Osynlig

Osynlig
Så satt jag där på den gamla stubben, bokstavligt talat bara som en levande skugga av mitt forna jag och såg ner på den dramatiska scenen framför mig.
När man såg saken på det sättet jag gjorde då, så undrade jag vad som egentligen flög i mig.
Jag menar, hoppa ut på vägen mitt framför en långtradare som dundrade fram i sjuttio kilometer i timmen. Vad väntade jag mig egentligen, att jag skulle överleva?
Jag förstod det befängda i saken då. Eller ja, det är klart jag gjorde, jag dog ju…
Eller så var jag kanske inte död. Kanske var jag bara lite avsvimmad.
Men med tanke på vinkeln min nacke låg i, så var min nyfunna teori rätt värdelös. Jag suckade tungt och undrade för mig själv om jag borde ringa ambulansen eller nåt, så att någon kunde forsla bort min kropp, kanske ta in den på obduktion om de hade lust.
Men när jag sedan tänkte efter närmare insåg jag att det var rätt patetiskt… Jag menar att det borde väl ändå någon sur gammal gubbe med samvetskval ifrån nåt av alla sina tidigare liv göra, litet omtänksamt sådär.
Jag kunde inte heller hindra en förnärmad fnysning när jag tänkte på lastbilschaffisen. Han var minsann ingen sur gammal gubbe, med samvete nog att ta på sig ansvaret för händelsen och ringa en ambulans. Han var bara en sur gammal gubbe. En sur gammal gubbe som snabbt trampade gasen i botten och körde vidare så fort han kunde på den smala skogsvägen.

Jag reste mig och gick tungt från platsen, försökte vänja mig med min nya skepnad. Osynlig.
Om man var positivt lagd kunde man tänka såhär:
Guuuud va kul, att vara osynlig, jag kan göra vad jag vill, utan att något hindrar mig. jag kan typ shoppa med Jennifer Aniston i någon av alla lyxiga affärer, vara med på alla topphemliga möten, allt. En gratisresa till Thailand någon?
Men eftersom jag inte var vidare positivt lagd så tänkte jag snarare såhär:
Så typiskt mig att vara osynlig. Först är jag osynlig hela mitt liv, inga vänner, ingen ordentlig familj. Ibland var den enormt stor och i nästa sekund nästan obefintlig. Såhär lät en dag när någon kom på tanken att kanske berätta senaste nytt för mig.
Mamma: Du, jag har hittat en ny man för femte gången denhär veckan. Han har fyra snoriga ungar, samtliga under sex år som du kan få den äran att passa medan vi bekantar oss lite.
Pappa: Jag måste säga en sak till dig gumman, men nu har du ju blivit så stor sen den tragiska gårdagen att nu förväntas du klara det här som en vuxen person. Jag och din mamma tänker skiljas. Hon har hittat en annan man, och jag har blivit homosexuell över en natt. Jag har också hittat en man, med en massa målbrottshesa tonårskillar. Så snälla kan inte de få parkera sina moppar i ditt rum så att de inte blir blöta i regnet.
Det här är bara en lösning i några veckor eller så tills vi hittar nåt annat. Men du har ju blivit stor så det klarar väl du?
Brorsan: Va f*n gör allt folk här i huset?? Ut med er allihop!!
Och framåt kvällen
Mamma: Vi har återförenats nu, jag och pappa alltså. Så du hade inte behövt oroa dig. Vi älskar varandra igen.
Pappa: Ja, och jag tror att du blir glad nu när du får höra att just nu bär din älskade mamma din framtida bror eller syster.
Syrran: Inte en unge till, jag drar.
Jag hade inga vänner heller, men det hade jag nog redan klagat om några gånger.
Allt det här var så typiskt mig. Först föddes jag osynlig (eller ignorerad åtminstone) så växte jag upp osynlig. När jag tillsist tröttnade och bestämde mig för att försöka bryta typ någon arm eller nåt, bara för att någon skulle se mig, kanske ge mig en kram och ett krya-på-dig-kort eller sådär, så dör jag. Och vad blev jag då? Jo, osynlig såklart...
Jag undrade för mig själv om det var det som kallades ödets ironi.

