Osynlig

Jag stängde aldrig grinden efter mig, det är kanske det jag ångrar mest utav allt faktiskt. För nu idag kan jag inte göra något för att ändra det. Gjort är gjort och det var den öppna grinden som gjorde att hon aldrig kunde prata med mig igen, det var som om jag blev osynlig. Men det var på fredagsmorgonen som jag märkte det på riktigt när jag satt i väntrummet på sjukhuset och såg henne prata med en man som berättade om att han dött i en flygplanskrasch för något år sedan, hon svarade honom inte utan gav honom bara en underlig blick och backade sakta därifrån, ni vet som de flesta skulle göra i en sådan situation. Men jag ville inte backa, jag ville prata med honom. För det var som om hon inte såg honom heller utan tittade på mannen med samma blick som hon tittar på mig, alltså den blick som får en att känna sig osynlig. Senare den kvällen träffade jag henne igen när jag var ute och våra blickar möttes och vi fick ögonkontakt på gatan där vi kom från motsatt håll. Men jag kände fortfarande att jag fick den där blicken som gjorde att man känner sig osynlig, så jag bestämde mig för att vända om och gå efter henne, fråga något och se om hon svarar för att det här började bli konstigt. Men när jag vände mig om syntes hon inte till, som om hon sprungit sin väg efter att hon läst mina tankar. Men senare samma kväll i parken mötte jag mannen som pratat om hans flygplanskrasch, ni vet han som alla tycker är konstig. Jag satte mig ner bredvid honom på bänken och vi började prata. Han var den första på två dygn som faktiskt pratat med mig och jag fick en rysning i kroppen som tillgav en skum känsla och det var då jag förstod. Men jag hade en sådan energi i kroppen, fast vad skulle jag göra? Ingen kunde ju se mig, för jag var död. Och det sista mannen sa till mig var, man måste vara död för att veta vilka som lever och vilka som är döda.

felicia

Felicia är medlem sedan 2016 Felicia har 1 publicerade verk