Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Organens flykt

Melankoli, isolering och vanvett hade drivit mig allt längre och djupare in i den själsliga sjukdomens mörkaste avgrunder. Där förnuftet sakta tynade bort och det friska rationella tänkandet dog, tog vansinnet och förvirringen vid, och utvecklades till en ny surrealistisk sanning bortom verklighetens yttersta gränser. En psykotisk och förvriden realitet som blev till mitt eget personliga fängelse och början på min egen undergång.

Under hela mitt långa mödosamma liv hade jag lidit av vansinne, djup melankoli och svåra nervösa besvär. Jag hade levt bortom de dunklaste skuggorna, bortkopplad från en oförstående omvärld, i min egen isolerade och destruktiva värld där de vildaste fantasierna skenade och de obegripligaste galenskaperna frodades.

Tanken på den fysiska existensens ständiga förfall, fragilitet och oundvikliga förgängelse, hade nedsänkt mig i förtvivlan och mörker. Kroppen där min frihetslängtande själ så obarmhärtigt var inlåst, var ett lidandets oresonabla fängelse, en dödsdom, en fatal sjukdom, en långsam och stinkande förruttnelse. En diaboliskt monstruös manifestation av blod, kött, slem och organ. Organ! Ja, jag ryste av det djupaste obehag vid den blotta tanken på alla dessa vämjeliga organ som låg där innanför min hud och pulserade. Genom åren hade jag utvecklat en abnorm och ständigt stegrande fobi för mina inre organ och dess dunkla och svårbegripliga förehavanden. När som helst kunde något av dessa ge upp sin funktion, eller än värre, tänk om de plötsligt tröttnade på att vara i min sjukligt ängsliga kropp och trängde sig ut genom min hud!

Det var en i sanning snedvriden och fasansfull fobi som hade tagit mig i en totalt oförsonlig besittning. Vederstyggliga mardrömmar om kroppens inre delar höll mig i skräckens bestialiska järngrepp och förtärde mig skoningslöst om natten. Den ständigt återkommande drömmen gav mig de horriblaste syner om hur mina inälvor pressade sig ut genom min hud och blottlades helt i sin fullständiga och groteskt avskyvärda vidrighet. Dessa djävulskt förvridna mardrömmar tog aldrig slut. Aldrig slutade de förfölja mig, de jagade mig genom nattens mörkaste timmar och fick mig att allt oftare vakna upp med ett skrik av den djupaste fasa. Tänk om drömmen besannades? Tänk om mina organ inte längre ville vara kvar i min oroliga och nervösa kropp, utan sökte sig ut ur denna i ett desperat försök att fly.

Jag läste något fruktansvärt otäckt och minst sagt sensationellt i en tidning för några dagar sedan. Det var en liten artikel, skriven av en okänd forskare som hävdade att organen i vår kropp hade en egen vilja och även en högt utvecklad intelligens. Organen skulle kunna, om de kände sig illa behandlade, tränga upp genom huden i ett försök att fly från den kropp de kände sig illa behandlade av. Det kunde vidare läsas i denna oroväckande artikel, att lungorna kunde tränga igenom bröstkorgen på en storrökare, eller att en otränad, eller någon som tränade för mycket kunde kräkas upp sitt eget hjärta. En ohälsosam kost kunde få magsäcken att leta sig ut genom tarmarna, och så vidare. Sanningshalten i denna tidningsartikel kunde givetvis diskuteras och ifrågasättas, men tänk om det låg något i dessa påståenden, tänk om? Det var hur som helst en mycket skrämmande läsning för en nervös och orolig människa som jag själv. Några verkliga belägg för något av dessa häpnadsväckande påståenden verkade inte existera, men det ryktades en del om en fruktansvärd händelse som skulle ha utspelats någonstans i Ryssland förra året, då en idrottsman som tränade alltför frenetiskt inför en tävling, helt plötsligt under ett vanligt träningspass kräktes upp sitt eget hjärta!