De fick veta det, om min död, tillsist ändå. Familjen menar jag, med eller utan tillbehör.
Det var tydligen någon som tillsist hittat min kropp, där den låg på vägen, använd och bortkastad som ett tomt bananskal. Enda skillnaden mellan min kropp och ett bananskal var egentligen att ingen halkade på mig.
De höll en tyst minut i skolan också. Jag var där jag med. Det kändes lite konstigt att gå där, i de provisoriska bänkraderna i gympasalen, med alla ribbstolarna på väggarna, och lyssna på rektorn som desperat försökte tysta mumlet från hundratals elever, när det var min död alla pratade om. Och så gick jag där och lyssnade. Död men ändå levande i en konstig blandning.
Så harklade sig rektorn och började sitt korta men känslosamma avskedstal till mig.
Många tyckte det var vackert och väldigt rörande. Men själv tyckte jag att det var mest trams. Vad menade han egentligen med: vår avlidne själsfrände här på skolan hade en mycket fin personlighet och var mycket begåvad. Om hon levat än idag skulle jag vara säker på att hon skulle bli mycket framgångsrik i arbetslivet.
Jo tjena, som att han någonsin hade känt mig eller än mindre pratat med mig. Det enda han visste om mig var vad lärarna berättat om mig. Det vill säga ingenting. Han visste i princip att jag var död.
Men han hade vetat mycket mer om mig om han någon gång någonsin ägnat några sekunder av sin mycket dyrbara tid till att se åt mitt håll. Då kanske jag inte hade försökt bryta armen, och sedan råkat dö.
Men jag antar att trots detta, så uträttade talet var det var menat att det skulle göra, nämligen, få folk att börja böla. Jag stod knappt ut med allt det känslosamma i att vara där, mitt i folksamlingen som föll i varandras armar och bedyrade min strålande personlighet och intelligens. Det var obekvämt men på samma gång rätt fascinerande och smickrande. De talade ju trots allt om MIG. JAG fick uppmärksamhet, JAG stod i centrum. Och de såg mig, för första gången i mitt liv. Sen slog det mig att jag var död, och jag ramlade genast ned från de små rosa moln jag en stund befunnit mig på. Jag undrade varför folk inte kunde uppskatta mig när jag levde? Varför måste de prisa och lova mig först när jag var död? Sörj inte de döda, ta hand om de levande i stället.
Hemma var det inte heller bättre.
Alla liksom stannade upp för ett tag. De gick sakta, som i slow-motion innan de stannade av helt och allt blev dödstyst.
Man kunde tycka att som de höll på, borde de vara vana vid att förlora en familjemedlem och anta en annan. För det var precis det de hade gjort. Men de klarade det inte. Inte denhär gången.
Min lillasyster föddes samma dag som jag dog, och hur familjens plötsliga sorg bidrog till att förstora hennes liv i framtiden kunde ingen förutse, men jag hoppades i alla fall att hon skulle få ett bättre liv en det korta jag haft.

Den dagen, det kunde ha varit en onsdag. Men det var det inte för det var en söndag, satt jag i min minneslund där jag låg begravd. Den var mycket vacker och låg en bit utanför stan.
Jag hade kommit att tycka om att vara där, att känna det tjocka solvarma gräset under de bara fötterna och den ljumma sommarbrisen som letade sig fram mellan de åldriga ekarna.
Om jag inte vetat bättre skulle jag säga att det gjorde att jag kände mig… levande. Vilket var fullständigt inkorrekt eftersom det var absolut det sista jag var, kanske död, eller inte död, men absolut inte levande.
Men om man var död, kom man inte till himmelen då? Eller till helvetet? Eller kanske någon annanstans? Men inte stannar man väl kvar här på jorden? Osynlig, i resten av sitt liv.
Eller, tja, i resten av sin död då, om du så vill. Men jag hade ju inte precis sett en massa halvdöda människor vandra omkring i centrum och se bleka ut på sista tiden. Jag hade inte sett några sådana överhuvudtaget.
Det här kanske bara var någon slags mellan nivå. Som när man sitter i karantän i väntan på att föras in i ett nytt land.
Så tänkte jag att om jag skulle befinna mig i det här tillståndet en längre tid var det lika bra att försöka börja tänka positivt, så att man inte gick och blev schizofren eller nåt, vilket skulle vara typiskt mej att bli.
Nej, just ja, tänka positivt var det: När man är död så får man rätt så mycket intresse riktat mot sig. Jag menar, sånt som det faktum att det kom hundra fyrtio personer på min begravning och att det funnits artiklar om mig hela två gånger i lokaltidningen.
Jag fick visserligen inga chokladaskar eller krya-på-dig-kort, jag var ju trots allt död.
Dessutom så skulle det bara vara onödigt att hugga ned en massa skog bara för att jag skulle få några kort och choklad kartonger. Det var ju trots allt bara nåt jippo som korttillverkarna kommit på bara för att tjäna pengar. Dessutom fick man finnar av choklad. Fast det kanske jag inte skulle bry mig så mycket om jag ändå var död?
Mina begravningsgäster försökte också se saker mer positivt märkte jag.
Vid smörgås bordet tillexempel kunde jag inte låta bli att lyssna på vad två tanter, båda antagligen mycket avlägsna släktingar, typ pappas farmors gammelmorfars kusins barnbarn eller liknande, som stod och pratade med varandra sa: Jag har hört att om någon dör samma dag som någon annan i släkten föds, så skickas själen direkt över till den nyfödda personen.
Åh är det verkligen sant!?? skrockade den andra lättat.
Då har vi ju inte förlorat henne trots allt ändå.
Jo, ni skulle bara veta. Tänkte jag torrt där jag stod, omärklig, några meter bort.
Och även om tanternas teori inte var sann, så verkade den ändå trösta dem.

