Ord som är svåra att säga

Jag kommer ihåg första gången någon kallade mig vacker. Det var i tredje klass. En kille i samma klass som mig sa att jag var vacker och frågade om han fick chans på mig. Så liten som jag var tänkte jag först svara ja men ordet nej kom ur mig. Killen blev sur och gick snabbt därifrån med sina kompisar bakom sig. Sedan dess har ordet vacker aldrig använts i mitt sammanhang.
Samma år som vi började sjätte klass upptäckte tjejerna i samma klass som mig sminkets kraft. Man kunde bli snyggare med smink. Jag experimenterade med smink men insåg att det inte var så värst magiskt. Jag nöjde mig med lite mörkare ögonbryn och längre ögonfransar. I mitten av sjätte klass började allas kroppar även förändras. Tjejerna började använda nya underkläder och killarna började spreja parfym under armarna. Efter någon månad eller två tog jag efter tjejerna för att inte bli utstött. Även om det var obekvämt kände jag mig lite äldre och lite vackrare i mina egna ögon.
I sjunde klass började alla bli ihop. Man frågade inte chans längre. Man sms-ade varandra under en längre tid, sedan började man träffas och efter första kyssen var man ihop. Det var olikt tredje klass där man bara var ihop någon vecka. De olika kärleksparen var ihop i månader. Jag var aldrig riktigt avundsjuk på tjejerna, men jag saknade att bli kallad vacker.
Får några veckor sedan började vi åttonde klass. Alla kärleks par i vår klass hade gjort slut och tjejerna och killarna umgicks inte längre. Den lilla staden vi bodde i hade äntligen fått en utblick i världen. Killarna påstod att det fanns vackrare tjejer i städerna runt omkring oss. Tjejerna blev självklart vansinniga och umgicks med vilken kille dem kunde. Tjejerna började få äldre killkompisar och började gå ut på fest och liknande. Även jag fick vänner i storstaden men jag valde mina vänner noga. Mina vänner såg efter mitt bästa och jag deras. Nu på måndag blev jag inbjuden på ett födelsedagsfirande åt en gammal barndoms vän. Min vän Sara fyller femton och vill fira sin födelsedag med mig och vänner ur hennes klass. Även om jag bara kommer känna Sara och ingen utav dem andra niorna bestämde jag mig för att gå.




Saras glas

Moas perspektiv

Som alla andra mornar fyllde jag trött i mina ögonbryn och penslade på svart gegga på mina ögonfransar. När jag sedan fortsatte till köket för att äta en macka skrattade min bror åt mig.
- ska du verkligen ha på dig det där? Frågade han och pekade på mina svarta jeans och gråa tjocktröja.
- ja, flytta på dig din idiot. Jag knuffade undan min tvillingbror och fortsatte mot köket. Han skulle självklart följa efter mig och ett högt skratt följde honom.
- du ser ut som ett emo! Sa han emellan sina skratt attacker.
- hellre ett emo än en snobb! Sa jag och pekade på hans långa hår som lockade sig i nacken. Han tog snabbt åt sig och slutade tjuta.
- vad sa du Moa? Sa han och stirrade rätt in i mina ögon.
- du ser ut som en snobb. Sa jag med den sliskigaste rösten jag kunde få till.
- jag ser inte ut som en snobb!
- hejsan alla damer, jag heter Kalle och jag är cool för jag har bara Gant kläder på mig. Imiterade jag min bror samtidigt som han rusade ut ur köket. Jag började äta min macka innan jag började gå mot skolan med ett leende på läpparna.
Måndag är alltid den tråkigaste dagen på veckan. Man får inte sova någonting och jag tvingas se alla dumma människor i skolan. Men dagen flöt på och när sista lektionen slutade åkte jag snabbt hem med min buss. Det kändes skönt att vara hemma igen men jag skulle snart behöva åka vidare till Sara. På vägen in till mitt rum stannade jag framför en spegel i kalles rum. Sakta kollade jag på mig själv och tänkte på vad kalle sagt. Emo, jag är väl inte ett emo. Mina ögon skiftade emellan min spegelbild och mammas garderob i rummet intill. Tyst gick jag och öppnade garderoben. Jag plockade ut en ljusblå blus. Blusen var figursydd och kom från ett märke som jag sett mycket reklam av på tv. Jag sprang med blusen in till mitt rum och tog på mig den till mina svarta jeans. Sedan försökte jag matcha färgerna på mina kläder med färgerna jag la på mitt ögonlock. Efter någon timme stod jag framför kalles spegel igen. Den här gången var jag vacker. När jag såg på mig själv såg jag en vacker människa. Men det som kändes bäst var att jag kände mig vacker.

ifall min novell blir omtyckt fortsätter jag publicera fler delar.

Skriven av: Miriam Viola