Min oro var nu värre än någonsin, om jag bara inte hade läst den förbannade artikeln. Mitt hjärta var så nervöst, så oroligt, tänk om denna pulserande muskelklump plötsligt tog det drastiska beslutet att försöka lämna mig!

Jag hade ställt mig frågorna vid ett otal tillfällen, varför hade jag alla dessa märkliga och osunda grubblerier om mina inre organ? Vad var de bakomliggande orsakerna till denna sjukligt besynnerliga och svårbegripliga fobi? Fanns svaren att finna i barndomen? I så fall var det kanske rent av omöjligt att komma till någon klarhet, då mina minnen från barndomen var lika vaga och otydliga som en serie förvirrade osammanhängande drömmar, förlagda i en sedan länge bortglömd värld. De minnen som trots allt fanns att frambringa, där långt in i mitt dunkla inre, låg i en slags diffus och mestadels drömlik dimma, men det var stundom synnerligen skrämmande minnesbilder som kom till mig i mina klaraste stunder. Minnena av det fasansfulla sjukhuset. Denna ensliga dystra boning med sina långa ödsliga korridorer och stora ekande rum, där de låste in mig som barn. Hårdföra män i vita rockar fäste elektroder på mitt huvud. Jag berövades på min barndom, min framtid och mina minnen suddades sakta ut, fastspänd på en hård brits. Sjukhuset! De förtappade och plågade själarnas bittra avgrund bortom normalitetens gränser, där hoppet och livets gnista hade slocknat för evigt.

För att stilla min alltjämt stegrande oro tog jag en lugnande tablett och sjönk ner i soffan för att försöka koppla av en stund. Som vanligt vandrade mina förvridna tankar på alla de håll, inget kunde vara svårare än att försöka tysta eller styra dessa makabert snedvridna tankar. De fick ett eget liv och kunde ta mig på de märkligaste och vidunderligaste resor långt in i mitt inre själsliga kaos och långt ut i universums oändlighet. Det fanns inga gränser för mina tankars morbida och spektakulära utsvävningar. Jag kunde färdas genom avlägsna dimensioner och parallella existenser, få en smärtsam och direkt insyn i det gigantiska universella lidandet. Jag kunde till och med blicka in i självaste helvetet, se de fördömda själarna brinna i oändlighetens mäktiga eld, och höra de fasansfulla skriken av smärta och förtvivlan som ekade genom evigheten.

Efter en stunds vilande i den mjuka soffan lyckades jag slutligen, trots tankarnas alla förvirrade utspel, att falla in i sömnens dunkla värld. Genast började mina groteskt märkliga drömmar att framträda innanför i mina ögonlock. Drömmen var lika tydlig som förr, om inte än mer tydlig och klar: Jag låg i godan ro i sängen och läste ur en bok, och kände plötsligt hur en stor klump höll på att tränga sig upp ur min hals. Paniken växte explosionsartat inom mig och jag fick svårare och svårare att andas då den stora varma pulserande klumpen blockerade min strupe. Den tryckte sig uppåt alltmer och befann sig nu i min mun, den var brännande het och pulserade allt kraftigare. Med ett skrik vaknade jag upp ur drömmens fasa, och insåg snabbt att jag befann mig i soffans lugna vrå.

Jag steg yr och omtöcknad upp från soffan och begav mig med makliga steg in i köket för att få något att äta. Det enda ätbara jag kunde finna i det nästintill tomma kylskåpet var resterna av förra veckans soppa. En sorgligt grå klibbig sörja, som jag nu motvilligt började sleva i mig. En otvivelaktig förnimmelse av förruttnelse kunde inte undgå mina smaksinnen, men av någon outgrundlig anledning fortsatte jag förtära av denna motbjudande massa. Illamåendet stegrades inom mig, samtidigt som jag blickade ner och betraktade med starkaste obehag denna vederstygglighet till soppa. Blotta åsynen gjorde mig så kraftigt illamående att jag hastigt kräktes rakt ner i denna kväljande vidrighet. Min uppkastning blandades med den avskyvärda blekgråa massan och bildade en groteskt stinkande symbios av obeskrivbar gräslighet.

