkte hon nu. Hon borde matat den med varsamhet.

Länge hade hon hoppats att huset skulle rädda hennes nerver. Stigen som ledde upp till stugan var smal och bräcklig, den hade inte varit i bruk på många år. Förra ägaren hade köpt ett finare semesterhem och låtit stugan stå och förfalla. Varför beslutet att sälja huset tillslut togs framgick inte. De hade inte varit många själar på visningen, förutom henne själv var där en ensam äldre man och en barnfamilj från Stockholm. Hon upplevde mäklaren som ovanligt ärlig då han noga påpekat vilket dåligt skick vägen till huset var i. Det hade inte skrämt henne. Svårtillkomsten var hennes bästa vän. Två år senare var hon fortfarande förälskad i sin ringlande skogsväg.

Katten jamade och hon dödade impulsen att skrika. Kroppen hade nästan helt självtorkat, håret lät några droppar vara aktiva längs ryggraden. Is i hjärtat. Kelly hade hittat henne. Kaninpulsen gick förvånande nog ner medan hon lät konstaterandet sjunka in i kroppen. Hon hade alltid vetat att hon inte skulle få vara gömd för evigt.

Det hade varit så enkelt att få henne inspärrad om hon varit en man. Anmälan hade nu istället mötts av ifrågasättande. Hon kände bitterheten bita i kroppen. Kelly hade fått besöksförbud, det var allt. Ett plötsligt lugn spred sig i hennes kropp. Hon hade varit rädd så länge. Alltid levt i en dödad impuls att fly, utom på natten. Hon stod högt uppe på klippor, på skakiga ben. Kroppen var svår att kontrollera, hon kämpade och kämpade. Drömmarna slutade alltid på samma sätt, hon lät sig falla. Det var en lättnad att ge upp och nu skulle hon göra det på riktigt. Befrielse.

Hon virade in håret i handduken och gick naken ut ur badrummet. Med bestämda steg och ett kallt lugn gick hon in i köket och hämtade den enda kniv hon ägde. Systematiskt gick hon igenom stugans alla rum, varje liten smal kattvind, varje garderob. Hon hittade ingen. Stod stilla och lät sinnena ta in rummet. Hon kände sin egen doft av tvål, kände sina koncentrerade andetag. Hörde en gren som knäcktes någonstans. Gjorde sig beredd att möta kylan utanför med sin nakenhet och sin kniv.

Hon ryckte bestämt i ytterdörrens handtag. Den var låst. Självklart var den det. Det var inte dörren till badrummet hon tidigare låst, det var ytterdörren. Förvirrad gick hon in i badrummet igen. Onsdagstrosorna hängde inte på stället, de låg på golvet, invirade i byxorna. Hon hade tagit dem tidigare på dagen eftersom de torkat snabbast.

Lättade tårar rann längs kinderna. Hon hade agerat. Modet skulle läka det som en gång hade krossats. Hon föll, hon landade, hon levde. Hon såg fram emot morgondagen. Onsdag.

Josefine

Skriver sällan. Vill skriva alltid.
Josefine är medlem sedan 2016 Josefine har 1 publicerade verk