Ordinarie Vapen Hand

- Jag kastar ut dig genom fönstret snart, fattar du det! sa Eva och plockade upp kniven.
Pojken som skulle varit en man skakade. Han hade redan förlorat så mycket blod att han kunde känna hur hans kropp blev ilande kall.
Han släpade sig fram på parketten mot ytter dörren Han hoppades, men visste att det var näst intill omöjligt att lämna Eva levande.
Hans vita skjorta var blodröd och det rann blod överallt. Blodspåren efter honom hade förvandlats till pölar, men han såg det som en fördel.
Det gjorde det svårt för Eva att hålla balansen i närheten av honom.

- Jag vet att du inte har gjort som jag velat. Jag ville ha dig hemma i över ett år. Men du har varit ute, jag kan känna lukten. sa Eva med en blick som endast kan beskrivas som psykotisk,

Pojken försökte svara men ur hans mun kom bara blod som blandats med tjockt, flytande slem.Han kände hur såren svek honom, och blodet spottade ut ur de 13 hålen hon gjort i hans kropp.

- Du kommer aldrig undan, det förstår du väl? Tror du att jag ska låta dig gå ut dit igen? Dit ut där du kan hitta andra! sa Eva som nu stod uppe på soffan.

Hon tog tag i allt hon kunde hitta och kastade det på honom. Fjärrkontroller, glas, burkar och lampor.
Hon tog tag i en tung vas och slungade den mot den döende varelsen på golvet. Med full kraft träffar den pojken i ansiktet. Fler sår öppnas och smärtan blir för mycket. Flykten upphör och han lägger sig på rygg och ser upp i vardagsrums taket. Där hänger lampan han köpt till henne, för att hon så gärna ville ha den.

- Sådär ja, där ska du ligga ditt svin! Nu ska jag avsluta det här! Och jag kan lova dig, att dina vänner kommer gå samma öde till mötes. Jag ger dom min kropp och när de sover så dör de en efter en. sa Eva och satte sig på hans mage.

Den sista luften han hade orkat andas in försvann ur hans lungor.
Han slöt sina ögon och kände hur livet rann ur honom.

- Somnar du? Ditt jävla as! Somnar du ifrån mig? Som du alltid brukar! skrek Eva och slog honom i ansiktet.
En kvinnas skrik fyllde rummet och två minuter senare hade pojken hundra tretton hål i kroppen.

Telefonen ringer och Eva vacklar runt i allt blod.
- Ja det är Eva. Säger hon med en förvånansvärt lugn röst.
- Hej, nej tyvärr han är inte här, han har lämnat mig, men vad sägs om en middag?

Skriven av: Johan Heikka