Det hann gå både dagar och veckor, och när inget förändrades med mitt tillstånd, varken till det bättre eller till det sämre, började jag ana att något gått väldigt snett där uppe i guds system.
Jag drev runt, mestadels i centrum eller i minneslunden där jag låg begraven. Jag åt inget, livnärde mig mest på att tänka. Jag tänkte på vem eller möjligtvis vad jag var.
Jag tänkte på min familj och på gud, varför han gjorde såhär mot mig? Vad hade jag någonsin gjort honom för ont? Är det inte litet överdrivet ändå, att strandsätta mig här, utan att kunna kommunicera med omvärlden, inte äta eller sova. Bara tänka och känna…
En gång när jag satt där i min lund, så slog det mig att jag kanske var ett spöke, eller någon slags ande eller nåt.
Men tanken förkastade jag nästan genast: Skulle jag skrämma någon, jag som inte ens kunde skrämma gråsparvar.
Och även om det mesta jag tänkte var negativt, så kom jag med en hel del bra saker också. Som att om man levde… eller tja, i mitt fall, vistades på jorden, denna gudsförgätna plats i yttersta universum, så hade man väl ändå rätt att få veta vad man var för nåt.
En gång gick jag hem, till min familj.
Jag såg på dem på ett helt nytt sätt nu. Mer objektivt liksom.
Jag såg att allt min mamma och pappa sökte genom sitt eviga familjebyte, var egentligen bara lyckan.
Jag såg också att de inte såg att den fanns rakt framför deras näsor: i familjen.
Jag såg att min bror var en riktig hejare på att flirta trots sitt groteska utseende och att min nyfödda lillasyster var riktigt lik mig.
Jag såg dem och även fast de inte kunde se mig så fick jag en känsla av frid och en smula framtidshopp la sig över dem alla, bara av min blotta närvaro.
Jag gick bara dit en gång, återvände aldrig sen. Det var för smärtsamt.

Så en dag slog det mig, till synes helt utan anledning. Jag blev nästan irriterad över att det inte tänkt då det tidigare. Det var ju ett så enkelt svar då den svåra frågan jag ställt mig så länge jag kunde minnas.
Jag var jag och ingen annan.
Och vad som än hände så skulle ingen, inte ens Gud kunna ta ifrån mig det faktumet.
Och jag undrade varför jag hela mitt liv varit så rädd för sanningen.

Det började först som ett svagt ludd i ögonvrårna och en välmående känsla som spred sig utifrån magen. Sen blev det alldeles svart.
Men det var inte ett sådant kallt tryckande mörker som fanns utanför fönstret en mulen grådaskig höstkväll, utan mer som en mörk sommarnatt, lätt och ljummen, full av spännande valmöjligheter.
Och när jag öppnade ögonen igen var det ingen tvekan om saken. Jag hade kommit på Livets Lösenord, för jag var i himlen!

Skriven av: Hanna Berg