Jag var fruktansvärt trött och beslutade mig för att gå till sängs. Det hade varit en kaotisk och arbetsam dag på alla tänkbara sätt, att nu försöka glömma allt det plågsamma och bara få sova, skulle säkert göra mig gott. Min enkla förhoppning var att det skulle bli en fridfullt stillsam natt, befriad från alla fasansfulla och förvridna mardrömmar. Allt jag ville och önskade mer än något annat, var att få lugn och ro i sinnet. Efter en stunds djupsinniga grubblerier och funderingar, kom äntligen sömnen till mig som en stor och efterlängtad befrielse. Det var till en början inga störande drömmar i min sömn. Den var istället så lugn och behagligt fridfull som jag hade hoppats på. Efterhand som natten fortgick, kom den ondskefulla drömmen tillbaka till mig, och bröt totalt sönder och samman min frid och mitt lugn. Det var en störd dröm, det var en ond dröm, starkare än något jag tidigare upplevt. Det var blod, slem och vidriga inälvor överallt, min hud spräcktes upp och ur dess hålor trängde sig mängder av glänsande organ, blodiga och pulserande. Inget kunde hindra organens flykt ur min sargade kropp, inget kunde hindra min kropp från att bli ett tomt och hopsjunket skal. Drömmen stegrades ständigt i sin intensitet och utvecklades hastigt genom sina allt klarare bilder i mitt huvud. Plötsligt betraktade jag med avgrundsdjup fasa att tusentals små vita maskar krälade omkring i de blodigt söndertrasade och förruttnande resterna av vad som en gång hade varit min kropp.

Jag vaknade upp till en diffus medvetenhet och befann mig i ett abstrakt gränsland mitt emellan dröm och vakenhet, där jag svagt kunde uppfatta rummets former, men var som helt paralyserad av skräck och fullständigt oförmögen att röra mig. Allt tydligare framträdde rummets konturer och morgonens dunkla ljus för mina vidöppna ögon. För varje liten sekund vaknade mina sinnen alltmer till liv, tills mitt medvetande var så pass befriat från nattens onda drömmar, att jag till sist insåg att jag var vaken och till fullo tillbaka i den fysiska realiteten. Jag pustade ut och kände mig trots nattens alla fasor någorlunda lugn och utvilad. Jag upptäckte, när jag precis skulle dra ner täcket och resa mig upp, att det var alldeles blött och klibbigt i sängen. Jag drabbades av fullständigt vanvettig panik, och kunde knappt andas när jag såg att det hade runnit floder av det rödaste blod från min säng ner på golvet! Knappt kapabel att röra mig, förde jag min darrande hand mot det nerblodade täcket och lyfte mycket långsamt upp det med största fasa och motvilja. Överallt var det blod, allt var rött och köttet glänste över hela min förstörda och uppfläkta kropp. Samtidigt som jag skrikande betraktade hur mina blodigt glänsande inälvor hade trängt sig rakt ut igenom min hud, kände jag en stor klump i halsen. En ständigt växande, allt hetare klump som pulserade kraftigare och kraftigare för varje sekund och nästan helt hindrade mig från att andas. Den tryckte sig fram av egen kraft och for hastigt och våldsamt genom min hals och formligen kastades ut ur min vidöppna skrikande mun. Nära att tappa medvetandet av chocken, tog jag tag i den heta pulserande klumpen som hängde i tjocka ådror utför min gapande mun, och med ett skrik, som måste ha ekat i hela kvarteret, konstaterade jag att det var mitt blodiga hjärta som nu låg i min hand och pulserade!

Vansinnet flödar fritt långt bortom normalitetens gränser.
Fredrik N är medlem sedan 2024 Fredrik N har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren